Ibland undrar jag om jag är riktigt vettig egentligen - och jag vet att jag har uttryckt denna undran här på bloggen några gånger tidigare.

Egentligen ägnar jag mig ju åt navelskådning av mindre hög klass. Eller - urinrörsskådning kanske det ska kallas.

Hur kul är det - om man tänker efter......

Ändå känns det rätt bra att få sätta pränt på det berg-och-dalbaneliv jag lever.

Så här kommer en kort rapport från de senaste dagarma.

I söndags em när jag skrev om hur eländigt jag mådde hade vi just besökt svärmor på ålderdomshemmet och när vi var där hade jag det riktigt jobbigt. Den där trista smärtan som gör att man inte kan gå satt som ett eldklot i underlivet.

Jag gick faktiskt till personalen och undrade om dom hade några Alvedon att ge mig - och Alvedon hade dom, men inlåsta... Och den som hade nyckeln var inte i närheten. Men - en av personalen hade en egen Citodon som hon gav mig - och som jag stoppade i mig.  Det hjälpte till en viss del, det värsta sjönk undan efter ett tag. Men när vi kom hem var jag fortfarande ordentligt ynklig - det var då jag skrev förra inlägget.

Men sedan inträffade det härliga: all smärta försvann sent på kvällen. Jag kände precis när det hände. Helt plötsligt kändes kroppen/underlivet så där lätt och smärtfritt igen. Jag satt i bilen på väg hem från ett besök hos min ena dotter. Hade inte ätit någon annan smärtlindring än den där Citodonen många timmar tidigare (tog aldrig någon Brus-Alvedon även om jag skrev om det...), och ingen Betapred.

Ändå bara släppte det!  Ljuvligt!!

Och smärtan håller sig fortfarande borta. Igår och idag har jag befunnit mig på den nivå där jag hela tiden 'känner' mitt urinrör - men som sagt utan smärta.  Det innebär att jag kan röra mig obehindrat, men det innebär också att jag troligen går på toa lite oftare än vad jag egentligen behöver. Bara för att urinröret hela tiden känns så inbillar man sig att det är dags tömma blåsan.  Vilket inte alls behöver vara fallet. Blir lite lurad m a o.

Men det är OK. Är så glad att jag inte har ont.