Det går helt klart åt rätt håll.

Igår - alldeles efter att jag skrivit min blogg - ringde min urolog och berättade att hon hade fått en avbokning, så jag fick min sondering och min cortisondos redan igår eftermiddag.

Natten har varit riktigt bra - bara ETT besök på toa. Det är ju nästan rekord.

Innan jag klev ur sängen låg jag och tänkte att äntligen, äntligen är det över - men nu när jag varit uppe en stund så känner jag att riktigt så bra är det nog inte.

Men som sagt - det är väldigt mycket bättre än det varit den senaste veckan och bara det gör mig på bättre humör. Jag har varit lite låg ett tag.

Jag vet inte hur ni har det i övriga Sverige men här där jag bor är det full vinter nu.

Jag har en hat-kärlek till detta väder:

      hatet består i att jag gillar inte kyla

      kärleken består i att det är så vackert när det ligger snö överallt

      - även på min altan i Sumpan.......

Igår råkade jag ut för samma sak som hände för 1½ vecka sedan när P och jag skulle vara barnvakt - och det är inte med stolthet jag berättar det här:

Jag var på bio med en väninna inne i stan i går kväll. Med tanke på hur dålig jag varit den senaste veckan så är det oförlåtligt - men jag glömde (!) gå på toa innan jag satte mig på tunnelbanan för att åka hem. Jag har bara åtta stationer att åka - men redan efter fyra insåg jag att jag kommer få problem. När jag åkt ytterligare två hade jag sådana smärtsamma skarpa trängningar så jag var bara tvungen att gå av tunnelbanan och hitta en toalett. Jag skulle aldrig klara hela resan + en 10-minuterspromenad.

Så - jag går av tåget och åker en låååång rulltrappa samtidigt som desperationen växer. Frågar killen i tunnelbanespärren om jag inte - snälla, snälla, snälla - kan få låna hans toalett? Det är faktiskt kris!!!  Men icke! (Precis som med killen på bensinmacken förra gången).

Men - den här killen har ett förslag: 'det finns en restaurang till höger, uppför trappan' säger han.  Jag stapplar iväg, hittar restaurangen - men - den är låst!  Upplyst, men låst och tom på folk. Jag står där och rycker lite försiktigt i den låsta dörren - och då kommer en man och undrar vad jag vill. OCH - jag får låna hans toalett!! 

Det som gör sådana här tillfällen extra jobbiga är att när man tvingats hålla sig på detta sätt så krampar hela systemet så när man äntligen sitter på en toastol (eller i en slänt eller bakom en buske...) så gör det så förtvivlat ont. Och det tar flera timmar innan dessa krampsmärtor försvinner.

Just nu - har jag faktiskt inte ont överhuvudtaget. Jag har bara varit uppe två ggr i natt, har sovit gott och sitter här lite förundrad över att tillståndet kan variera så enormt på några timmar.

Jag vågar inte riktigt känna efter - tänk om jag framkallar smärtan bara genom att tänka på den??

Kors i taket - natten har varit hyfsat lugn. Jag tog min värktablett och har faktiskt sovit bra - har bara varit uppe 2 ggr, vid 3-tiden och vid 6-tiden.

Tyvärr sitter värken kvar, så skovet är inte över än.

Vid midnatt - innan jag somnade - var jag ganska desperat så då ringde jag och talade in ett meddelande på urologmottagningens telefonsvarare. Och nu ringde dom och gav mig en tid för sondering på onsdag. Toppen!

Nu ska jag ta en Tradolan - och så hoppas jag att smärtan ger med sig så jag kan röra mig utan att det skär knivar genom kroppen.

Någonting hände efter mitt förra inlägg som har gjort den här dagen till en riktigt vidrig dag. Fråga mig inte vad som hände - eller varför - men jag har haft ont, ont, ont hela dagen.

Just nu är jag tillbaka där jag var för någon dag sedan, dvs jag vill lämna min kropp. Orkar inte med denna ständiga värk och detta eviga springande på toaletter. Jag är så attans less på denna uretrit. Vad har jag gjort för att drabbas av detta?

Ursäkta att jag låter lite desperat! Jag vet att det går över - men så länge det varar är det riktigt deprimerande.

Kanske är det dags för en ny laddning med cortison? I morgon bitti ska jag ringa min läkare  - eller snarare hennes mottagning - och höra om dom har någon tid för mig i veckan som kommer.

Nu ska jag sätta mig i soffan och titta på en halvtöntig film - kanske får jag bort tankarna från mitt onda då.  Kanske ta lite glass......

Sedan ska jag ta en värktablett och krypa i säng.

Jag tog många värktabletter igår - fler än jag brukar - men det är som om dom inte riktigt biter på kramperna. Så dagen var - ur smärtsynpunkt - en mindre bra dag.

Men adventskonserten i Dalhalla var en häftig upplevelse. Dalhalla är en utomhusscen som byggts i ett nerlagt kalkbrott någon mil norr om Rättvik - mitt ute i skogen.

