Minus 17 grader.

Nu är vargavintern här.

Men ut ska jag.

Här kommer lite mer om mina mameluck-bekymmer denna vinter.

Fick ju ett tips att man kunde hitta yllemamelucker på Lindex, så  nu i veckan sprang jag runt på flera butiker, men dom var slut överallt.

Slutligen hittade  jag liknande på Åhléns.

Men även denna sort är tunnare än mina gamla hederliga - som ligger i Rättvik...

Löste problemet på följande sätt: tog på mig dubbla par.  Dvs både dom jag köpt på Twilfit OCH dom jag köpte på Åhléns.

Fungerar!!

Irritationen som dök upp för några dagar sedan verkar bara ha varit ett skrämskott. Har fortfarande inte rört Arcoxian - nu är det en vecka sedan jag tog det senast - och jag fortsätter må oförskämt bra.

Har för säkerhets skull ringt och pratat med Vårdcentralen - så om jag måste börja med dessa piller igen och blodtrycket börjar röra sig uppåt så ska jag besöka dom så fixar dom något som håller blodtrycket nere.

Husara - om du läser det här så har jag fått en fråga som bara du kan svara på: hur länge åt du Arcoxia innan den gjorde nytta?

För mig tog det ungefär ett halvår.

Jag vågar inte ta ut något i förskott, men det verkar som att svedan/irritationen i förrgår bara var temporär.

I går kändes det mycket bättre igen, och i natt har jag bara varit uppe en gång.

Just nu mår jag hur bra som helst.

Och fortfarande har jag inte tagit någon Arcoxia.....

Måtte, måtte det hålla i sig!!

Idag varnar dom för ymnigt snöfallande runt Stockholm och jag skulle helst vilja sitta inne i värmen, men måste ge mig ut - nu strax - och köra till Ryggkliniken i Strängnäs för att hämta hem en nyopererad M.

Jag hoppas verkligen att operationen denna gång (hans andra) gör nytta så att han slipper ha så ont.

Tänk om det kan bli så att vi båda är av med våra plågor framåt vårkanten.

Tänk om vi kan börja ta raska promenader tillsammans!!

För att inte tala om golfrundor vi kan gå. De senaste åren har M tvingats hyra golfbil för att ta sig runt en bana, nu kanske han kan börja gå igen.

Slutligen - en biorekommendation: jag åkte in till stan igår och gick och såg 'En enkel till Antibes', dvs den som Sven-Bertil fick en guldbagge för.

Se den, den var riktigt bra.

Jag har tyvärr inte samma tur som Husar.

Dvs - efter fyra Arcoxia-fria dagar kom svedan krypande i går.

Ingen smärta, men irritation och tätare toabesök igen. Inga fyra timmar i går inte, snarare två. Och det har hållit i sig hela natten.

Funderade ett tag på att ta ett piller i går kväll, men bestämde mig för att avvakta några dagar till och se åt vilket håll det går.

Blodtrycket är nere på sina normala 120/60 igen, och det bekräftar ju verkligen att det var Arcoxian som drev upp det.

Om det visar sig att jag måste ta Arcoxia för att slippa min uretrit så tänker jag faktiskt gå till Vårdcentralen för att få ett blodtryckssänkande medel .

Det får det vara värt.

 Den befrielse jag fick uppleva nu i slutet av januari från att nästan hela tiden känna sveda, smärta, kramper, trängningar eller irritation från mitt urinrör var helt underbar.

Jag vill verkligen inte tillbaka till mitt gamla uretrit-liv.

Idag är det exakt tre år sedan det var min sista arbetsdag på det japansk-svenska företag som tekniskt sett inte existerar längre.

Känns lite vemodigt.

Men - så fort tiden har gått!!

Och inte lär det gå saktare i fortsättningen. Skrämmande!!

Nu verkar helgens - och gårdagens - konstiga 'utbrott' i min kropp ha lugnat ner sig. Mår riktigt bra nu på morgonen.

Jag hoppas att jag inte har skrämt någon från att pröva Arcoxia för att få slut på sin uretrit-plåga!!

