Har sagt det förr - livet är som en berg- och dalbana. Det går upp och det går ner.

Just nu är det faktiskt lite ner igen.  Inte så förfärligt illa, men tillräckligt för att störa humöret. Det svider och irriterar och jag vill verkligen inte hamna i ett uretrit-skov igen.

Jag vet att jag ska vara tacksam för de bra dagar jag just haft och att jag borde vara mer tålmodig och glad att det ändå trots allt 'bara' är uretrit jag drabbats av.

Men ibland tryter tålmodigheten och jag blir bara less på skiten......

Kanske bidrar också det trista vädret till missmodigheten.....

Får hitta på något kul att göra  innan jag hamnar helt under isen.

Nu har det gått fyra timmar sedan jag skrev ovanstående..... Och inte har det blivit bättre.  Snarare tvärtom. Just nu svider och värker det så jag vill inte röra mig.

Och något kul har jag inte kunnat hitta på heller.

Kanske dags för en lite cortison igen?

Jag känner inte riktigt igen mig. Så här hade jag det ju dagligen i många, många  år - när jag jobbade heltid. Inte tillät jag mig att bli en gnällkärring då. Men nu - nu känns det riktigt motigt.

Är det så att man biter ihop när man verkligen måste - men faller ihop när detta 'måste' saknas?

Jag har inget svar på den frågan - men nu måste jag få ett slut på mitt gnäll, och helst också ett slut på mitt uretrit-skov.

Nu traskar jag ut i köket och tar en dos Betapred. Och så håller jag tummarna att det ska hjälpa den här gången också.