Min förhoppning om att uretriten skulle sova i 'tusen år' - har redan spruckit.

Idag är det som vanligt igen, dvs sveda och irritation - hela tiden. Fast det svajar lite upp och ner. Korta stunder ligger det på en svag tvåa för att sedan klämma till med en stark fyra, och en kvart senare sjunker det undan lite igen.

Jag fixade ett gympass i morse - men vandringen hem igen blev en liten pärs.

Har jag tur så försvinner det så småningom - ofta har det ju varit så att morgnarna är värst.

Fast - jag är ju ganska van vid denna sveda/irritation. Annat var det när detta elände började, för drygt femton år sedan.

Jag kan minnas exakt hur det kändes den första perioden. När jag först trodde att jag fått en urinvägsinfektion - igen - men inga pencillinkurer hjälpte. När smärta, sveda, kissnödighet aldrig släppte. Jag var ju van vid att vara frisk, dvs urinröret/blåsan kände man bara av när man var toanödig. Men helt plötsligt kändes det hela tiden. Hela tiden!!!  Jag minns att jag mer eller mindre klättrade på väggarna av frustration och uppgivenhet. Samtidigt som jag undrade: Vad är detta? Varför går det inte över???

Nu vet jag!

Och nu är jag van, så jag klättrar inte på väggarna längre. Men - jag gillar det inte......