Äntligen!!!

Nu har vi fått trådlöst internet till lägenheten så jag kan sitta här, vid matbordet, och jobba med min PC.

Jag  fortsätter att må oförskämt bra. Inga smärtor, inga trängningar och bara två toabesök per natt. Kan inte vara bättre.

Idag har skyfallen invaderat oss igen. Gatorna liknar mer störtfloder än gator. Men det är inte kallt, ligger kring ca 17 grader.

Jag kan tänka mig att stanna här......

Här kommer två bilder, en från ett stormigt Atlanten - förra gången vi hade skyfall - och en från fiskehamnen nere i Cascais, en vacker dag:

Fortfarande inget internet i lägenheten. I alla fall inget som fungerar. Dom kom och ställde hit en dosa för ’kabel-modem’ igår men glömde ge oss koder osv för att kunna använda det……

Kvinnan som är vår kontaktperson var med när ’gubbarna’ kom och påpekade att det dom kom med inte var ’wireless’. ’Så synd då’ – sa dom – ’vill du ha det får du lägga en ny order. Nu går vi hem.’ Och det gjorde dom…….

Så nu sitter jag och skriver detta ’offline’’ igen och om en stund går jag ner till kontoret och lägger ut det i bloggen. Den värsta internet-abstinensen har faktiskt gått över, men jag antar att när vi väl får vår uppkoppling (om den hinner komma innan vi åker hem igen) så blir jag snart ’addicted’ igen.

Jag vet inte om det är det lugna tempot som vi lever i just nu som är orsaken, men min uretrit ligger väldigt lågt för tillfället. T o m dom jobbiga nätterna har tagit en paus. Och jag har inga som helst problem att gå längre promenader utan att behöva springa in på vartenda fik vi passerar. Det är t o m så att M har börjat vara den som ber om ’kisspauser’.

Fast i natt låg jag vaken mellan 24 och 3:30 (ungefär) och var fruktansvärt orolig – av en helt annan anledning. Och fullständigt i onödan. Varför blir man så konstig på nätterna??

Anabela – vår kontaktperson – gav oss en ost igår. En ost som hon var alldeles lyrisk över. Så framåt kvällen gjorde vi en liten ostbricka och tog bl a fram denna speciella ost. Den var alldeles rund och alldeles mjuk. När vi skar i den så rann (och jag menar RANN) innandömet ut över tallriken och man fick i princip äta den med sked. Den såg till slut ut som en tom, kladdig påse. Fantastiskt god, men väldigt märklig. Tyvärr tog jag ingen bild på spektaklet.

Nåväl, för att komma till saken, så vaknade jag mitt i natten och började av någon anledning fundera över denna konstiga ost. Varför rann den så? Var den kanske dålig? Var den kanske opastöriserad? Kan vi verkligen äta vad som helst här? Varför har jag inte frågat någon om det?

Och sedan satte tankarna igång…..

Tänk om vi blir sjuka? Var finns närmaste sjukhus? Tänk om vi inte tål just den osten. Tänk om min uretrit får ett utbrott, osv, osv. I flera timmar låg jag med adrenalinhalten på topp.

Så korkat!!

Och alldeles i onödan. Vi mår jättebra. Och osten var verkligen fantastiskt god!!!

Jag har befunnit mig i ofrivillig nätlöshet – eller vad man kallar det – i flera dagar nu.  Lite frustrerande har det varit. Är ju van vid att det första jag gör varje morgon – efter att ha satt igång kaffebryggaren – är att starta upp datorn och börja formulera lite tankar. Ibland kortare ibland längre.

Så länge vi var kvar på hotellet hade jag visserligen tillgång till ett nät, om än inte på vårt rum, men här i Lissabon är det total nättorka. Nu har jag fått låna nätet på ett kontor..... Vi var lovade att det skulle finnas wireless i den lilla lägenhet vi hyrt utanför Lissabon – men icke, sa Nicke. Här fanns inget nät när vi kom hit. Och inga täcken i sängarna heller… Eller osthyvel – fast det är det visst bara vi svenskar som använder – och jag har köpt en i supermarcadon.

Täcken lyckades dom fixa innan vi skulle krypa i säng första kvällen, nätet kommer inte till lägenheten förrän på onsdag. Så skönt det ska bli att kunna vara normalt uppkopplad igen.

Har inte så mycket att berätta om Lissabon ännu mer än att här kan det verkligen åska. Och regna.

