Kort sammanfattning av gårdagens kvällsrunda på Brollsta Golfbana:

-  Vädret: strålande

-  Sällskapet: väldigt trevligt

-  Banan: sisådär - lite dåliga greener på en del ställen, men en del roliga utmanande hål

-  Resultatet: katastrofalt

-  Kroppen: fruktansvärd. Hade så ont, så ont hela tiden. det var lite som att vara tillbaka till för några år sedan när jag hade ont jämt, jämt, jämt. Varenda steg var som att få en kniv uppkörd i urinröret.

Egentligen borde jag kanske hållit mig i stillhet - men det är ju så toppenkul att spela golf. Och när vädret är så där himmelskt, alldeles klarblå himmel, varmt och skönt, så är det absolut bästa jag vet att lulla runt på en golfbana, framförallt i kvällningen. Så som man bara kan göra några månader runt midsommar, sedan blir det för mörkt.

Och det är inte säkert att kroppen blivit bättre av att jag hållit mig stilla.

Jag har sovit en hel natt - och har lika ont idag....

Men det är klart - det drar energi att vandra med smärta i fyra timmar.   Var alldeles slut när jag kom hem och satte mig och tittade på en gammal halvdålig film på TV. 

Idag ska jag få en behandling igen. Längtar - och fasar lite. Det är inte så kul när man är mitt inne i ett elakt skov. För några dagar sedan hade jag en idé om att jag skulle cykla in till stan, till läkarbesöket, men den idén känns mindre bra just nu. Ni förstår nog varför.....

Dagens lilla uppmuntrare - fast kanske lite töntig (hmm): igår när jag kom hem på kvällen hade det kommit ett litet paket till mig, från goda vänner i Schweiz som vi besökte några dagar i maj. I paketet låg dels lite golfgrejer (bollar & en handske) som jag hade glömt, men också en liten present från min väninnas mamma. Grytlappar!!  Hon gör vackra grytlappar, vet inte om dom är stickade eller virkade, har aldrig sett denna teknik förut, men vackra. Jag hade önskat mig ett par i svart/vitt - och igår kom dom:

Jag är inne i en konstig period.

Både bra och dålig på samma gång. Lite upp och ner, hipp som happ, utan någon vettig anledning, som det känns i alla fall.

Middagen med mina gamla kolleger i går kväll blev verkligen jättetrevlig. Vi satt i princip ute på gatan - på Folkungagatan, Bishop Arms - och njöt av värme och god mat - och lite rosévin. Och jag sprang som en tätting på toaletten hela tiden. Utan att ha ont, bara konstant toanödig.

Har sovit bra i natt - bara två toabesök på hela natten, vilket är märkligt med tanke på hur trängningarna pinade mig i går kväll.

Och nu på morgonen sitter smärtan där igen. Och är så pass kraftig att jag faktiskt petat i mig en dos Betapred.

Vet inte om det är så bra egentligen, men jag vill verkligen inte ha ont. Jag har haft så mycket ont så jag visserligen borde vara van - men jag VILL INTE ha ont längre.

Jag börjar bli obstinat.

Jag har varit tålig tillräckligt läge känns det som.

Varför ska jag - eller vem som helst - acceptera en smärtande kropp??

Varför ska jag inte kunna röra mig ett steg utan att det skär som knivar genom kroppen?

Varför är inte smärtlindrig en av de grundläggande mänskliga rättigheterna?

Nu börjar snart cortisonet verka och jag kommer att kunna ge mig ut och njuta av ännu en underbar sommardag. Inte ett moln är det på himlen. Och i eftermiddag är det dags för en golfrunda igen - denna gång med mina golfande tjejkompisar, det s k Shattegänget. Vi ska spela på Brollsta, norr om Stockholm. Det blir premiär för mig på den banan.

Jag fyller mina dagar med kuliga saker.....

Jag är lite ledsen idag.

Det är underbart, fantastiskt sommarväder. Vi har spelat en runda golf - som ju är det bästa jag vet.

Men - jag har ont hela tiden.

M har extra jobbigt med sin rygg just nu så han åker bil runt golfbanan, och då kan jag också åka emellanåt. Jag vill helst gå, gillar att röra på mig och behöver all motion jag kan få. Men idag åkte jag en del. Idag skär det i mig för varje steg jag tar och till slut orkar man inte med självplågeriet längre.

Det trista är att det skär i mig även när jag inte går - och därför är jag lite ledsen...

