Alla inlägg under oktober 2009

Av Birgitta - 31 oktober 2009 12:23

Dagsformen (och nattformen) fortsatt bra. Jag njuter, känner inte efter, intalar mig att nu har det nya livet börjat - det smärtfria livet. Vi får väl se hur länge det varar..... Tänk om - tänk om - jag äntligen har blivit bra på riktigt!!


Här kommer några tips för er med täta trängningar - i samband med flygresor. Jag hade under 10 - 15 år ett arbete som innebar ett frekvent flygande, både korta resor inom Sverige (nästan varje vecka) och längre, till USA, Singapore, Tokyo, Peking, London flera gånger om året.

Det första tricket - som jag också skriver om på www.uretrit.se: se till att få en gångplats. Även på de korta flygningarna. Man känner sig mycket lugnare om man kan smyga upp från stolen utan att störa en medpassagerare. Framförallt under riktigt dåliga perioder när man måste gå på toa var 30:e minut. Något som hänt mig ofta, ofta.

Nästa trick - om man ändå råkat få en fönsterplats på en långflygning nattetid och din granne somnat och du MÅSTE gå på toa: ta av dig skorna, ställ dig på ditt säte, kliv på armstöden ÖVER grannen och hoppa mjukt ner på golvet. Gå tillbaka på samma sätt. Kräver ett stort kliv för att komma upp på det yttersta armstödet - men det brukar gå bra. Jag hade gott och väl passerat 50-års strecket när jag testade detta första gången. Det fungerar! Fast man ska nog inte ha snäv kjol på sig!

Mattricket - utvecklat till förfining: När alla ätit färdigt behöver plötsligt ALLA besöka toa samtidigt och det blir obönhörligt långa köer till flygplanets samtliga toaletter. Detta gäller i princip oavsett vilken klass du reser i. Därför gäller det att klara av sitt toabesök INNAN alla andra, dvs innan flygpersonalen plockat undan brickorna. Så - man försöker ställa alla prylar på sin lilla bricka, lyfter den med ena handen, fäller upp bordet med den andra, tar av säkerhetsbältet (som alltid, alltid är på) ålar sig ur sätet (kan vara lite knöligt om armstödet inte går att lyfta) balanserande brickan i höjden, fäller ner bordet, alternativt ställer brickan på stolsitsen. Vid återtåget samma procedur fast omvänt. Ibland har man tur och hamnar bredvid någon vänlig själ som erbjuder sig att hålla brickan medan man ålar ur sätet - men inte alltid. Det gäller också att passa in denna övning innan flygpersonalen blockerar hela gången med vagnar.


Sedan har jag också flera gånger använt mig av det 'förbjudna' tricket, dvs gå på toa när skylten för säkerhetsbälten lyser - då är det ju meningen att alla SKA sitta - av olika anledningar. Antingen har man inte nått marschhöjd, eller så är det dags gå in för landning eller så passerar man ett turbulent område. Problemet är ju att när man har en dålig 'uretrit-dag' så går det ibland inte att vänta ens 10 minuter - vilket för en frisk person inte är något som helst problem. Jag var själv sådan innan våren -95.  Tränger det på så måste man gå - annars krampar till slut hela systemet och det är riktigt vidrigt. Jag har flera gånger fått skäll av flygpersonalen för att jag inte följt deras anvisningar. Ofta har jag försökt hålla mig så länge som möjligt - men konsekvensen av det blir att när jag väl sitter på toa så kommer det inte en droppe - det bara skär som tusen knivar genom hela kroppen och jag sitter där uppe i luften och gråter av smärta. Det kan ta 5 minuter innan krampen släpper så pass att det kan komma några droppar, men sedan måste jag gå flera gånger till den närmaste timmen - allt kommer fullständigt i olag. Och det tar tid innan värken försvinner.


Nog om tips & tricks!


Ha en trevlig allhelgonahelg!!

Av Birgitta - 30 oktober 2009 23:51

Den här dagen har bara svischat (stavas det så?) iväg och helt plötsligt är det nästan midnatt. Tänkte ett tag strunta i min blogg - men kom på bättre (?) tankar och skriver några rader innan jag kryper i säng.

