Jag har inte ont.

Och på dagarna klarar jag mig ganska bra.

Men nätterna är riktigt jobbiga.

Är uppe alldeles för ofta.

Har funderat på varför det är på detta vis och kommit fram till att det helt enkelt beror på att på dagarna kan jag 'skärpa mig'. Dvs blåsträna lite. Hålla mig - skulle man också kunna kalla det. Stå ut med att vara lite 'kissnödig'. Allt för att det åtminstone ska gå två timmar mellan toabesöken.

Men - på natten går det inte att 'blåsträna'.

Det går inte att ligga i sängen och försöka somna samtidigt som blåsan skriker: Töm mig! Töm mig!  Fastän det bara är 30 minuter sedan förra 'tömningen'.

Så ser mina nätter ut. Fram till ca klockan två så är det 30 minuters intervall, därefter är det 60 minuters intervall.

Man blir lite matt av detta evinnerliga vaknande. (fast det är ju tur att jag vaknar....)

Hur i hela friden klarade jag att jobba heltid under så många år, samtidigt som mina nätter väldigt ofta såg ut just så här?

Det var dagens klagovisa.

Den sol som jag skrev om tidigare har fullständigt gått och gömt sig. Nu hänger molnen lågt och dagens golfrunda genomfördes i hällande regn. Regnbyxor, regnjacka, regnmössa, paraply, regnhandskar, regnskydd på golfbagen....

Det enda som inte var regnsäkert var mina skor som efter en timme var fullständigt dyngsura. Det var inte kallt, men det kändes som att vandra omkring i ett våtvarmt omslag.

Efter elva hål gav vi upp - då fullständigt vräkte regnet ner och när bollen landade så sa det 'plask', och det chippade om skorna.  Nog för att jag är mer eller mindre golfgalen - men idag nådde jag gränsen för vad jag står ut med på en golfbana.

Det här var inte någon klagovisa - bara en liten beskrivning av verkligheten just nu, norr om Portimao i Portugal.