Jag skrev ju förra veckan att jag skulle berätta små anekdoter från mina 14 år med uretrit och när jag försöker tänka igenom vad som hänt kan jag dela in händelser i 2 kategorier: läkar-relaterade och övriga, vilka främst har anknytning till starka behov att gå på toaletten - i inte alltid lämpliga situationer....

De läkar-relaterade inträffade samtliga innan jag hittade den urolog jag går hos nu - de ligger alltså längre bak i tiden. Jag vill ändå nämna några av dom - för att visa hur svårt det är att bemöta läkarauktoriteter - i alla fall har jag haft svårt för det.

Den första händelsen inträffade någon gång under -98, eller däromkring. Jag hade gått hos min första urolog en tid, fått cortison i urinröret och även någon medicin i tablettform. Denne urolog gav mig cortison med några veckors, någon månads mellanrum. Jag minns attt jag hade fruktansvärda plågor/smärtor under denna period. Ibland kunde jag knappt gå. Varje steg var som att få en kniv körd rätt upp i underlivet. Det var riktigt vidrigt.  En dag flög jag på tjänsteresa till Göteborg och läste GP (Göteborgstidningen) på planet hem - en tidning jag aldrig läser i vanliga fall. Just denna dag fanns en artikel om Uretrit - och en specialbehandling man hade på Sahlgrenska. Den gick ut på att man 'chockade urinröret' genom att lägga in cortison flera dagar i veckan under några veckor och sedan trappa ner. Man hade intervjuat någon som hade blivit bra och bara behövde 'påfyllning' någon gång i halvåret. Jag tyckte det lät himmelskt - så nästa gång jag träffade min urolog tog jag med mig artikeln, visade honom och undrade om han inte kunde göra likadant.

Svaret jag fick var:  'jag har sysslat med det här i 30 år så jag vet vad jag gör!!' 

Och jag blev alldeles tyst och kände mig helt tilltryckt som ens hade vågat föreslå något sådant.

Jag ringde upp Sahlgrenska och frågade om dom kände till någon i Stockholm som använde samma teknik - men dom visste ingen. Jag skulle kunna få behandling hos dom - men då måste jag åka t o r till Gbg flera gånger/vecka och det gick inte - så det rann ut i sanden.

Jag fortsatte gå hos samma urolog i 2 år till - innan jag insåg att jag måste hitta någon annan.

Vad som hände då ska jag berätta någon annan gång.

Goafton! Idag glömde jag nästan bort denna obligatoriska lilla skrivstund. Vi är i full färd med att fräscha upp vår klädkammare så igår målade jag taket och idag har jag målat väggarna samt tillbringat flera timmar över en Elfa-katalog för att försöka lista ut den mest optimala inredningen. Så att vi får plats med allt i vår väldigt lilla klädkammare - som också är litet av ett förråd.

Dagsformen är fortsatt bra.

Men jag har inte kommit längre i mina ansträngningar att sprida www.uretrit.se . Jag blev lite matt efter förförra natten när jag ägnade flera timmar åt att läsa om uretrit på google och jag inser att mitt lilla försök att sprida ljus över en variant av kronisk uretrit inte kommer att bli lätt.

Hur gör man sig hörd i det enorma bruset i cyberrymden!!!  

Jag måste hitta ett sätt att synas, att vara intressant  - och jag har inte riktigt kommit på det sättet än. Jag har skickat mail till några månadstidningar för kvinnor - men även där antar jag att jag försvinner i bruset.

Någon som har en bra ide?? Skicka den till mig! kontakt@uretrit.se