Jag har varit barnvakt åt mitt barnbarn på eftermiddagen idag och då hinner man inte mycket mer än att vara barnvakt. Himla kul!


Tog med barnbarnet till kyrkogården och tände en massa ljus. Har också fyllt på godisförrådet utifall att det ringer små busfrön på dörren i morgon. På våren ska man vara förberedd på besök av små påskkärringar och på hösten kan det komma små spöken. Och alla vill ha godis - fast ibland får dom en frukt.


Dagsformen: helt OK!! I princip inga smärtor och bara måttliga trängningsbekymmer. En bra dag m a o.

Av Birgitta - 29 oktober 2009 08:30

Godmorgon!

Dagsformen just nu: sisådär! Inte toppen men inte katastrofal heller. Uretriten sitter och gör sig påmind hela tiden, dvs lite molvärk, lite konstanta trängningar men inte värre än att jag står ut utan värktablett och utan att bosätta mig på toa.

Det är märkligt hur man kan vänja sig vid smärta och obehag, om man måste. Att hela tiden - i princip - känna av urinvägarna på ett eller annat sätt. Jobbiga dagar i form av skarp skärande smärta eller extremt täta trängningar, mindre jobbiga dagar som en dov molvärk. Och så någon enstaka dag som är helt bra - då är man i ett lyckorus!

I början - innan jag insåg att detta är något jag aldrig blir av med - så gick jag omkring och tyckte synd om mig själv och bara längtade efter att hitta rätt läkare som skulle ge mig rätt behandling/medicin så att allt skulle bli som vanligt igen.

Så småningom växte insikten att det blir aldrig som vanligt igen och att vad det handlar om är att hålla smärtan och trängningarna i schack så mycket som möjligt. Och dessa besvär blir till normaltillståndet och man inrättar sig efter det. Acceptansen blir ett sätt att klara av ett liv med en kronisk sjukdom. Det märkliga är att man nästan glömmer hur det är att INTE ha besvären.


Jag var 46 när eländet började men jag vet att Uretrit också är ganska vanligt bland yngre kvinnor och jag kan tänka mig att det, när man är 20, 30 år, känns uppgivet när man inser att man är fast i en sjukdom för resten av livet.

En sjukdom som inte syns, som man inte pratar öppet om och som kräver att man inrättar livet efter den.

Jag har ingen tröst att ge - bara lite peppning: det går att leva med Uretrit, det går att dämpa smärta och trängningar. Det finns olika behandlingar och olika läkemedel som åtminstone kan ge oss ett drägligt liv.


Idag är det den 29 oktober, just nu lyser solen men snart lägger sig höstmörkret som en våt filt över hela vår tillvaro. November är en riktigt trist månad - det enda roliga som händer då är min födelsedag. 

Av Birgitta - 28 oktober 2009 07:04

Det är bara ca 7 timmar jag skrev mitt sista inlägg - och inget är som det var då. Igår var ju allmäntillståndet rätt OK - det var det sista jag skrev. Sedan kröp jag i säng, läste några sidor i boken och släckte lampan vid 00:03. Det tog inte mer än några minuter så kom krampen krypande - utan att jag gjort annat än legat lugnt och stilla och väntat på John Blund. Vid 1-tiden stod jag inte ut mer utan gick upp och tog en värktablett, den lilla vita starka, och naturligtvis ett litet besök på toa. Vid 2 var det dags för nästa lilla toabesök - utan att ha sovit en blund sedan förra gången. Framåt 3-tiden slocknade jag och 6:45 gick jag upp, bryggde kaffe och satte mig vid PC´n . När smärtan sitter i kroppen är det bättre att gå upp och göra något för att få bort tankarna från det onda än att ligga kvar i sängen.


Ni kanske undrar varför jag håller på så här, dvs skriver om mina smärtsamma eller smärtfria dagar med detaljerad info om hur ofta jag måste gå på toa? Det är ju normalt inte sådant som man berättar för sin omgivning.


