Alla inlägg under oktober 2011

Av Birgitta - 18 oktober 2011 07:32

Jag behövde aldrig dricka någon brus-Alvedon i går morse, smärtan försvann av sig självt och har hållit sig borta.

Våra vänner B och H ringde på förmiddagen och undrade om vi ville följa med på en sista golfrunda innan regnet och den riktiga hösten och sedan vintern sätter stopp för golfandet - och jag säger ju aldrig nej till golf!!! Så på med alla lager, långkalsonger, varmfodrade byxor, polotröja, stickad väst, fleecejacka, en varmare väst överst, tjocka handskar. M stod över och höll sig inomhus....


Och det blev en så skön runda, framförallt för att jag inte hade det minsta ont i kroppen och inga jobbiga trängningar. Jag kunde gå i rask takt, fort, fort, och det gillar jag. Det är en underbar känsla att kunna ta ut stegen utan att känna den minsta antydan till smärta i underlivet.


Egentligen skulle jag hållit mig hemma jag med - och målat. Nu när sovrummet är avklarat har vi tagit itu med hallen. Vi har haft det här stället i tjugo år men inte förrän förra året började vi förändra på insidan. Dels hade vi inte tid förut när vi bara var här några veckor på sommaren plus en och annan helg under vintern, dels var det rätt OK när vi köpte det. Men nu när vi har tid så har vi alltså satt igång. Det har börjat bli lite slitet plus att det ju är kul att förändra.


Väggarna i hallen var samma smutsbeiga färg som i sovrummet plus att allt trä var helt obehandlat, så den inre vrån i hallen var ganska mörk. Nu har jag laserat takbrädorna vita, målat bjälken vit, väggarna vita plus väggpanelen ljust gulbeige. Blir så mycket ljusare och renare.

Tavlan på bilden är mina farföräldrars vigselbevis. Dom gifte sig 1905 i Warren, Pennsylvania och pappa föddes 1906. Dom hade utvandrat tillsammans med farfars alla bröder. 1912 reste farfar och farmor (plus lilla pappa) hem till byn utanför Umeå för att avyttra hemmanet och flytta till USA för gott. Men 1914 började första världskriget och dom kom aldrig iväg igen utan blev kvar utanför Umeå.

Jag tycker det är ett vackert vigselbevis........

    

ANNONS
Av Birgitta - 17 oktober 2011 08:07

Natten har varit ovanligt lugn och när jag vaknade vid 6:30-tiden så var det utan den allra minsta smärta i kroppen. Så skönt kunna ligga i sängen och känna sig alldeles lugn och smärtfri.

Pallrade mig upp, satte på kaffebryggaren och slog mig ner vid PC´n. Hade en del gamla mail som jag slarvat med att svara på.


Men säg den glädje som varar - nu när jag suttit här, stilla och fint, och knappat på tangentbordet en dryg timme så känner jag hur smärtan kommer krypande. Varje gång jag rör mig så skär det till. Isch!! 

Det lutar åt att frukosten - förutom det obligatoriska kokta ägget - också får bestå av ett halv glas med två brus-Alvedon.....

ANNONS
Av Birgitta - 16 oktober 2011 22:38

Visst är det märkligt hur olika det kan vara från den ena dagen till den andra.


Igår morse vaknade jag tidigt, tidigt med kraftig smärta.  Försökte bota det onda med kaffe, vatten och brus-Alvedon. Lyckades bli av med smärtan framåt förmiddagen men drabbades av hemska trängningar. Fram till lunch-tid igår tvingades jag gå på toa minst en gång i halvtimmen, ibland oftare. Jag höll på att bli fullständigt tokig på denna toanödighet.

Sedan gick det över och resten av dagen var OK.


Idag sov jag länge. Har haft en del känningar, men inget i närheten av gårdagens smärta.  Inga krafiga trängningar. En riktigt bra dag.


Och det är ju det här som gör livet med uretrit så besvärligt. Man vet aldrig från den ena dagen till den andra hur man kommer att må. Det är jättesvårt att planera olika aktiviteter utanför 'comfort-zonen'. Det går väl an att vara toanödig ofta när man är hemma - men en mindre utflykt, eller bara en promenad på stan, blir ju till en pina, en mardröm, om man hela tiden måste leta toaletter.