Jag hade otur och drabbades av en trist biverkning, men det betyder ju inte att alla får samma erfarenhet.

Kanske inte Arcoxia biter på alla heller - för den delen.

Vi är olika, och vi reagerar olika på de läkemedel vi erbjuds.

Ett exempel: jag har ju min vän som i unga år drabbades av Morbus Chron, fick Salazopyrin, tålde det bra och svarade så bra på det att han idag är helt frisk från den 'kroniska' sjukdomen.

En kollega till mig fick exakt samma sjukdom, gavs samma (det enda fungerande - på den tiden) läkemedel, men tålde det inte och var tvungen operera in en påse på magen.

Så olika kan det vara.

Nu ska det bli spännande att se hur länge kroppen håller sig bra - jag har inte rört Arcoxian sedan i lördagskväll.

Var ska jag börja?

Kanske med att konstatera att jag har otur.

När jag äntligen efter många år med mer eller mindre konstanta plågor har 'hittat' ett läkemedel som verkligen gör nytta - då ska jag drabbas av trista biverkningar.

Jag har ju redan skrivit om mitt förhöjda blodtryck - men det lyckades jag ju få bukt med genom att helt enkelt halvera dosen av läkemedlet.

Men - natten mellan lördag och söndag kom nästa kalldusch.

Vaknade vid tre-tiden av att jag kände mig orolig och konstig i kroppen, gick upp för att försöka distrahera bort det obehagliga - och då satte hjärtat igång och hamra som den värsta stånghammare. Hårt och fort. Pulsen var säkert uppe i 200.

Ringde faktiskt 112 och bad att få tala med en sjuksköterska - och dom föreslog att dom skulle komma och hämta mig, men det tyckte jag lät väl drastiskt. Så dom pratade med mig tills det värsta var över. Men sedan fortsatte hjärtklappningen att komma och gå i minst en timme till, innan det lugnade ner sig.

Min första tanke var att det är Arcoxians fel - det är inte länge sedan en kvinna berättade om samma sak.

Fick tag på min läkare igår och hon tyckte att jag först skulle se till att eliminera alla eventuella andra orsaker, så idag har jag varit på St Görans akutmottagning och där har dom både tagit EKG och hjärtprover.

Och resultatet av det är att mitt hjärta är det inget som helst fel på.......

Alltså: Arcoxian!!

Skit, skit skit!!!!!!!!!

Så - nu sitter jag här och vet inte vilken väg jag ska gå?

Sluta med Arcoxia och riskera att hamna i uretrit-helvetet igen.

Eller fortsätta med Arcoxia, fast ännu lägre dos - och kanske hamna i förgården till uretrit-helvetet.

Eller fortsätta med den dos Arcoxia jag ätit nu på slutet - men samtidigt börja med någon form av blodtrycksreglerande medicin - också.

Min enda glädje just nu är att jag i alla fall har ett bra hjärta - och det är ju inte helt fel.

Morgonsvedan jag klagade över i går morse sjönk undan under dagen - men i morse satt den där igen. Och nu verkar den inte vilja släppa taget.

Jag som häromdagen glatt konstaterade att det är fyra veckor sedan jag tvingades ta en dos Betapred. Det är rekord. Ända sedan min läkare introducerade denna 'icke helt vedertagna självhjälp' vid akuta besvär så har jag tagit en eller två doser varannan vecka ungefär.

Men säg den glädje som varar.

Just nu känns det som att den lilla 'uretrit-djävulen' har poppat fram för att ta ner mig på jorden igen.

'Kaxa inte till dig, Birgitta' säger den med ett elakt flin.

'Än är du inte av med mig!!'

Funderar just på om det är dags för lite Betapred igen - eller om det räcker med två brus-Alvedon.

Skulle helst vilja slippa ta något över huvudtaget, bara vänta och se om det ger med sig av sig självt. Men vi ska ha gäster i kväll, håller som bäst på med dammtorkning och dammsugning, och det är inget kul vare sig att städa eller ta emot gäster med en värkande kropp.

