Dagsformen har varit rätt OK - inte helt toppenbra, men OK. Dvs jag har kramp-känningar och behöver gå på toa lite för ofta. Men - det är uthärdligt och jag klagar inte - bara rapporterar och hoppas att det inte blir värre. Jag anstränger mig att inte bemöta kramperna med att spänna mig ännu mer utan försöker aktivt slappna av. När jag lyckas med det kan jag nästan känna hur det lättar. Men den naturliga reflexen när man har ont är att spänna sig - så det kräver fokusering - och den tappar jag ibland.

Något man blir väldigt bra på när man har uretrit - eller andra typer av problem med urinvägarna, ex överaktiv blåsa - är att ta reda på var närmaste toalett finns. Man ger sig aldrig ut på äventyr om man inte säkert vet att det finns toalett - eller tätt buskage - att tillgå. Men ibland blir det så i alla fall. Jag minns en gång för många år sedan  när jag var på en 3-dagars golfkurs i Båstad. Vanligtvis finns det toaletter utmed en golfbana, strategiskt placerade. Men en del banor räknar med att man kan klara sig i 9 hål - sedan passerar man klubbhuset och där finns ju toaletter. Båstads nya bana var sådan, i alla fall vid detta tillfälle. Jag var inne i en dålig period - vilket innebar att trängningarna var täta och smärtan påtaglig och som jag sagt tidigare - sådana dagar MÅSTE man gå på toa. Det gör så attans ont så man kan knappast ta ett steg när dessa trängningar sätter in.  Så blev det när vi var på hål 4 eller 5, dvs flera hål och ca 45 minuter kvar tills vi skulle passera klubbhuset - och så länge skulle jag inte klara mig.  Inte en buske i sikte. Jag blev mer och mer desperat, vilket naturligtvis förvärrade hela situationen.

Jag spelade med 3 andra 'damer' som jag inte kände sedan tidigare - och jag tvingades be dom ställa sig i ring runt mig - i utkanten av fairway - så att jag kunde sätta mig. Lite pinsamt var det - men nöden har ju som sagt ingen lag.  Vid sådana tillfällen är jag lite avundsjuk på männen som enkelt kan ställa sig diskret. Det är lite bökigare när man är kvinna.

Jag vet inte om jag gjorde något speciellt igår - men när jag skulle släcka lampan i går kväll, vid 24-tiden efter att ha läst några sidor i den bok jag just håller på med (en i serien Damernas Detektivbyrå), så satt helt plötsligt knivarna i underlivet igen. Bara så där utan vidare..... Attans trist. Så det var bara att pallra sig upp och stoppa i sig en värktablett och vänta på att smärtan skulle dämpas. Det gjorde den så småningom så jag kunde somna. Nu på morgonen känner jag inget!  Härligt! Hoppas att det håller i sig.

Om ni undrar varför jag höll fast vid samme urolog i så många år så fanns det flera orsaker. En anledning var att jag hade blivit rekommenderad honom av företagshälsovården där jag arbetade. Där sa man att han var en bra urolog, välrenommerad. Och jag trodde dom. Det satt massvis med diplom i väntrummet och jag såg 'kändisar' i väntrummet och det tolkade jag som att 'då är han nog bra'.

Förutom problem med trängningar som kom i skov så var mitt största problem mina konstanta smärtor - som accelererade för varje år. Enligt urologen hör smärtor till sjukdomsbilden för uretrit. Han sa att man inte visste vad smärtorna berodde på - och att dom troligen skulle gå över så småningom. Så jag gick och väntade på att 'så småningom' skulle inträffa - och lärde mig att stå ut med och leva med smärta. En annan anledning var att jag hade helt enkelt inte tid att leta efter någon annan. Men till slut blev jag tvungen att göra det - mer om det en annan gång.

Nu ska jag dricka mitt morgonkaffe, läsa tidningen och bara njuta av att jag är smärtfri just nu!!