Ändå - så länge det inte gör ont varje gång man tömmer blåsan så får man vara glad.


Fast - ibland är jag bara så erbarmerligt trött på att denna blåsa styr hela mitt liv..........

Av Birgitta - 15 oktober 2011 23:21

Dagen utvecklade sig ungefär på förväntat sätt, dvs den rätt kraftiga smärta jag vaknade av/med vid fem-tiden i morse dämpade sig så småningom, med lite hjälp av en massa kaffe, flera stora glas vatten och två brus-Alvedon. Solen kom fram och jag gick en golfrunda med mina goda vänner. Och det gick riktigt bra, att gå vill säga. Spelet gick inte alls, men det är av mindre betydelse.


Nu har jag precis tittat på ett program på Axess TV om primtalens betydelse för universums utveckling......  Vad säger det om mig - så här en lördag kväll. Nörd är bara förnamnet.

Jag begrep visserligen inget, men jag är lite fascinerad av matematik och önskar att jag var mer matematiskt begåvad.

M snusade på soffan - alldeles slut efter att ha ägnat hela dagen åt att fästa skruvar i innertaket för att göra det tätt så att inte mössen kommer in.


Den senaste tiden har jag fått flera mail från kvinnor som vill hitta en bra urolog - ofta i Stockholms-trakten. Och jag vet faktiskt ingen förutom min egen - och hon håller på att bli alldeles överbelastad. 

Jag blir lite uppgiven. Dom måste ju finnas!!!   För ca ett år sedan fick jag en idé att ta kontakt med alla urologmottagningar i Stockholms-området och fråga hur dom ser på uretrit, hur dom behandlar uretrit, hur stor frekvens av uretrit-patienter dom har, osv.   Jag gav upp redan vid första försöket. Kom inte längre än till den person som tog emot samtalet - och där fick jag inget vettigt svar.

Men - jag kanske ska göra ett nytt försök....

Sätta ihop en liten frågelista och skicka runt.

Skadar ju inte att pröva.


Nu ska jag krypa i säng - och hoppas jag får sova lite längre än i morse, och slippa den dumma smärtan.....

Av Birgitta - 15 oktober 2011 05:24

Jag brukar ju klaga på att jag ofta vaknar med smärta, att smärtan kommer krypande på natten, och att jag inte förstår hur det kan vara så.

Hela denna vecka har varit sådan - och idag är det värre än tidigare. Så nu sitter jag här i ottan igen och kan inte sova för att det gör så ont.  Med kaffebryggaren igång, och några stearinljus tända.

Den här smärtan brukar ju för det mesta försvinna framåt dagen - och det är ju bra. Men det vore väldigt skönt att slippa den helt och hållet.


Jag har hela tiden trott att det har en koppling till min uretrit, men nu börjar jag faktiskt bli lite orolig att jag har fel.

Jag börjar bli rädd att det är min gamla fantomsmärta som poppar upp igen. För smärtan sitter ovanför/innanför urinblåsan, känns det som i alla fall....


En fråga till alla inom sjukvården: kan fantomsmärtor som man lyckats bli av med komma tillbaka??


Här kommer den historien:

Ungefär samtidigt som min uretrit debuterade (dvs under -95) började jag få hemska smärtor i underlivet. Den urolog som jag gick hos då  (och som genom cystoskopi konstaterat en uretrit) sa att det hörde till sjukdomsbilden, och det var inget man kunde göra något åt....

De tre olika gynekologer jag gick till hittade inget konstigt i den delen av kroppen. Den fjärde gynekologen trodde helt att smärtan var psykisk, stressrelaterad,  och brydde sig inte ens om att undersöka mig - utan bara pratade med mig. Jag gick hos henne en gång i månaden i över ett år och bara pratade. Men inte försvann smärtan för det. Hon t o m med skickade mig till smärtkliniken på KS - där dom erbjöd piller - som inte hjälpte.

Till slut tog jag mig samman och bytte urolog - och denne man började med att fråga om någon röntgat mig.  Kanske dags att göra det - sa han då jag skakade på huvudet.....


