Alla inlägg under oktober 2009

Av Birgitta - 23 oktober 2009 17:48

Nu är det värre än det var i morse - och kanske har jag orsakat det själv. Idag på eftermiddagen gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare: jag var med som publik vid inspelningen av ett Babel-program. Det är intressant att sitta i studion och uppleva hur det går till att spela in ett program. Men - jag satt på en stol som var ganska kall, dvs en stol som inte var tygklädd, och jag kände den kalla sitsen hela programmet. Och nu sitter jag här med riktigt kraftiga krampliknande smärtor. Det gör så ont så jag vill helst inte gå ett steg i onödan - och jag kvider för varje steg jag måste ta. Lite, lite synd om mig är det idag.

Jag ska ta en värktablett och så ska jag ta fram värmedynan och sätta mig på den en stund - så kanske det lättar.

ANNONS
Av Birgitta - 23 oktober 2009 09:08

Idag är jag faktiskt lite missmodig. Jag har i o f sig sovit hyfsat, bara varit uppe 2 ggr i natt, men det sitter en molvärk i underlivet och irriterar hela tiden. Ett litet eldklot som bränner. Man blir lätt lite grinig när det inte släpper. Framförallt eftersom jag upplevt flera helt smärtfria dagar den senaste tiden - och sedan kommer det krypande igen.

Jag vet att jag ska vara glad och tacksam för att den sjukdom jag har inte är dödlig - och det är jag - men det innebär inte att vissa dagar känns jobbiga. Med risk för att jag upprepar mig och blir tjatig: kronisk smärta tar energi.

Ändå har jag upptäckt - eller snarare: mitt sätt natt hantera smärtan - att det allra bästa är att hålla sig sysselsatt. Göra något så att man får bort tankarna från det onda. Då kan man glömma det under korta stunder. Enda gången detta inte fungerar är när smärtan är så stark så att man inte klarar att göra något annat. Då lägger jag mig och fokuserar på att tänka bort eländet, tar värktablett, tar fram värmedyna osv. Så illa är det inte nu - det är uthärdligt - men som sagt - jag gillar det inte och är lite missmodig.


Dessutom är vädret riktigt tråkigt, grått, grått, grått - och det lyfter ju inte humöret precis. 

Men - renoveringen av klädkammaren blev jättebra. Jag ska bara köpa några fler Elfa-hyllor idag - sedan är det klart.

  

ANNONS
Av Birgitta - 22 oktober 2009 11:03

Varför, varför, varför? Vad är det som gör att smärtan kommer tillbaka? Nu sitter den där igen, som en kniv i kroppen. Jag har ju skrivit på www.uretrit.se att man lär sig att leva med konstant smärta. Även om det tar energi så blir det till slut en del av vardagen, av livet. Alternativet vore ju att lägga sig och ge upp.

Men - när man som jag nu - har haft lyckan att få några dagar helt utan smärta, då blir det nästan värre när den kommer tillbaka. För det är inte bara smärtan - det är också besvikelsen. Det var inte över den här gången heller.....

Jag vet att till slut accepterar jag det igen - och smärtan blir en del av mitt liv - men just precis nu är jag bara lite ledsen. Och så jobbar jag aktivt med att försöka slappna av i kroppen - så att jag inte spänner mig och förstärker smärtan. Ibland är jag riktigt bra på det!

Av Birgitta - 21 oktober 2009 20:54

Dagsformen har varit rätt OK - inte helt toppenbra, men OK. Dvs jag har kramp-känningar och behöver gå på toa lite för ofta. Men - det är uthärdligt och jag klagar inte - bara rapporterar och hoppas att det inte blir värre. Jag anstränger mig att inte bemöta kramperna med att spänna mig ännu mer utan försöker aktivt slappna av. När jag lyckas med det kan jag nästan känna hur det lättar. Men den naturliga reflexen när man har ont är att spänna sig - så det kräver fokusering - och den tappar jag ibland.


