Med risk för att jag låter gnällig - idag är det inte roligt. Jag har visserligen sovit ganska bra i natt - förutom en lång mardröm - men ända sedan jag klev ur sängen har jag ont, ont, ont!  Idag gör det verkligen ont!! Har tagit en värktablett men den hjälper inte. Det vill inte släppa. När jag sitter alldeles still så ligger det som en malande molvärk, när jag går (försöker gå) skär det som knivar. Sådana här dagar önskar man att man kunde kliva ur sin kropp, byta kropp. Det påverkar humöret och jag känner hur jag låter som en gnällkärring. Försöker hålla humöret uppe, men detta konstanta onda gör att man blir mentalt trött.

Jag skriver på www.uretrit.se om att det är en sjukdom som man inte pratar om - och som inte syns. Dvs ingen märker hur ont man har - och ibland (men bara ibland) har man behov av att någon ska tycka lite synd om en. Smärta är också svårt att gradera. Dels har vi olika smärttrösklar, vissa blir däckade ganska fort, andra klarar rätt mycket, dels finns det egentligen ingen bra mätmetod. Under åren har jag flera gånger försökt förklara för läkare att jag har ont - men jag upplever att dom ibland inte riktigt förstår HUR ont jag har/har haft. Eftersom jag hör till dom som har en ganska hög smärttröskel går det ganska långt innan jag börjar klaga och därför tycker dom kanske att jag verkar pigg, piggare än jag borde vara om jag nu har så ont som jag säger. (min teori).

Jag fick en bekräftelse på detta för 5-6 år sedan. Jag hade då i flera år gått hos en gynekolog som försökte bemöta/bearbeta mina problem med samtal. Aldrig någon undersökning (jag ska berätta vid senare tillfälle vad detta ledde till) utan vi bara pratade - och jag berättade om min kroniska smärta. (Hon trodde att allt hade en psykologisk förklaring).  Denna läkare blev sedan själv allvarligt sjuk (allvarligare än min uretrit) och sista gången jag träffade henne sa hon följande: ''Nu först Birgitta, förstår jag hur du har det/har haft det. Nu förstår jag hur det är att alltid ha ont''. Och då insåg jag hur svårt det måste vara att vara läkare när symptomen inte syns - utan bara känns i patientens kropp.

Nu ska jag ägna resten av lördagen åt att försöka bli av med smärtan: sitta på min värmedyna, aktivt jobba med att slappna av (eller i alla fall försöka låta bli att spänna mig), dricka vatten, ta en värktablett till så småningom.  Det blir ingen promenad idag.