Godmorgon!

Dagsformen just nu: sisådär! Inte toppen men inte katastrofal heller. Uretriten sitter och gör sig påmind hela tiden, dvs lite molvärk, lite konstanta trängningar men inte värre än att jag står ut utan värktablett och utan att bosätta mig på toa.

Det är märkligt hur man kan vänja sig vid smärta och obehag, om man måste. Att hela tiden - i princip - känna av urinvägarna på ett eller annat sätt. Jobbiga dagar i form av skarp skärande smärta eller extremt täta trängningar, mindre jobbiga dagar som en dov molvärk. Och så någon enstaka dag som är helt bra - då är man i ett lyckorus!

I början - innan jag insåg att detta är något jag aldrig blir av med - så gick jag omkring och tyckte synd om mig själv och bara längtade efter att hitta rätt läkare som skulle ge mig rätt behandling/medicin så att allt skulle bli som vanligt igen.

Så småningom växte insikten att det blir aldrig som vanligt igen och att vad det handlar om är att hålla smärtan och trängningarna i schack så mycket som möjligt. Och dessa besvär blir till normaltillståndet och man inrättar sig efter det. Acceptansen blir ett sätt att klara av ett liv med en kronisk sjukdom. Det märkliga är att man nästan glömmer hur det är att INTE ha besvären.

Jag var 46 när eländet började men jag vet att Uretrit också är ganska vanligt bland yngre kvinnor och jag kan tänka mig att det, när man är 20, 30 år, känns uppgivet när man inser att man är fast i en sjukdom för resten av livet.

En sjukdom som inte syns, som man inte pratar öppet om och som kräver att man inrättar livet efter den.

Jag har ingen tröst att ge - bara lite peppning: det går att leva med Uretrit, det går att dämpa smärta och trängningar. Det finns olika behandlingar och olika läkemedel som åtminstone kan ge oss ett drägligt liv.

Idag är det den 29 oktober, just nu lyser solen men snart lägger sig höstmörkret som en våt filt över hela vår tillvaro. November är en riktigt trist månad - det enda roliga som händer då är min födelsedag.