Klockan har precis passerar 12-slaget och jag börjar närma mig slutet på förberedelserna inför julhelgen.

Uretriten har fortsatt att hålla sig borta - utom en liten stund mitt på dagen när den kunde anas. Men inte värre än att den ganska snabbt försvann bort igen. Härligt!

Jag vet inte om jag kommer att hinna skriva något under morgondagen, dvs julafton på riktigt, så här kommer en julhälsning till er alla:

Hoppas ni får en smärtfri och lindrig julhelg så att ni kan njuta av helgledighet.

GOD JUL!!!

Trigger-tumme!  Det är vad han kallade det. Och han trodde inte att det hade någon koppling till mitt SMS-ande eller mobiltelefonspelande.....  Troligen en inflammation i senan eller sen-höljet (eller vad det heter) så att det är tjockare än vanligt och därför går trögt.

Han rekommenderade något anti-inflammatoriskt till att börja med - och jag som redan äter 500 mg Naproxen dagligen. Så - nu ska jag dubbla den dosen i några veckor så ska vi utvärdera sedan.  Sista alternativet är operation och det vill jag nog helst undvika.

Uretriten då?  Jotack - den har gått och gömt sig någonstans - och där hoppas jag att den stannar länge, länge!!!

Hela måndagen var fantastiskt fri från allt vad smärta, trängningar eller kramper heter!! Och natten har varit likadan. Två toabesäk - det hör ju till mitt normaltillstånd - men inte ont överhuvudtaget!

Tänk om jag har sådan tur att detta håller i sig över julhelgen så jag slipper gå dubbelvikt dom dagarna.

Smärta och kramper gör ju att man inte riktigt är sig själv och på något sätt så är dessa dagar speciella.  Vi frossar inte i vare sig mat eller klappar men man har ju sina traditioner som det ligger en trygghet och samhörighet i. Och allt blir så mycket lättare och roligare när man inte har ont!

Idag ska jag faktiskt till vårdcentralen i ett annat ärende - min ena tumme har hakat upp sig. Helt plötsligt för fyra veckor sedan när jag vaknade en morgon kunde jag knappt röra höger tumme. Jättekonstigt! Det är som om hela ledan fastnar i sitt läge och jag får verkligen anstränga mig för att bocka eller bocka upp den. Och så knäpper det inne i leden. Jag har - som tur är - inga som helst reumatiska problem med mina leder så jag förstår inte vad detta är. Överansträngning kanske. SMS-tumme, eller mobilspelstumme eller vad ska man kalla det?   Min undran är om det går att göra något åt det - eller kommer jag att ha det så här resten av livet?

Det gör inte ont!  Känns bara väldigt märkligt.

 - och jag har helt slutat spela spel på mobilen.......vilket annars är en väldigt bra tidsfördrivare exempelvis på tunnelbanan.....   ;-)

Med risk för att vara tjatig: jag förstår mig inte på den här sjukdomen!!

I går morse halvgnällde jag ju lite över hur ont jag hade - och det hade jag verkligen.

Ett av mina tricks när jag har ont är att göra en massa saker så att jag får bort tankarna från det onda - och det gjorde jag också i går morse. Så till den milda grad att jag glömde ta en Tradolan.

Och - framåt 15-tiden upptäcker jag helt plötsligt att jag inte har det minsta ont längre! Ingen smärta, inga kramper, inga trängningar! Jubel!! Och det håller i sig! Har sovit som en stock i natt, bara varit uppe EN gång, och sitter här som en helt annan människa än för bara några dagar sedan. Jag är så glad!

En av de aktiviteter jag satte igång med i går var att fålla en duk som en väninna gjort till mig. Hon har en häftig broderimaskin och har gjort en bred löpare i svart linne med tomtar på - så fin. Här kommer en bild på några av tomtarna. Visst blir man glad av dom?

Tillståndet med konstant smärta men inga kramper och inga trängningar håller i sig. Lite märkligt på sätt och vis. Jag tog en Tradolan igår kväll precis när jag gick till sängs och har sovit bra - förutom dom obligatoriska toa-besöken (2). Dvs har inte haft ont på hela natten.

Men nu - när jag varit uppe ca en timme - sitter smärtan som ett eldklot i underlivet igen. Vad är det som orsakar denna smärta? Varför kommer den när jag går upp - men har inte känts på hela natten?  Är det jag som på något omedvetet sätt framkallar smärtan?

När uretriten slår till med full kraft, dvs urinröret krampar och det tränger hela tiden, då gör det också ont att gå på toaletten (urinera som det så vackert heter). Varje droppe känns som spikar genom urinröret. Och så känns det inte idag - och inte igår heller.  Jag får gå ofta för att jag har ont och då lättar det lite att tömma blåsan - men det känns annorlunda än vid täta trängningar och kramper.

Ibland undrar jag om det är fantomsmärtorna efter det svarta myomet som spökar igen.

Eller också är det bara ett annat 'ansikte' av uretriten.

Förmodligen är det ingen som vet - och det enda jag kan göra är att ta en Tradolan och hoppas att det släpper så att jag får energi att ta itu med julförberedelserna.

