Hemma i Sumpan igen!!

När vi lämnade Houston, kl 07:30 i går morse var det + 24 grader, när vi landade på Arlanda var det -1, och vitt av rimfrost på marken. Och solsken. Vackert och friskt!

Resan gick bra - men det var nog den skumpigaste jag någonsin varit med om - och jag har rest ganska mycket. Över hela amerikanska kontinenten var det mer eller mindre full storm. I alla fall där vår rutt gick. Vi mellanlandade i Chicago och pulsen gick på högvarv, både vid start i Houston och landning i Chicago. Och på SAS-flighten fick dom inte servera middagen förrän vi i princip hade lämnat kontinenten. Alla - inklusive kabinpersonalen - satt fastbältade i ett par timmar.

Det var bara Birgitta - dvs jag - som i vanlig ordning bröt mot bältespåbudet och besökte toan, minst två gånger under dessa två timmar. Vid ena tillfället kom det i högtalaren ett extra meddelande om att ALLA MÅSTE SITTA NER.....

Men - vad gör man om det tränger på så att man bara måste.....?? 

Jo - man ''skiter'' i påbud!!

Ändå hade jag grundat med en Detrusitol när vi satt och väntade i Chicago - men det hjälpte inte. Inte på samma bra sätt som vid våra bilresor.

Jag gjorde nämligen en annan sak också i Chicago. Drack massor med vatten och kaffe - för att grunda min vätskebalans. När jag flyger långflygningar brukar jag få jätteont i huvudet - och jag tror att vätskebrist kan vara en anledning. Den låga syrenivån i kabinen kanske också spelar in.  Effekten blev i alla fall denna gång att jag inte hade det minsta ont i huvudet - men var mer eller mindre konstant toanödig under hela resan.

Är det inte det ena så är det det andra.....