En datortomografi på Sophiahemmet visade då att jag hade ett stort - jättestort (15 cm i diameter) - myom i underlivet. I vanliga fall sitter myomen inne i livmodern. Dom brukar inte göra ont - utan man får en massa blödningar istället. Men min mens var som en klocka, och alla gyn-ultraljud hade inte visat något onormalt inne i livmodern.  I mitt fall satt myomet mellan urinblåsan och livmodern......


Nu hade jag i alla fall nytta av min gynekolog på KS - hon som jag gick och pratade hos - och på två dagar fixade hon en operation. Och när detta myom (tillsammans med livmodern) plockades ut visade det sig att det var alldeles kolsvart. Det hade gått kallbrand i det - och det var denna kallbrand som orsakade mina hemska smärtor.

Och till min stora sorg försvann inte smärtorna efter operationen. Jag hade gått med dom så länge så dom bränt sig fast i nervbanorna. Läkaren sa att om dom inte var borta inom sex månader var det risk att det blivit fantomsmärtor av det.

Och inte var dom borta efter sex månader.....

Då fick jag höra att det enda man visste som bet på fantomsmärtor var en viss form av anti-depressiva piller. Och till det sa jag nej, nej, nej.

Men - efter två års fortsatta smärtor orkade jag inte längre utan gav upp och började äta dessa piller som jag tror hette Tryptizol. Det första som hände var att jag på en månad växte två storlekar. Inget kul - men jag ville verkligen inte ha ont längre.

Det tog två år innan dom gjorde nytta - och sedan kunde jag sakta börja trappa ner för att till slut helt kunna sluta ta dom. Äntligen, äntligen var denna smärta borta.

Uretriten satt där fortfarande, med sina kramper, trängningar och urinrörsmärta - och under hela denna period gick jag hos en urolog på Sophiahemmet och fick olika behandlingar, utan att någonsin bli ens i närheten av så bra som jag trots allt är idag. Fick aldrig något förtroende för den läkare jag gick hos där och fick senare höra att han hade grava alkoholproblem.... (han är inte kvar på Sophiahemmet längre)


Det var först när jag hittade den urolog jag går hos nu som jag började få ordning på uretriten. Den spökar ibland - men den sover emellanåt också.


Men - för att komma till saken - jag börjar alltså bli orolig att det är mina gamla fantomsmärtor som har vaknat till liv igen. Kan dom göra det?

Eller - har jag fått ett nytt myom som gör ont? Kan man få myom om man inte har någon livmoder längre?

Jag har faktiskt inte ställt dom här frågorna till min läkare - det är först den senaste veckan som tankarna kommit - men ska nog göra det.  För det här är inte kul....


Nej - nog nu av ledsamheter.......


Jag ser fram emot en härlig höstdag - kanske en runda på golfbanan. Man får visserligen ta på sig både långkalsonger, toppluva och tjocka vantar, men det är ju bra att röra på sig och då kan man ju lika gärna slå på en liten  boll samtidigt som man promenerar i det vackra höstvädret - som jag hoppas vi får idag igen.

Det är fortfarande becksvart utanför fönstret.

Av Birgitta - 12 oktober 2011 20:30

Idag tog jag mig till gymmet igen - första gången sedan början av juni. Hela vintern och våren jag ju superambitiös och gick dit flera gånger i veckan.

Och jag hade nog tänkt hålla igång under sommaren - i alla fall när jag befann mig i Sundbyberg. Men hela sommaren försvann - och halva hösten också - innan jag kom dit.

Först var det mina ögonoperationer - då fick jag ju inte anstränga mig på flera veckor. Sedan var det såret på benet som inte ville läka - och som jag var tvungen äta pencillin för att få bukt med. Och slutligen vurpan för några veckor sedan där jag skrapade halva ansiktet.

Men nu är allt läkt och jag är hel igen, t o m urinröret mår bra igen. Och det var faktiskt riktigt kul vara tillbaka i gymlokalen, träffa dom som jobbar där, känna igen dom andra 'tanterna' som jobbade och slet med redskapen och bli riktigt svettig.  Nu ska jag försöka skärpa till mig och gå dit hyfsat regelbundet. Golfsäsongen är snart över för detta år och då måste jag ju se till att röra mig på något sätt så jag inte blir en soffpotatis.


