Visst är det märkligt hur det vissa nätter är så svårt att sova - utan någon egentlig anledning. Nu har jag snurrat runt in sängen i över 1 timme och till slut är det lika bra att gå upp och göra något vettigt. Läsa morgontidningen - eller blogga.

Idag ska jag iväg och få en sondering gjord, dvs cortisonbehandling i urinröret. Det småvärker hela tiden efter måndagens dundervärk - så det är nog lika bra att behandla iite.

När jag satte igång med detta bloggande så gjorde jag det främst för att det skulle hända något på www.uretrit.se. När väl själva web-sidan med dess texter var klar så är det ju inget som uppdateras alltför frekvent - även om jag kommer att både lägga till nya saker och redigera layouten så småningom - men under långa perioder skulle den  verka helt död. Att lägga en blogg där det dagligen händer något gör ju att det syns att någon bryr sig om web-sidan. Så var tanken. Och det enda vettiga att blogga om med koppling till web-sidan var ju min egen dagsform, eftersom jag sedan många år lever med denna sjukdom.

Jag var nog lite fundersam till att börja med om det var så klokt att lämna ut en massa information om rätt privata saker - men tänkte sedan att det kanske kan hjälpa någon som sitter i samma situation. Och kanske kan jag få kontakt med någon som har saker att tillföra web-sidan.

Det jag märker nu, efter en dryg månad - är att jag själv får ett annat perspektiv på mitt Uretrit-liv. Jag har aldrig fört bok eller logg på detta vis förut. Under en period försökte jag notera i min almanacka antal gånger jag varit uppe på toaletten under natten - men det initiativet dog ganska snabbt. En av mina första läkare bad mig mäta urinmängden varje gång jag gick på toa. Det gjorde jag under en månad. I övrigt har jag faktiskt aldrig hållit på med någon bokföring över mitt sjukdomstillstånd. En anledning kanske är att jag under en väldigt låg tid inte insåg -eller vägrade inse - att jag var sjuk. Eller ska man kanske säga - led av en sjukdom. Inte någon dödlig sjukdom - inte en sjukdom som hindrar mig från att arbeta - men ändock en sjukdom som påverkar hur jag lever och som under perioder ger mig ganska mycket smärta och obehag.

Det jag vill säga: det känns ganska bra att nu, tack vare denna blogg, få en logg över hur Uretriten kommer och går. För det gör den, och det kommer den troligtvis att göra under resten av mitt liv. Men den går att leva med. 

Det kunde vara värre!

Nu ska jag försöka sova en timme till!