På torsdag ska jag till min läkare igen - och jag ska försöka stå ut till dess, utan att äta en massa cortison. Betapredet är egentligen till för nödsituationer, och kraftigare skov. Men jag vill verkligen inte ha ont alls.

Nu ska jag ställa mig i duschen och sedan är det dags för nästa 'middag på stan'. Den här gången är det med gamla före detta kolleger.

Tur jag har något roligt att göra i kväll så jag får bort tankarna från min eländiga kropp.  Kanske, kanske har mina gamla, trevliga, jobbarkompisar en positiv påverkan på mitt mentala tillstånd - så att uretriten ger sig av.

Hoppas, hoppas!!!

Min oro igår visade sig tyvärr vara befogad.

I natt har jag varit uppe minst fyra gånger, och när jag vaknade, vid 7-tiden, satt den alltför välbekanta smärtan på den gamla vanliga platsen igen.

Ett litet eldklot i underlivet!!

Så käckt!!

Har påbörjat min vanliga hemmagjorda kur, dvs dricka massor med vatten och kaffe. Är bara inne på första vattenglaset så än har jag inte märkt någon effekt.

Den här gången finns det absolut inget som oroar mig så jag har inte den minsta förklaring till detta lilla uretrit-utbrott (hoppas det bara blir ett litet....).

Så sprack den tanken - att psyket påverkar, och framkallar uretrit-skov. Eller snarare - det bevisar att det inte BARA behöver vara psyket som framkallar smärtan.

Funderar på om jag kan ha ätit något olämpligt och det enda som helt plötsligt slår mig är: sill!!  Kan sill höra till det som jag ska undvika? Har inte tänkt på det förut, men det är ju i princip rå fisk. Icke uppvärmd!! Och sill har jag ju ätit nu i midsommar. Det hör liksom till. Både på midsommarafton och på midsommardagen åt jag sill. Tre olika sorter dessutom.

Varför ska livet vara så besvärligt? Är det inte det ena (oro) så är det det andra (fel mat).

Enda trösten är att det kunde vara värre.... Fast ibland hjälper inte den trösten - jag blir så less på dessa återkommande smärtperioder.

Färdiggnällt!!

Solen skiner!  Det är varmt och skönt idag!!  Jag ska träffa mina barnbarn idag!!

Och äta tjejmiddag på stan i kväll!!

Jag får röra mig lite långsammare - så ska det nog gå bra......

Så har det då vänt - nu går vi mot mörkare tider igen. Men dom ljusa kvällarna håller sig kvar ett tag till och det gäller att njuta av dom så länge som möjligt. Mitt - eller vårt - golfspel haltar lite än så länge denna sommar, dels beroende på mina ögon och dels beroende på M´s dåliga rygg. Men tidigare år har jag (ofta ensam) gett mig ut på en golfrunda på kvällen. Det är fantastiskt härligt att vandra runt en golfbana i aftonen. Om några dagar får jag spela igen och då ska jag ta igen de dagar/kvällar jag fått hålla mig i stillhet efter ögonoperationerna.....

Min uretrit fortsätter att hålla sig lugn - bara några få känningar idag - så jag längtar verkligen att få vandra iväg utmed fairway i rask takt. Och ta i för allt jag är värd....

Tog en promenad till vår fina nya galleria här i närheten, Bromma Blocks, och där hade i princip alla butiker rea, så jag kom hem med ett par lila (!!) skor. Kombinerade golfskor och sneakers - eller vad man ska kalla dom.... Sköna är dom i alla fall. Och fungerar både som golfskor och promenadskor.

Jag är ingen större sportfantast, tittar sällan på fotboll, hockey eller annan idrott på TV. Men - just nu pågår, i direktsändning på TV10,  en golftävling i USA någonstans och vår svenske Fredrik Jacobsson leder. Och då sitter jag där klistrad. Imponerad av hur bra dom spelar, och jämför med mina egna försök.......

Blir så inspirerad, och längtar ännu mer.

Det är meningen att denna blogg ska handla om 'mitt liv med uretrit' - men just nu har jag inga som helst känningar av 'min uretrit'.

Och det gör mig så fantastiskt glad.

Samtidigt som jag tänker på alla er som fortfarande är mitt uppe i det onda, det jobbiga, det hemska. (och antagligen - högst troligt - hamnar jag där igen i sinom tid...)