Första natten här var en sådan natt där jag var uppe på toa en gång i timmen – puh!! – och framåt morgontimmarna hörde jag hur det mullrade i fjärran. Sedan lugnade det ner sig och vi kunde sitta på den inbyggda altanen och äta vår frukost. Mulet, men ca 20 grader varmt. Skönt.

Sedan drog vi iväg på en liten rundresa med bilen för att utforska närområdet kring Lissabon, dvs främst försöka hitta några golfbanor…. Efter bara en kvart kom regnet. Och det var inte något litet mjukt svenskt sommarregn precis. Det fullständigt vräkte ner. Och slutade aldrig. Framåt eftermiddagen tog det hela ett kliv uppåt i intensitet – då adderades åska till regnet.

Sedan åskade det – häftigt – och regnade skyfall – så länge vi var vakna igår. Det tog helt enkelt aldrig slut. Att det kan finnas så mycket åska på en gång. När vi på kvällen stod i mörkret på den inbyggda altanen var det som att stå innanför ett vattenfall, med blixtrar som ljungade utanför. Jag hade köpt hem – och tänt – några stearinljus för att göra det lite mysigt i den helt OK, men lite kala, lägenheten. Och det var tur för vid nio-tiden försvann strömmen och det blev beckmörkt i hela kvarteret.

Nu på morgonen har det slutat regna men molnen hänger fortfarande tunga, och den sköna värmen från igår försvann med fronten. Idag är det kyligare.

Men det gör inget. Vi har varma kläder med oss…

Min uretrit har lagt sig till ro igen och i natt har jag bara varit upp två gånger. Så underbart. Hela förra veckan var fruktansvärt jobbig, framförallt på nätterna. Jag hade inte så ont, men det trängde hela, hela tiden. I lördags morse fick jag en släng av smärta och då tog jag helt enkelt en dos Betapred för att försöka mota bort det hela. I vanliga fall brukar jag inte ta till det förrän jag haft ont så länge så jag inte står ut mer, men nu tänkte jag mota Olle i grind. Och det verkar ha fungerat. Natten till igår var lite jobbig, men gårdagen var bra och denna natt har varit jättebra.

Satt och skrev detta 'offline' i morse. Nu är det eftermiddag och strålande sol.

Och uretriten fortsätter att sova......

Hela gardagen regnade det, och denna dag borjade pa samma satt. Men under dagen har det lattat och nu ar det alldeles klart, och en enorm fullmane. Matte denna klarhet halla i sig sa att var sista golfdag blir en dag i sol. Ar less pa att spela i regn och att bli plaskvat.

Jag har ju gnallt nagra dagar pa att mina natter ar jobbiga, men nu senast, dvs natten till idag, lugnade allt helt plotsligt ner sig. Jag var bara uppe tva ganger pa hela natten. Sa skont att vakna efter en sadan natt.

Igar kvall fick jag ocksa uppleva hur det kanns att vara helt fri fran uretrit. Vi var ute och gick  i en liten forort till Portimao och jag svavade fram. Sa underbart att vara helt fri fran all sveda, alla trangningar, alla irritationer i urinroret. Aven om det bara var temporart sa njot jag av varje steg jag tog. For idag ar jag tillbaka i mitt ordinarie status. Dvs urinroret kanns hela tiden, men det gor inte ont.......

Idag ar det min fodelsedag. Nagat jag trodde ingen mer an M och jag kande till, men vid middagen kom helt plotsligt en av kyparna fram till mig med en flaska champagne och sedan fick han alla att sta upp och sjunga for mig. Det visade sig att dom hade kikat i passet och hade koll pa att jag fyllde ar.  I morgon ar det en annan av deltagarna i var golfresa som fyller ar. Han fyller 88!!!!  Och spelar golf med kraft!!  Tank vilken lycka att kunna aka pa en golfresa i den aldern!!  Vilka gener han maste ha. Det sags ju att golfare lever langre an andra - och kanske ligger det nagat i det.

Jag jobbar hart pa att fa vara med lika lange som han - och spela golf.......

Jag har inte ont.

Och på dagarna klarar jag mig ganska bra.

Men nätterna är riktigt jobbiga.

Är uppe alldeles för ofta.

Har funderat på varför det är på detta vis och kommit fram till att det helt enkelt beror på att på dagarna kan jag 'skärpa mig'. Dvs blåsträna lite. Hålla mig - skulle man också kunna kalla det. Stå ut med att vara lite 'kissnödig'. Allt för att det åtminstone ska gå två timmar mellan toabesöken.

