Jag har hört talas om kvinnor som - efter sina längre eller kortare behandlingsomgångar - kan vara fria från sin uretrit i ett halvår, eller t o m mer.

Varför, varför händer detta aldrig mig???

Max två veckor, ibland inte ens det, är vad jag får.

Likadant nu.

Igår satte det igång igen.

Inte så mycket smärta, men den där irriterande konstanta känslan av ett urinrör som hela tiden gör sig påmint. Hela tiden.....

Och som tvingar en in på en toa ca en gång/timme bara för att lätta på det lilla tryck som hunnit skapas och på så sätt lugna ner det hela. Men som inte tar bort det helt.

Och denna natt blev lika jobbig som de som jag klagade över i förra veckan.

Sen kom smärtan i morse.

Och då gjorde jag likadant som lördagen för drygt en vecka sedan: jag tog en dos Betapred. Ska se om det får samma effekt som förra gången, dvs motar bort smärtan och lugnar ner uretriten.

Jag vet att det inte är bra att peta i sig cortison för ofta - men jag har som sagt tröttnat på dessa mer eller mindre eviga bekymmer. Jag vet inte om jag gör mig själv en björntjänst - kanske förvärrar jag det hela. Men om det inte finns något annat är cortison som biter på min inflammation - vad ska jag då göra??

Det var dagens gnäll och dagens fråga!!

Vädret här nere utanför Lissabon var igår helt underbart. Svensk sommar när den är som bäst. Strålande sol och varmt. Vi gick utmed strandpromenaden mellan Cascais och Estoril och bara njöt, tillsammans med alla andra söndagsflanörer, joggare, surfare och barnfamiljer. (Varenda café hade en toalett - som jag utnyttjade helt fräckt.)

Idag ser prognosen helt annorlunda ut. Risk för skyfall igen. Men så är det tydligen här på vintern - varannadagsväder.....  Så idag får det bli inomhusaktiviteter.