Något man blir väldigt bra på när man har uretrit - eller andra typer av problem med urinvägarna, ex överaktiv blåsa - är att ta reda på var närmaste toalett finns. Man ger sig aldrig ut på äventyr om man inte säkert vet att det finns toalett - eller tätt buskage - att tillgå. Men ibland blir det så i alla fall. Jag minns en gång för många år sedan  när jag var på en 3-dagars golfkurs i Båstad. Vanligtvis finns det toaletter utmed en golfbana, strategiskt placerade. Men en del banor räknar med att man kan klara sig i 9 hål - sedan passerar man klubbhuset och där finns ju toaletter. Båstads nya bana var sådan, i alla fall vid detta tillfälle. Jag var inne i en dålig period - vilket innebar att trängningarna var täta och smärtan påtaglig och som jag sagt tidigare - sådana dagar MÅSTE man gå på toa. Det gör så attans ont så man kan knappast ta ett steg när dessa trängningar sätter in.  Så blev det när vi var på hål 4 eller 5, dvs flera hål och ca 45 minuter kvar tills vi skulle passera klubbhuset - och så länge skulle jag inte klara mig.  Inte en buske i sikte. Jag blev mer och mer desperat, vilket naturligtvis förvärrade hela situationen.

Jag spelade med 3 andra 'damer' som jag inte kände sedan tidigare - och jag tvingades be dom ställa sig i ring runt mig - i utkanten av fairway - så att jag kunde sätta mig. Lite pinsamt var det - men nöden har ju som sagt ingen lag.  Vid sådana tillfällen är jag lite avundsjuk på männen som enkelt kan ställa sig diskret. Det är lite bökigare när man är kvinna.

Av Birgitta - 21 oktober 2009 06:13

Jag vet inte om jag gjorde något speciellt igår - men när jag skulle släcka lampan i går kväll, vid 24-tiden efter att ha läst några sidor i den bok jag just håller på med (en i serien Damernas Detektivbyrå), så satt helt plötsligt knivarna i underlivet igen. Bara så där utan vidare..... Attans trist. Så det var bara att pallra sig upp och stoppa i sig en värktablett och vänta på att smärtan skulle dämpas. Det gjorde den så småningom så jag kunde somna. Nu på morgonen känner jag inget!  Härligt! Hoppas att det håller i sig.


Om ni undrar varför jag höll fast vid samme urolog i så många år så fanns det flera orsaker. En anledning var att jag hade blivit rekommenderad honom av företagshälsovården där jag arbetade. Där sa man att han var en bra urolog, välrenommerad. Och jag trodde dom. Det satt massvis med diplom i väntrummet och jag såg 'kändisar' i väntrummet och det tolkade jag som att 'då är han nog bra'.

Förutom problem med trängningar som kom i skov så var mitt största problem mina konstanta smärtor - som accelererade för varje år. Enligt urologen hör smärtor till sjukdomsbilden för uretrit. Han sa att man inte visste vad smärtorna berodde på - och att dom troligen skulle gå över så småningom. Så jag gick och väntade på att 'så småningom' skulle inträffa - och lärde mig att stå ut med och leva med smärta. En annan anledning var att jag hade helt enkelt inte tid att leta efter någon annan. Men till slut blev jag tvungen att göra det - mer om det en annan gång.


Nu ska jag dricka mitt morgonkaffe, läsa tidningen och bara njuta av att jag är smärtfri just nu!!

Av Birgitta - 20 oktober 2009 23:44

Jag skrev ju förra veckan att jag skulle berätta små anekdoter från mina 14 år med uretrit och när jag försöker tänka igenom vad som hänt kan jag dela in händelser i 2 kategorier: läkar-relaterade och övriga, vilka främst har anknytning till starka behov att gå på toaletten - i inte alltid lämpliga situationer....

De läkar-relaterade inträffade samtliga innan jag hittade den urolog jag går hos nu - de ligger alltså längre bak i tiden. Jag vill ändå nämna några av dom - för att visa hur svårt det är att bemöta läkarauktoriteter - i alla fall har jag haft svårt för det.

