Nu verkar det vara över för denna gång.

Det värsta var över redan i går morse på så sätt att sätt att smärtor och kramper försvunnit under natten. Det blev bara lite täta toabesök i går - och även nu i natt.

Men - det kan jag ta, så länge jag slipper ha så fasansfullt ont.

Det är så ofantligt skönt att kunna röra sig obehindrat igen, i en lätt, smärtfri kropp.

Nu ska jag njuta av livet tills skiten slår till igen....

Här kommer ett litet avsnitt som främst riktar sig till kvinnor i mogen ålder, dvs 45 och uppåt.

När vi hamnar i denna ålder så drabbas många av oss av lägre östrogenhalter vilket påverkar slemhinnorna i underlivet så att dom blir torra, sköra, ömma.  Och detta gäller även urinrörets slemhinnor.

Botemedlet är att tillföra Östrogen, för det mesta lokalt, dvs vaginalt. Det finns olika preparat för detta.

Min läkare har skrivit ut Vagifem till mig, ett litet piller som man stoppar in två gånger i veckan. På den föreläsning jag deltog i för någon månad sedan, där Annika Lindström berättade om sina Dermovat-erfarenheter, var det också en halvtimmes 'reklam' (av Pfizer) för ett 'nytt' sätt att tillföra Östrogen lokalt, nämligen något dom kallar Oestring. Det är en liten ring som man ska peta in i slidan och så släpper den ut en lagom dos Östrogen - under tre månader. Sedan måste man ta ut den och sätta in en ny.

Och det här är jättebra - så länge man kan hantera det själv. Men jag undrar ibland: hur länge måste man hålla på med att tillföra detta extra Östrogen? Resten av livet? Vad händer när man blir gammal och skröplig och inte kommer åt att peta in ring eller piller själv?

Själv har jag redan valt bort denna typ av uppmjukning av mina slemhinnor. Sedan drygt 1½ år äter jag Membrasin istället - och det kan jag fortsätta med så länge jag kan öppna munnen och svälja själv.....

Och - mina slemhinnor mår bra.