Snön fortsätter att falla utanför fönstret och drivorna blir bara högre och högre. Det ligger som ett tjockt bomullstäcke överallt och dämpar alla ljud.

Jag gillar det!!

Uretrit är ett märkligt fenomen - det kan visa sig i flera olika skepnader.

Igår morse skrev jag om hur jag vaknade av en smärta i underlivet - och den sitter där idag också.  Men jag hade inga problem med vare sig kramper eller trängningar på hela gårdagen. Inte i natt heller. Bara ont - ca en dm nedanför navlen och rakt in.

Den här typen av smärta är mer uthärdlig än när urinröret krampar. Med den här smärtan går det faktiskt att gå. När krampen sätter in då skär varenda steg som en kniv i underlivet - så illa är det inte nu.

Igår tog jag en ganska lång promenad i det vackra vintervädret - vid 3-tiden just när solen gick ner så vackert.  Missade dock att sätta på mig mina supervarma långkalsonger under jeansen - hade bara ett par grovstickade strumpbyxor. Dåligt beslut. Jeans kyler!!! Det är faktiskt så att med grovstickade strumpbyxor är man varmare med en kjol över - än med jeans.  Fast med det väder vi har nu är det nästan termo-byxor man ska ha när man går ut.

Jag gillar inte kylan - men föredrar helt klart detta vackra vita vinterväder framför grått regn - och ruskväder.

Ibland är jag lite ambivalent rörande hur jag ska hantera min smärta. Jag gillar inte att konstant knapra värktabletter. Å andra sidan är det inte bra att gå omkring med smärta hela tiden - om man kan göra något åt det. Det skapar spänningar i kroppen. Det är svårt att slappna av när man har kroniskt ont.

Så jag väljer en mellanväg.  Igår tog jag en Tradolan på morgonen - och då höll sig smärtan borta fram till lunch ungefär.  Smärtan var uthärdlig på eftermiddagen. Sedan tog jag en när jag gick till sängs för att kunna sova - och det fungerade.

Just nu är smärtnivån låg - så det blir inte någon tablett om det inte blir värre.

Jag ropade hej alldeles för tidigt....

Gårdagen var riktigt bra och det kändes så skönt - men aj, aj, aj - något har hänt i natt.  Början av natten var bra: somnade ganska tidigt, hade inte ont, var uppe på toa vid tre-tiden men fortfarande kändes allt bra. Men så - vaknade kl 05:07 (ungefär) av dom gamla välbekanta smärtorna igen. Vad hände i kroppen mellan 03 och 05? Medan jag sov?

Jag försökte tänka bort det onda, slappna av, somna om - men icke, smärtorna tar över hela tiden.

Så, i vanlig ordning gav jag upp, tog en Tradolan och medan jag väntar på - och hoppas - att den ska verka skriver jag av mig det hela.

För att skapa lite skön stämning runt mig har jag tänt alla adventstakarna, den röda adventsstjärnan, några stearinljus och fixat mig en kopp kaffe. Så här sitter jag i halvdunklet, medan M snusar vidare i sovrummet.

Egentligen är det bara lite synd om mig för jag gillar dessa tidiga mornar när det är alldeles tyst och stilla. 

Men - smärtan kunde jag faktiskt vara utan!!

Hoppas, hoppas, hoppas att den ger med sig. Annars blir jag faktiskt lite ledsen, jag vill så gärna slippa det onda i några dagar - helst över hela julhelgen.....

När kroppen är dum mot dig måste man göra något för att bli glad - ett av mina sätt är att omge mig med mer eller mindre galna, söta eller roliga svartvita kossor. Här är en av dem:

Hela gårdagen var en bra dag. Jag njuter när jag kan gå i normal promenadfart - vilket är ganska fort för mig. Det känns nästan som att man svävar fram. Hela kroppen känns så lätt så lätt, till skillnad från de dåliga dagarna när krampen river i underlivet och man helst inte vill ta ett enda steg. Och dessutom behöver jag inte leta toaletter hela tiden - bara det!!!

Jag hoppas att cortisondosen ska sitta i länge denna gång - helst över hela jul - & nyårshelgen.

Jag har ju klagat några gånger på att Tradolan - som är en ganska stark värktablett - inte biter på själva kramperna. Jag diskuterade detta med min läkare när jag var där och hon skrev ut ett specifikt läkemedel mot just kramperna. Det heter Papaverin - och meningen är att jag ska ta det bara när urinröret krampar.

Jag har ätit Papaverin tidigare - för en väldig massa år sedan. Tyvärr minns jag inte vilken effekt det hade då - eller varför jag inte fortsatte. Antagligen hänger det samman med att jag ju i många år gick omkring med ett stort myom i underlivet, utan att veta om det. Ett myom som det gått kallbrand i och därför orsakade väldiga smärtor så när jag tog Papaverin märkte jag nog ingen skillnad på smärtan.

Men nu är ju det elaka myomet borta - så nu kanske Papaverin kan ge önskad effekt. Jag ska testa nästa gång jag blir dålig - vilket jag som sagt hoppas ska dröja länge.