Jag sliter med portugisiskan. Vad har hänt med mitt minne? Jag kommer inte ihåg vad jag läser.......   Hur ska detta gå??  Men det är fantastiskt roligt och jag ska inte ge upp - men nog var det lättare att lära sig språk när man var yngre.





Av Birgitta - 10 oktober 2011 08:34

Mitt lilla urinrör mår ganska bra igen.

Urinblåsan däremot trilskas lite. Dels fortsätter den vilja tömma sig ungefär en gång i timmen - dygnet runt - och dels kom molsmärtan krypande igår kväll igen. Då testade jag att dricka två brustabletter Alvedon - och det hjälpte faktiskt.


Jag kan inte låta bli att undra över varför blåsan beter sig på detta sätt. Det faktum att jag nu ätit Detrusitol SR i ett par månader verkar inte ha någon som helst effekt på mina täta trängningar. Så jag funderar allvarligt på att sluta med den medicinen.

Och smärtan - vad beror den på? Min urolog har sagt några gånger att hon skulle vilja göra en biopsi (dvs ta ett vävnadsprov) i min urinblåsa. Kanske är det dags för det nu? Vet inte om jag är så pigg på det ingreppet men om det kan ge någon klarhet i varför jag så ofta har ont så.......


Gårdagen blev en dag helt i trattkantarellernas värld. Jag lovar att efter det här ska jag inte nämna ordet trattkantarell igen - i alla fall inte på ett år.

Jag har ju gjort mina rundor i skogen och hittat en hel del men i lördags var min dotter V med man och barn här och mannen (A) berättade om vilka enorma mängder av svamp det just nu fanns i 'hans'  skog. Och det var jag ju bara  tvungen att se om det var likadant i 'min' skog.


Så igår morse, vid 8:30-tiden, gav jag mig iväg. Plus tre grader var det, klarblå himmel. En sån där fantastiskt underbar höstdag. Och med mamelucker under jeansen - första gången denna höst....

Och han hade rätt!!!   Jag hann inte mer än 10 meter in i skogen förrän jag var fullständigt uppslukad av trattkantareller. Dom fanns ÖVERALLT! I mängder! Stora!  Det gick knappt att gå utan att kliva på dom! Hittade t o m flera fina gula kantareller - det är extra lycka.

På mindre än en timme hade jag fyllt hela korgen med råge. Jag tog några bilder med telefonen, MMS-ade till min andra dotter P och undrade om hon och hennes pojkvän J var intresserade av att plocka lite svamp. Det var dom - så på eftermiddagen for vi tillbaka till samma skog och dom plockade på en timme dubbelt så mycket som jag gjort på förmiddagen - och var lika lyckliga som jag.... Och svampen tog inte slut då heller. Helt makalöst!


Sedan satt jag hela kvällen och rensade svamp........

 

Av Birgitta - 9 oktober 2011 06:35

Jubel och fröjd!!

Idag kan jag röra mig obehindrat igen!

Så fantastiskt underbart härligt!


Vaknar visserligen i ottan, men det spelar ingen roll. Det är alldeles mörkt ute fortfarande, så jag har tänt ett stearinljus för att mysa till det lite. M snusar fortfarande. Kaffet bubblar i bryggaren i köket. Tidningen ligger nedanför dörren i hallen, redo att läsas. Och jag är så ofantligt glad att smärtan har gett sig av.


Tack gode Gud för Dermovat!

Tack gode Gud för Annika i Bjursås som kom på att använda det på sina uretrit-patienter.

Och tack gode Gud för min urolog, Catharina, utan henne skulle jag må så ofantligt mycket sämre, både fysiskt och mentalt.


Så snart det ljusnat - om någon timme eller så - drar jag på mig gummistövlarna och ger mig ut i svampskogen igen. Jag är en kleptoman när det gäller trattkantareller.....




Presentation

En blogg om URETRIT.

Fråga mig

250 besvarade frågor

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3 4 5
6
7 8 9
10
11
12
13
14
15 16
17 18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv med Uretrit med Blogkeen
Följ Mitt liv med Uretrit med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se