Återigen vaknar jag tidigare än jag vill - med huvudet fullt av tankar. Och ger upp efter en timmes snurrande och lönlösa försök att somna om. Har just gjort mig en kopp med Roiboos/vanilj-te, knaprar på ett DIgestivekex och tänker sätta mig i min röda soffa med morgontidningen. Men först några rader här!

Jag har inte ont och har inga trängningsbesvär - så allt är frid och fröjd på den fronten. Med risk för att jag upplevs som tjatig  - jag är glad varenda dag när jag vaknar utan att ha sprungit på toa en gång i timmen eller med en malande krampvärk i underlivet.

Smärta är svårt. Svårt att förstå för dom som inte har upplevt den och svår att gradera eftersom vi har väldigt olika smärttrösklar och upplever smärta på olika sätt.

Under åren 97 - 00, då jag gick hos min första urolog, hade jag riktigt djävulskt ont och det accelererade med tiden. Jag frågade min läkare varför uretrit gjorde så ont och hans svar var att det visste man inte - men det hörde till och hade jag tur skulle det gå över. Lagom trösterikt!

Under 99 fick jag rådet att ta kontakt med en kvinnlig gynekolog med gott rykte och hos henne satt jag många, många gånger och pratade om min smärta.

Det visade sig senare att stora delar av min smärta berodde på andra saker - men när det var undanröjt försvann ändå inte smärtan - och inte uretriten heller, till min stora besvikelse.

Jag tror att ett sätt att hantera smärtan är att acceptera att den finns - vilket jag vet är mycket lättare sagt än gjort. Vad jag menar är - och det är så jag försökt hantera min smärta under åren - acceptera att nu är det så här, försök fokusera på annat än det onda, slappna av så medvetet som möjligt, ta värktabletter för att åtminstone dämpa smärtan. Det är inte lätt och det är inte roligt men jag har under åren vägrat att ge upp. Uretriten ska inte vinna över mig. Sedan tvingar uretriten mig att anpassa mitt liv efter sjukdomen, och efter dagsformen - så är det ju. Vissa saker gör jag inte längre.

Usch - det här låter nästan kaxigt. Det är inte meningen. Och jag är ingen psykolog heller så egentligen ska jag kanske inte uttala mig.

Det är fortfarande kolsvart utanför fönstret, temuggen är urdrucken så jag få göra en till, nu är det dags för morgontidningen.