Dagen utvecklade sig ungefär på förväntat sätt, dvs den rätt kraftiga smärta jag vaknade av/med vid fem-tiden i morse dämpade sig så småningom, med lite hjälp av en massa kaffe, flera stora glas vatten och två brus-Alvedon. Solen kom fram och jag gick en golfrunda med mina goda vänner. Och det gick riktigt bra, att gå vill säga. Spelet gick inte alls, men det är av mindre betydelse.

Nu har jag precis tittat på ett program på Axess TV om primtalens betydelse för universums utveckling......  Vad säger det om mig - så här en lördag kväll. Nörd är bara förnamnet.

Jag begrep visserligen inget, men jag är lite fascinerad av matematik och önskar att jag var mer matematiskt begåvad.

M snusade på soffan - alldeles slut efter att ha ägnat hela dagen åt att fästa skruvar i innertaket för att göra det tätt så att inte mössen kommer in.

Den senaste tiden har jag fått flera mail från kvinnor som vill hitta en bra urolog - ofta i Stockholms-trakten. Och jag vet faktiskt ingen förutom min egen - och hon håller på att bli alldeles överbelastad. 

Jag blir lite uppgiven. Dom måste ju finnas!!!   För ca ett år sedan fick jag en idé att ta kontakt med alla urologmottagningar i Stockholms-området och fråga hur dom ser på uretrit, hur dom behandlar uretrit, hur stor frekvens av uretrit-patienter dom har, osv.   Jag gav upp redan vid första försöket. Kom inte längre än till den person som tog emot samtalet - och där fick jag inget vettigt svar.

Men - jag kanske ska göra ett nytt försök....

Sätta ihop en liten frågelista och skicka runt.

Skadar ju inte att pröva.

Nu ska jag krypa i säng - och hoppas jag får sova lite längre än i morse, och slippa den dumma smärtan.....

Jag brukar ju klaga på att jag ofta vaknar med smärta, att smärtan kommer krypande på natten, och att jag inte förstår hur det kan vara så.

Hela denna vecka har varit sådan - och idag är det värre än tidigare. Så nu sitter jag här i ottan igen och kan inte sova för att det gör så ont.  Med kaffebryggaren igång, och några stearinljus tända.

Den här smärtan brukar ju för det mesta försvinna framåt dagen - och det är ju bra. Men det vore väldigt skönt att slippa den helt och hållet.

Jag har hela tiden trott att det har en koppling till min uretrit, men nu börjar jag faktiskt bli lite orolig att jag har fel.

Jag börjar bli rädd att det är min gamla fantomsmärta som poppar upp igen. För smärtan sitter ovanför/innanför urinblåsan, känns det som i alla fall....

En fråga till alla inom sjukvården: kan fantomsmärtor som man lyckats bli av med komma tillbaka??

Här kommer den historien:

Ungefär samtidigt som min uretrit debuterade (dvs under -95) började jag få hemska smärtor i underlivet. Den urolog som jag gick hos då  (och som genom cystoskopi konstaterat en uretrit) sa att det hörde till sjukdomsbilden, och det var inget man kunde göra något åt....

De tre olika gynekologer jag gick till hittade inget konstigt i den delen av kroppen. Den fjärde gynekologen trodde helt att smärtan var psykisk, stressrelaterad,  och brydde sig inte ens om att undersöka mig - utan bara pratade med mig. Jag gick hos henne en gång i månaden i över ett år och bara pratade. Men inte försvann smärtan för det. Hon t o m med skickade mig till smärtkliniken på KS - där dom erbjöd piller - som inte hjälpte.

Till slut tog jag mig samman och bytte urolog - och denne man började med att fråga om någon röntgat mig.  Kanske dags att göra det - sa han då jag skakade på huvudet.....

En datortomografi på Sophiahemmet visade då att jag hade ett stort - jättestort (15 cm i diameter) - myom i underlivet. I vanliga fall sitter myomen inne i livmodern. Dom brukar inte göra ont - utan man får en massa blödningar istället. Men min mens var som en klocka, och alla gyn-ultraljud hade inte visat något onormalt inne i livmodern.  I mitt fall satt myomet mellan urinblåsan och livmodern......

Nu hade jag i alla fall nytta av min gynekolog på KS - hon som jag gick och pratade hos - och på två dagar fixade hon en operation. Och när detta myom (tillsammans med livmodern) plockades ut visade det sig att det var alldeles kolsvart. Det hade gått kallbrand i det - och det var denna kallbrand som orsakade mina hemska smärtor.

Och till min stora sorg försvann inte smärtorna efter operationen. Jag hade gått med dom så länge så dom bränt sig fast i nervbanorna. Läkaren sa att om dom inte var borta inom sex månader var det risk att det blivit fantomsmärtor av det.

Och inte var dom borta efter sex månader.....

Då fick jag höra att det enda man visste som bet på fantomsmärtor var en viss form av anti-depressiva piller. Och till det sa jag nej, nej, nej.

Men - efter två års fortsatta smärtor orkade jag inte längre utan gav upp och började äta dessa piller som jag tror hette Tryptizol. Det första som hände var att jag på en månad växte två storlekar. Inget kul - men jag ville verkligen inte ha ont längre.

Det tog två år innan dom gjorde nytta - och sedan kunde jag sakta börja trappa ner för att till slut helt kunna sluta ta dom. Äntligen, äntligen var denna smärta borta.

Uretriten satt där fortfarande, med sina kramper, trängningar och urinrörsmärta - och under hela denna period gick jag hos en urolog på Sophiahemmet och fick olika behandlingar, utan att någonsin bli ens i närheten av så bra som jag trots allt är idag. Fick aldrig något förtroende för den läkare jag gick hos där och fick senare höra att han hade grava alkoholproblem.... (han är inte kvar på Sophiahemmet längre)

Det var först när jag hittade den urolog jag går hos nu som jag började få ordning på uretriten. Den spökar ibland - men den sover emellanåt också.

Men - för att komma till saken - jag börjar alltså bli orolig att det är mina gamla fantomsmärtor som har vaknat till liv igen. Kan dom göra det?

Eller - har jag fått ett nytt myom som gör ont? Kan man få myom om man inte har någon livmoder längre?

Jag har faktiskt inte ställt dom här frågorna till min läkare - det är först den senaste veckan som tankarna kommit - men ska nog göra det.  För det här är inte kul....

Nej - nog nu av ledsamheter.......

Jag ser fram emot en härlig höstdag - kanske en runda på golfbanan. Man får visserligen ta på sig både långkalsonger, toppluva och tjocka vantar, men det är ju bra att röra på sig och då kan man ju lika gärna slå på en liten  boll samtidigt som man promenerar i det vackra höstvädret - som jag hoppas vi får idag igen.

Det är fortfarande becksvart utanför fönstret.