Jag har en - kanske korkad - idé om att jag vill visa hur Uretrit kan bete sig. Ge lite live-info om hur det är att leva med Uretrit. Sedan har jag förstått att eftersom Uretrit är ett samlingsbegrepp på olika besvär i urinvägarna så kan också besvären ta sig olika uttryck. Det jag möjligen kan bidra med på min blogg är att visa på nyckfullheten. Det är ju det som komplicerar tillvaron lite - man vet aldrig hur dagsformen kommer att vara, och man vet inte vad man ska göra/inte göra för att påverka dagsläget. Det bara blir. Det enda jag vet som kan göra mig sämre är kyla - så jag ser till att aldrig bli kall om underlivet. Men i natt t e x - jag ligger i min varma säng under ett skönt duntäcke - och ändå kommer krampen och sätter sig som en kniv. Jag hade inga oroliga tankar eller något jag var nervös inför.


Och nu - när jag skrivit klart detta - så lyfter jag blicken och tittar ut genom fönstret och ser en alldeles klar morgonhimmel, träden skiftar i gult och grönt och trots smärtan så känns livet rätt OK. Ikväll ska jag ha tjejmiddag - det ska bli toppenkul. Två goda vänner som jag inte träffat på länge kommer hit. Det blir lax på saltbädd, bakad i ugnen, med citron-creme fraiche, grön sparris och pressad potatis plus en äppelpaj i efterrätt.




Av Birgitta - 27 oktober 2009 22:32

Åter i Sundbyberg efter en kort utflykt till Rättvik.

Allmäntillståndet är riktigt bra - jag har inte ont och har inte lidit av några större problem med trängningar idag. Natten var lite småjobbig - men inte katastrofal.


Nu har jag också gjort några mindre justeringar i texten på några av sidorna under www.uretrit.se.  Under den månad som gått sedan web-siten lanserades har jag läst, mailat och pratat om uretrit i princip varje dag - och jag har förstått att vissa av mina påståenden eller uttryck på web-sidan inte var riktigt bra.  Det finns med all säkerhet mer att ändra/förbättra, bl a ska vi göra hela web-sidan lite snyggare. Men det kräver lite mer tid och mer hjälp från någon som är bättre på web-sidor än vad jag är. Jag fick hjälp att skapa de sidor som finns idag, men vi gjorde en snabb variant för jag tyckte att det var viktigare att fort få ut något än att det skulle vara perfekt från början. Jag ville också få in lite synpunkter och kommentarer på både struktur och innehåll innan jag börjar omarbeta för mycket.

Jag har fått några kommentarer - men jag vill väldigt gärna ha fler. Har du några tankar eller idéer så skicka dom till kontakt@uretrit.se.


Av Birgitta - 26 oktober 2009 09:48

Gårdagen var halvjobbig:  inte så farligt ont - men täta besök på toaletten. Vi fikade hos några vänner ett par timmar på eftermiddagen och under de 2 timmarna var jag 3 ggr på toa - dom andra ingen gång..... Jag känner mig lite larvig ibland.

Natten har varit likadan, dvs inte så ont men täta toabesök hela natten.

Nu på måndagmorgon mår jag faktiskt ganska bra, inte ont och inga kraftiga trängningar.


Jag har fått några kommentarer på www.uretrit.se och det tycker jag är jättekul. Det har bl a fått till följd att jag ska ändra en del på mina formuleringar kring 'vad är uretrit'. Egentligen tycker jag att Wikipedia har en bra definition - att uretrit är ett samlingsnamn på olika sjukdomar i urinvägarna, ofta med diffusa symptom och olika orsaker.  Men jag kommer även fortsättningsvis att fokusera på uretrit hos kvinnor.


Sedan jag började med www.uretrit.se så har jag sökt mycket mer på nätet efter information och/eller inlägg från andra med liknande problem och jag har lärt mig mycket om olika varianter av uretrit.

Dels har jag fått bekräftat det min läkare sa - jag är inte ensam, att ha kroniska problem i urinvägarna är vanligare än man kan tro. Dels har jag också förstått att det finns dom som har det värre än hur jag har det. Vissa dagar kan vara rent djävulska, men jag jag också dagar - som idag - när jag mår rätt bra. En av dem jag har fått kontakt med har konstant djävulska dagar.  Det fordras mental styrka för att orka leva med det.


