Ett dygn - så lång tid (eller snarare kort) varade helvetet denna gång.

Det är faktiskt ovanligt och glädjande kort.

Det var riktigt jobbigt medan det varade - men glädjen blev desto större när jag  sakta började inse att det faktiskt var över.

Gårdagen började ju med att jag var lite, lite avvaktande. Kände att den kraftiga smärtan från lördagen var borta, men vågade inte riktigt tro att det var på riktigt.

Men - den lilla molvärk som fanns när jag vaknade försvann successivt - utan hjälp av piller.

Lite jobbiga trängningar på förmiddagen - men då stoppade jag i mig en blå avlång kapsel, dvs Detrusitol. Och trängningarna upphörde.

På eftermiddagen hade vi huset fullt av folk så då hann jag inte känna efter men när alla gått hem och friden lägrade sig satt jag i soffan med min stickning och kunde konstatera att min kropp var helt och totalt fri från alla känningar av uretrit.

Och är det fortfarande!!!

Men - jag kan ju inte låta bli att fundera över varför det blev en så kraftig attack i lördags - och varför den inte satt i mer än ett dygn.  Har aldrig hänt tidigare.

Varför skovet kom har jag ingen aning om. I vanlig ordning. Jag hade definitivt inte ätit något konstigt dagarna innan.

Men att det blev så kort? Kan det kanske vara så att Membrasinet - som jag nu snart ätit dagligen i tre månader - har påverkat mina slemhinnor så att dom läker snabbare?

Alla mina tidigare skov brukar sitta i flera dagar, ofta uppemot en vecka, innan smärta och trängningar lägger sig.

I lördags - när jag befann mig i helvetet - var jag övertygad om att det första jag skulle göra när det blev måndagmorgon var att ringa min läkare och höra om dom hade någon akut avbokad tid för mig.

Men - jag struntar i det. Behövs inte!!

I kväll är det sista sångövningen innan vår konsert på söndag. Gäster denna gång är Salem Al Fakir och Samuel Ljungblahd. Konserten är på söndag kl 19:00 i Filadelfiakyrkan i Sthlm. Det blir ett häftigt tryck när 1000 pers i kören och musiker tar i och sjunger gospel, pop och visa.