Men - på natten går det inte att 'blåsträna'.

Det går inte att ligga i sängen och försöka somna samtidigt som blåsan skriker: Töm mig! Töm mig!  Fastän det bara är 30 minuter sedan förra 'tömningen'.

Så ser mina nätter ut. Fram till ca klockan två så är det 30 minuters intervall, därefter är det 60 minuters intervall.

Man blir lite matt av detta evinnerliga vaknande. (fast det är ju tur att jag vaknar....)

Hur i hela friden klarade jag att jobba heltid under så många år, samtidigt som mina nätter väldigt ofta såg ut just så här?

Det var dagens klagovisa.

Den sol som jag skrev om tidigare har fullständigt gått och gömt sig. Nu hänger molnen lågt och dagens golfrunda genomfördes i hällande regn. Regnbyxor, regnjacka, regnmössa, paraply, regnhandskar, regnskydd på golfbagen....

Det enda som inte var regnsäkert var mina skor som efter en timme var fullständigt dyngsura. Det var inte kallt, men det kändes som att vandra omkring i ett våtvarmt omslag.

Efter elva hål gav vi upp - då fullständigt vräkte regnet ner och när bollen landade så sa det 'plask', och det chippade om skorna.  Nog för att jag är mer eller mindre golfgalen - men idag nådde jag gränsen för vad jag står ut med på en golfbana.

Det här var inte någon klagovisa - bara en liten beskrivning av verkligheten just nu, norr om Portimao i Portugal.

Uretriten har vaknat till liv igen. Framforallt pa natten. Jag tvingades upp en gang i halvtimmen under halva natten till idag. Och sedan en gang i timmen.... Riktigt frustrerande. 

Visserligen utan alltfor starka smartor, men  jobbigt, jobbigt!

Idag har solen gatt och gomt sig och fran ca klockan 13 har det regnat, regnat. Och ska fortsatta hela morgondagen. Vi spelar visserligen golf anda, men regnklader, regnhandskar, sydvast och paraply. Men det ar ju inte lika trevligt som nar solen skiner.

Tyvarr verkar det som att resten av veckan ska bli likadan sa det ar bara att gilla laget.

Ett annat litet bekymmer vi har ar att det verkar ga nagan form av magsjuka bland oss. Hittills har fyra personer blivit sjuka. Vi vet inte om det ar maten, eller en variant av vinterkraksjukan - eller nagat liknande - som nagon tagit med sig hit.

M och jag har klarat oss an sa lange, men just nu ligger var van B i sangen och mar mindre bra. 

Men - bortsett fran uretriten, regnet och magsjukehotet sa ar livet ratt OK.

Idag har uretriten vaknat igen.  Inte i sin varsta form, men tillrackligt for att stora min tillvaro. Den kanns hela, hela tiden.

Som tur ar finns har bra tillgang till toaletter, sa det blir aldrig kris, men jag blir sa uppgiven. Det tar pa humoret att hela tiden ha ont.

Men - bortsett fran det sa kan jag inte ha det battre. Vadret har varit om mojligt annu battre idag an igar. Stralande sol och nastan helt vindstilla.

Pa eftermiddagen tog vi en tur ner till havet och jag kunde inte lata bli att ta av mig skorna och lata vagorna skolja over mina fotknolar.  Kallt var det - men skont anda....

Och prognosen ser lovande ut aven resten av veckan. Vi har verkligen tur for forra veckan sporegnade det i flera dagar.

Ber om ursakt for stavningen, hotellets dator (som jag satte mig vid nu) saknar vara svenska bokstaver....

Jag är en lyckans ost!!

Jag befinner mig på Portugals sydkust (Algarve), jag har spelat golf hela dagen i strålande sol, och jag känner inte av min uretrit det allra minsta. Kan inte ha det bättre.

Om jag måste klaga över något så är det att hotellet bara har wireless network i de allmänna utrymmena. På hotellrummen måste man använda kabel och någon sådan hade vi inte tagit med och den som hotellet tillhandahåller passar inte min lilla nätta dator.

Så jag sitter i 'det allmänna utrymmet' just nu och här är ett herrans liv. Massa golfare från olika länder som tjattrar, skriker, tjoar, skrattar osv. Stolar som skrapar mot golvet. Här finns ingen ljuddämpning överhuvudtaget. Det ekar så jag får ont i huvudet. Men - det är lyxproblem......

Jag ska nog kunna stå ut med detta i en vecka.