Beslut fattat!! 

Det får bli två brus-Alvedon till att börja med......

Kort fredags-rapport:

Vaknar med svid igen!  Undrar om det beror på att jag nog åt lite för mycket bacon i går kväll? Har ju testat tidigare utan problem - men igår blev det kanske för stor portion.

Har ingen annan förklaring till svidet.

Rör mig försiktigt, inbillar mig att då går det fortare över.

Idag är det dags för ett besök på Vårdcentralen - i ett helt annat ärende.

2011 var det år då jag ramlade mig fram genom tillvaron.

Ett av fallen gick så till att jag kom gående med en tallrik efterrätt i ena handen, fastnade med foten i en plupp som 'stod upp' från golvet, flög som en vante och landade 'PANG' med knäskålen rätt i stengolvet!!!

(efterrätten hamnade i knäet på den som satt vid det närmaste bordet, tallriken gick i tusen bitar!!)

Det gjorde ont ett tag, men jag märkte inga problem med att röra benet. Har kunnat gå obehindrat. Bara känt att det gjort ont när jag RÖRT vid knäskålen, ex på morgnarna när jag smörjer in mig efter duschen.

Men inte brytt mig mer om det.

Detta hände i november.

Så - för två veckor sedan - gick det helt plötsligt inte att gå i trappor längre. Varken upp eller ner. Det bara kom - helt utan förvarning. Knäet vägrade fungera.

Nu har det blivit lite bättre - men idag ska jag se till att få knäet röntgat. Därför mitt besök på Vårdcentralen.

Jag måste lära mig att inte dricka något senare än ca tre timmar innan läggdags.

Dvs - om jag vill slippa springa upp på nätterna.

Och det här gäller även de dagar när uretriten vilar och jag inte vaknar av smärtan i urinblåsan/urinröret. I dom lägena, när inflammationen är aktiv, då spelar det ingen roll hur mycket eller lite jag druckit. Då klarar inte blåsan av att innehålla ens fem droppar. Då måste den få tömma ut dom stackars dropparna ca en gång i timmen (eller oftare) - dygnet runt. Dessutom under smärta.

Men när inflammationen vilar, som nu, så måste jag alltså lära mig detta: se till att inte fylla på så mycket timmarna innan det är dags att sova. Alla dessa år med uretrit har troligen krympt min blåsa så den klarar inte att hålla så mycket.

I natt har jag varit uppe tre gånger - framförallt i början på natten - och troligen beror det på för stort vätskeintag under kvällen...... Smärtan har däremot varit obefintlig!!!

Kanske går det att träna upp blåsan, så den klarar större mängder?

Kanske jobbar jag omedvetet på det?

Jag har de senaste veckorna till min stora förvåning upptäckt att det ibland gått nästan fyra timmar mellan mina toabesök (under dagtid!!).

Fyra timmar!!!!

Är detta verkligen samma kropp som förra våren inte klarade av en timmes bussresa?? Som i somras låg och skakade av smärta? Som i höstas grät av smärta och inte kunde ta ett enda steg utan att knivar skar genom kroppen?

Två dagar i veckan arbetar jag numera som volontär på Erikshjälpen i Spånga.

Går hemifrån vid 7:30-tiden - och har blivit glatt överraskad när jag framåt 11-tiden inser att jag inte tänkt ordet toalett på hela förmiddagen.

Det känns som att ha fått ett nytt liv.

Var det så här jag hade det innan eländet började, våren -95? Är det så här 'vanliga' människor har det? Är det därför dom kan springa maraton och Lidingölopp, åka Vasalopp, fotvandra i fjällen? För att dom inte hela tiden känner ett smärtande, trängande urinrör?

Wow!!

Måtte detta underbara tillstånd aldrig ta slut!!!

Idag ska vi, M och jag tillsammans med goda vänner, gå på Soppteater, och jag är inte ett dugg orolig för att eventuellt inte klara den timmen utan besvär. Bara det gör att jag kommer att njuta än mer av föreställningen.