Den första händelsen inträffade någon gång under -98, eller däromkring. Jag hade gått hos min första urolog en tid, fått cortison i urinröret och även någon medicin i tablettform. Denne urolog gav mig cortison med några veckors, någon månads mellanrum. Jag minns attt jag hade fruktansvärda plågor/smärtor under denna period. Ibland kunde jag knappt gå. Varje steg var som att få en kniv körd rätt upp i underlivet. Det var riktigt vidrigt.  En dag flög jag på tjänsteresa till Göteborg och läste GP (Göteborgstidningen) på planet hem - en tidning jag aldrig läser i vanliga fall. Just denna dag fanns en artikel om Uretrit - och en specialbehandling man hade på Sahlgrenska. Den gick ut på att man 'chockade urinröret' genom att lägga in cortison flera dagar i veckan under några veckor och sedan trappa ner. Man hade intervjuat någon som hade blivit bra och bara behövde 'påfyllning' någon gång i halvåret. Jag tyckte det lät himmelskt - så nästa gång jag träffade min urolog tog jag med mig artikeln, visade honom och undrade om han inte kunde göra likadant.

Svaret jag fick var:  'jag har sysslat med det här i 30 år så jag vet vad jag gör!!' 

Och jag blev alldeles tyst och kände mig helt tilltryckt som ens hade vågat föreslå något sådant.


Jag ringde upp Sahlgrenska och frågade om dom kände till någon i Stockholm som använde samma teknik - men dom visste ingen. Jag skulle kunna få behandling hos dom - men då måste jag åka t o r till Gbg flera gånger/vecka och det gick inte - så det rann ut i sanden.

Jag fortsatte gå hos samma urolog i 2 år till - innan jag insåg att jag måste hitta någon annan.


Vad som hände då ska jag berätta någon annan gång.


Av Birgitta - 20 oktober 2009 23:25

Goafton! Idag glömde jag nästan bort denna obligatoriska lilla skrivstund. Vi är i full färd med att fräscha upp vår klädkammare så igår målade jag taket och idag har jag målat väggarna samt tillbringat flera timmar över en Elfa-katalog för att försöka lista ut den mest optimala inredningen. Så att vi får plats med allt i vår väldigt lilla klädkammare - som också är litet av ett förråd.

Dagsformen är fortsatt bra.

Men jag har inte kommit längre i mina ansträngningar att sprida www.uretrit.se . Jag blev lite matt efter förförra natten när jag ägnade flera timmar åt att läsa om uretrit på google och jag inser att mitt lilla försök att sprida ljus över en variant av kronisk uretrit inte kommer att bli lätt.

Hur gör man sig hörd i det enorma bruset i cyberrymden!!!  

Jag måste hitta ett sätt att synas, att vara intressant  - och jag har inte riktigt kommit på det sättet än. Jag har skickat mail till några månadstidningar för kvinnor - men även där antar jag att jag försvinner i bruset.


Någon som har en bra ide?? Skicka den till mig! kontakt@uretrit.se

Av Birgitta - 19 oktober 2009 22:17

Jag missade alldeles att rapportera dagsformen i mitt förra inlägg - jag var alldelels för uppslukad av allt jag läst på google.

Så här är det: jag fortsätter att må oförskämt bra. En liten, liten aning av trängning under em - men inget allvarligt och framförallt inga smärtor.

Det är lite som en ny värld för mig - helt plötsligt kan jag koncentrera mig helt och fullt på den aktivitet jag håller på med utan att hela tiden -och då menar jag verkligen hela tiden - känna av urinröret/urinblåsan på ett eller annat sätt. När eländet sätter in så kommer man inte undan. Oerhört jobbigt i början, men tills slut så vänjer man sig på något konstigt sätt. Det är enda chansen att klara av tillvaron. Men nu - när jag inte känner någonting -vilken otrolig lättnad.

I vanliga fall går jag aldrig utanför dörren utan att som allra sista aktivitet besöka WC - nu glömmer jag helt bortt detta - för jag känner ingen oro att jag bara ska klara mig i 25 minuter.   Detta är så skönt!!!


Fortsättning följer.......

Presentation

En blogg om URETRIT.

Fråga mig

250 besvarade frågor

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31
<<<
Oktober 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv med Uretrit med Blogkeen
Följ Mitt liv med Uretrit med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se