Idag sitter jag i ett regnigt Rättvik och tittar ut på byggställningar runt vår stuga. Taket ska bytas och det var i grevens tid - det visade sig att flera av takstolarna var helt murkna och halvt uppätna av hästmyror. När allt är färdigbyggt blir det sanering av Anticimex. 


Av Birgitta - 25 oktober 2009 08:14

Denna sjukdom upphör aldrig att förvåna mig. Igår gick jag hela dagen omkring med en irriterande och skarp molvärk i underlivet vilket fick till följd att jag var rätt grinig hela dagen. I natt har jag nog varit uppe på toa minst 6 ggr. Varje gång man vaknar och inser att det är 55 minuter sedan man var uppe sist så bir man uppgiven och frustrerad. Och när man väl sitter på toa så kommer det 7 droppar - dessutom gör det ont när dom kommer. Svider som attan.

Just nu - duschad, påklädd och med morgonens första kaffekopp bredvid mig - så känner jag ingenting! Ingenting överhuvudtaget!! Och det är det som förvånar mig. Hur kan det komma sig, vad är det som gör, att jag ena dagen har så ont så jag helst inte vill gå ett steg, blir väckt av några konstiga trängningar hela natten, för att sedan sitta här helt utan några bekymmer?

Tänk om man kunde komma på vilken mekanism det är som styr det hela.


Utanför fönstret är det idag riktigt grått och höstlikt - och det ska regna hela dagen! Men det gör inget - jag är glad att jag för tillfället är smärtfri!


Ha en skön söndag!

Av Birgitta - 24 oktober 2009 14:57

Med risk för att jag låter gnällig - idag är det inte roligt. Jag har visserligen sovit ganska bra i natt - förutom en lång mardröm - men ända sedan jag klev ur sängen har jag ont, ont, ont!  Idag gör det verkligen ont!! Har tagit en värktablett men den hjälper inte. Det vill inte släppa. När jag sitter alldeles still så ligger det som en malande molvärk, när jag går (försöker gå) skär det som knivar. Sådana här dagar önskar man att man kunde kliva ur sin kropp, byta kropp. Det påverkar humöret och jag känner hur jag låter som en gnällkärring. Försöker hålla humöret uppe, men detta konstanta onda gör att man blir mentalt trött.


Jag skriver på www.uretrit.se om att det är en sjukdom som man inte pratar om - och som inte syns. Dvs ingen märker hur ont man har - och ibland (men bara ibland) har man behov av att någon ska tycka lite synd om en. Smärta är också svårt att gradera. Dels har vi olika smärttrösklar, vissa blir däckade ganska fort, andra klarar rätt mycket, dels finns det egentligen ingen bra mätmetod. Under åren har jag flera gånger försökt förklara för läkare att jag har ont - men jag upplever att dom ibland inte riktigt förstår HUR ont jag har/har haft. Eftersom jag hör till dom som har en ganska hög smärttröskel går det ganska långt innan jag börjar klaga och därför tycker dom kanske att jag verkar pigg, piggare än jag borde vara om jag nu har så ont som jag säger. (min teori).


Jag fick en bekräftelse på detta för 5-6 år sedan. Jag hade då i flera år gått hos en gynekolog som försökte bemöta/bearbeta mina problem med samtal. Aldrig någon undersökning (jag ska berätta vid senare tillfälle vad detta ledde till) utan vi bara pratade - och jag berättade om min kroniska smärta. (Hon trodde att allt hade en psykologisk förklaring).  Denna läkare blev sedan själv allvarligt sjuk (allvarligare än min uretrit) och sista gången jag träffade henne sa hon följande: ''Nu först Birgitta, förstår jag hur du har det/har haft det. Nu förstår jag hur det är att alltid ha ont''. Och då insåg jag hur svårt det måste vara att vara läkare när symptomen inte syns - utan bara känns i patientens kropp.


Nu ska jag ägna resten av lördagen åt att försöka bli av med smärtan: sitta på min värmedyna, aktivt jobba med att slappna av (eller i alla fall försöka låta bli att spänna mig), dricka vatten, ta en värktablett till så småningom.  Det blir ingen promenad idag.

Presentation

En blogg om URETRIT.

Fråga mig

251 besvarade frågor

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<<
Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS


Skapa flashcards