Men just nu: jag sover gott på nätterna, jag rör mig obehindrat på dagarna, jag 'glömmer bort' att jag har ett urinrör. Bara det!!! Detta underbara tillstånd att inte hela tiden känna ett smärtande, trängande, svidande urinrör.

Jag har ingen universalmetod att dela med mig av. Och det kanske inte ens finns någon sådan - som fungerar på alla som drabbas av detta helvete som heter uretrit.

Jag bara tror att jag, äntligen, efter 16 år, har hittat det som fungerar för mig.

Men - det borde inte behöva ta 16 år att få åtminstone tillfällig lindring. Varenda Vårdcentral, varenda urolog, varenda gynekolog borde ha en checklista över tester och en förteckning över olika behandlingsförslag att följa så fort det kommer en kvinna och berättar om urinvägsbesvär.

Inte som nu - en mer eller mindre total okunskap som ofta får till följd att lidandet drar ut på tiden, och förvärras.

Hur kommer det sig att det finns vissa läkare som bryr sig och verkligen försöker hjälpa, medan det finns andra som inte tar problemen på allvar och inte förstår hur vidrigt ont det gör?

Varför kan man få hjälp hos vissa läkare, men inte hos andra?

Jag bara undrar.......

Det verkar som att det lilla uretrit-skov som poppade upp i måndags är över nu. Hade en del känningar i går, från och till, men nu känns det så där lugnt och skönt i kroppen igen. Ingenting som smärtar eller tränger.

Jag skulle t o m klara av några 'grod-varv' runt en midsommarstång.

Det har varit en del diskussioner här på bloggen och i forumet om problemet med att många av oss uretritare egentligen bär på bakterier. Oupptäckta bakterier som är orsak till våra besvär.

Jag tror inte att det gäller mig. Min uretrit kommer och går och jag börjar förstå vad det är som framkallar den - i alla fall i en del av fallen. Kan det vara så 'föränderligt' även om det är en eller flera bakterier som sitter och stör? Är man inte lite mer konstant dålig då?

Jag vet faktiskt inte. Men jag har, för säkerhets skull, lämnat in ett urinprov och min läkare skrev en remiss för att få en utökad odling. Så det ska bli intressant se vilket resultat det blir av det.

En trist historia är att jag nu fått ett par signaler om att det finns skräp (virus??) på forumet. M är inne och rotar och letar. Han har sett att där finns något som vi inte kan fixa själva. Trist. Undrar hur det har kommit dit. Vi har alla säkerhetssystem som vi känner till påkopplade.

Men det verkar som att några av dom identiteter som är registrerade på forumet är lite luriga. Vi ska forska vidare i det här problemet.

Här där jag sitter lyser faktiskt solen - även om alla prognoser för midsommarafton visat på regn, regn och åter regn.

Var än ni befinner er hoppas jag att ni får en skön och härlig dag - och att ni slipper alltför vidriga uretrit-smärtor.

Nu mår jag bra igen!! Har bara varit upp tre gånger i natt (till skillnad mot åtta förra natten) och har inte ont någonstans nu när jag vaknat.

Blir mer och mer säker på att mitt undermedvetna spelar stor roll för mitt fysiska tillstånd.

Mina akuta orosmoment är över och jag är lugn i sinnet.

Tyvärr så är väl inte det hela lösningen på uretrit-problemet - tänk så enkelt det skulle vara i så fall. Men det är nog en faktor i sammanhanget.

Jag är så himla glad att jag lever nu - och inte för 150 eller 100 år sedan.

Tänk vad dom kan göra med grumliga ögon!! Ursäkta om jag tjatar om detta, men för en stackars varelse som har haft glasögon sedan första klass och där synskärpan legat på fyra centimeter från ögat är det helt underbart att utan glasögon eller linser kunna sitta och läsa och skriva, utan problem.

För 150 år sedan (och tidigare) hade jag successivt förlorat synen. För 100 år sedan (eller när man nu började med detta) tog man ut linsen ur ögat och så fick man tjocka, tjocka glasögon.

Nu stoppar dom in en liten syntetisk lins i ögat - som dessutom kan korrigera ditt medfödda synfel. Underbart!!

Jag hittade t o m mina gamla solglasögon (Guy Laroche) som jag köpte dyrt för 20 år sedan under den period när jag använde linser. Nu kan jag använda dom igen. Kanske inte supermoderna - men riktigt snygga