Konserten började 17:00 och då är det ju beckmörkt, hela kalkbrottet bara upplyst av ett fåtal lampor, men framförallt marshaller överallt. Dessutom försvann alla moln så man satt där under en stjärnklar himmel. Så häftigt!  Temperaturen låg alldeles kring nollstrecket eller strax under.

Men med rätt kläder så frös man inte heller. Själv hade jag mina långa, supervarma ullkalsonger (inköpta på hälsokostbutik) under jeansen, massor med tröjor, dunjacka, tjock  mössa, dubbla sittdynor plus yllepläd och varmfodrade kängor.

Det var första gången man hade en adventskonsert i Dalhalla. Jag tror man har haft någon nyårsaktivitet någon gång, men annars är ju Dalhalla en sommarscen. Om ni inte har varit där - gör ett besök! Det är ett fantastiskt ställe.

Natten var lite småjobbig - jag har nog varit uppe 4 - 5 ggr - men just precis nu känns det ganska bra.  Det skär till lite ibland, och det gör ont vid toa-besöken (som är alldeles för täta...) men det krampar inte hela tiden.

Efter den senaste veckans mer eller mindre konstanta smärta är jag glad för varje minut utan eldklotet.

Jag trodde verkligen att det här 'skovet' snart skulle vara över - det trodde jag ända tills 06:00 i morse.

Jag somnade efter fredspriskonserten i natt, var uppe en gång vid 3-tiden och sov sedan till 06:00 (prick - faktiskt) och sedan vet jag inte vad som triggade igång det hela igen. Men något hände när jag var på toa då vid 6-tiden. Helt plötsligt satt hela smärt-batteriet där igen. Det gick helt enkelt inte att somna om. Det spelade ingen roll om jag låg på rygg, mage eller sidan - samma skarpa genomträngande smärta som det bara inte går att komma undan, rakt in i kroppen.

Jag försökte mig på mental bortträngning - men inte det heller hjälpte.

Till slut stod jag inte ut utan gick upp, satte på kaffe, startade datorn och nu sitter jag här och skriver. Det gäller att sysselsätta hjärnan med något annat än att bara känna smärtan.

Just nu är jag ganska trött på det här. Framförallt känns det så uppgivet när jag trodde att det värsta var över och så börjar det om........ 

Jag hoppas att värktabletterna hjälper idag. Vi är i Rättvik och i kväll (eller eftermiddag snarare) ska vi på en utomhus-adventskonsert i Dalhalla. Det kommer säkert att bli jättemysigt. Det blir supervarma långkalsonger under långbyxorna., sittdynor (fast vi kanske ska stå hela tiden - jag vet inte), varma skor, varma vantar - hela köret. Jag bara hoppas att dom har toaletterna öppna - eller har ställt ner baja-major - annars vet jag inte om jag klarar det hela med tanke på hur illa det är just nu.

Nu - när jag snart bloggat klart denna eländiga morgon - ska jag antingen läsa bok,  sätta på TV´n eller radion, sticka, lösa Sudoko, vadsomhelst egentligen för att få bort tankarna från min kropp.

Men först ska jag ta en värktablett!!

Sakta, sakta går det i alla fall åt rätt håll.  Natten har varit betydligt lugnare än förra natten - har bara varit uppe max 3 ggr och med tanke på hur eländigt det varit i några dagar så är det bra.

Gårdagen var också hyfsat lugn - det var först framåt kvällen som det stökade till en del.

Idag har jag verkligen gått upp i ottan - och har redan tagit min första värktablett. Jag försöker låta bli att ta dom så ofta men det är verkligen inte roligt att gå omkring med konstant smärta. Mot dom värsta kramperna hjälper inte tabletterna - men mot molvärken är dom bra. Den brukar släppa efter ca en halvtimme och då känns livet mycket lättare.

Idag är det dags för barnbarnets första Lucia på dagis och det vill jag inte missa.

Det här 'skovet' verkar bli segare än jag trodde eller hoppades. Det vill inte släppa.

Så här kan tillvaron te sig när uretriten invaderar ens kropp:

Igår kväll:  trevlig 'tjejmiddag' med f d kollegor men det blir nästan pinsamt när jag med jämna mellanrum måste lämna bordeet för att sätta mig på toa. Jag tror jag besökte det rummet minst fem ggr under kvällen.  Det var ett vackert litet badrum och värdinnan hade tänt några ljus så det kändes mysigt - men jag hade så ont så jag knappt orkade njuta av det.

I natt:  jag vet inte riktigt vad som hände men fram till ca 2 gjorde jag inget annat än satt på toa - i alla fall kändes det så. T o m min man kommenterade i morse att det var ovanligt mycket spring i natt.  Sedan lugnade det ner sig så resten av natten var jag bara uppe varannan timme. När man tänker efter är det kanske inte så underligt att man är lite trött på dagarna....

Nuläget: vaknade med smärtan i kroppen men har tagit en Tradolan så det håller på att släppa. Ska nog klara av att ta tunnelbanan in till stan nu om 15 minuter.