Nu har vi fått vinter.

Har inte bestämt än som om jag skrika jiiipiii eller stöna lätt......

På den positiva sidan står att det blir så mycket vackrare när allt är vitt, och ljusare.

På den negativa att det blir så kallt!!!

Inte bra för ett känsligt urinrör!!

Jag har kunnat konstatera att dom lite tunnare, tjusiga  mameluckerna som jag köpte på Twilfit i höstas helt enkelt är för tunna när kylan kryper under nollstrecket. Då behöver jag verkligen dom tjocka, rejäla som jag köpt på Hälsokostbutiken.

Tyvärr har klantiga mig - av någon outgrundlig anledning - lämnat båda mina par uppe i Rättvik, i stugan. Det är i alla fall mina enda förklaring till att jag inte hittar dom någonstans i lägenheten. Har letat som en galning.

Så det blir att bita i det sura äpplet och inhandla ytterligare ett par.  

Nu när jag äntligen har fått hyfsad ordning på min kropp och mår så bra så gäller det att vara rädd om den.  Vill inte tillbaka till den tid när jag hade ett eldklot konstant brinnande i mitt underliv.

Hur stod jag ut??? Gissa om jag är glad varje morgon jag vaknar och känner hur lätt och smärtfri min kropp är.

Nu är det dags för veckans första arbetsdag!!

Kors i taket!!  Jag klarade att äta rökt lax!!! 

Har inte haft några som helst efterverkningar efter förrätten i torsdags.

Gissa om jag är glad.

Jag kommer inte att börja vräka i mig rökt lax, men nu vet jag i alla fall att en eller två skivor inte behöver innebära hemska smärtor i några dagar.

Undrar om jag ska våga mig på lite prosciutto också? Och löjrom?

Rökt fläskfilé tänker jag nog i alla fall låta bli även i fortsättningen, det var ju det som fick mig att inse att viss mat faktiskt kan ha en påverkan - negativ - på min uretrit.

Jag har funderat över varför jag inte reagerade på den rökta laxen i torsdags och den enda slutsats jag har dragit är att jag numera mår väldigt mycket bättre än jag gjorde för två år sedan. M a o när kroppen är dålig är den också känsligare.

Kanske en alldeles för enkel förklaring - men som sagt, den enda jag kan komma på. Och det räcker för mig....

Jag fick en fråga för en tid sedan om jag fortfarande äter Membrasin - och JA - det gör jag. Och kommer troligen aldrig att sluta.

Jag är fullständigt övertygad om att dom fyra kapslar jag stoppar mig (två på morgonen, två på kvällen) har en stor del i att jag har ett så bra allmäntillstånd nuförtiden. T o m min mage fungerar bättre....

Sedan tror jag att Arcoxian gjort underverk med den kroniska inflammationen. Jag vet att den inte biter på alla - men jag svarar bra på det. Självklart vore det allra bäst att slippa alla läkemedel, men om det nu är vad som krävs för att slippa smärtor, kramper och trängningar - så vad gör man??

Jag äter fortfarande Xatral OD, 10 mg varje kväll, men funderar på att eventuellt släppa det. Syftet med det läkemedlet är att motverka kramper, men kramperna kommer ju bara när inflammationen är aktiv och det är den väldigt sällan nuförtiden. Har inte vågat sluta med dom än - men vid nästa läkarbesök ska jag ta upp det ämnet.

Sammanfattning: jag mår jättebra! Sov sex timmar i sträck ett par nätter i förra veckan - och det är lycka!!!  Visserligen inte alla nätter - men ändå. Har inte hänt på 16 år.

Springer inte på toa varje timme, eller ens varannan timme, under dagtid. I alla fall har jag haft några dagar när jag känt mig nästan (!!) helt normal.

Så alla ni därute: ge inte upp!!!   Det går att bli i alla fall nästan bra.

Idag har jag varit rätt OK.

Var på tjejmiddag nu i kväll och där blev det lite väl många toa-besök, men ingen smärta, och det är 'good enough' på något sätt.

Däremot utsattes jag för - eller lät mig utsättas för - en liten test.

Förrätten vi blev bjudna på var en form av carpaccio på rökt lax..... hmmmm. Jag har inte ätit rökt lax på över ett år och klarade inte av att påpeka för värdinnan att det kanske inte var så bra för mig. Så jag åt. Och det var riktigt gott.

Men - nu får vi se vad som händer.

Jag kanske klarar det jättebra. Då vet jag i alla fall det.

Eller så får jag ett litet bakslag.

Ska faktiskt bli spännande.

Igår kväll sprack nollan.

Det kom sakta smygande och när det var dags att krypa i säng så gjorde det rejält ont.

Hällde i  mig en av mina mirakelkurer - två brus-Alvedon i ett halvt glas vatten.

Natten blev sisådär, och när jag vaknade tidigt i morse så gjorde det ännu ondare.

Tog en dos till av mirakelkuren.

Den kraftigare varianten - dvs Betapred - den sparar jag tills det blir ännu värre.

Som tur var hade jag just i morse en tid hos min urolog, en tid som jag så sent som i går morse allvarligt funderade på att boka av eftersom jag mådde så bra. Men jag har gjort sådana avbokningar tidigare och ångrat mig så den här gången tänkte jag att även om jag mår bra så kan jag ju gå och prata lite med henne. T ex om det förhöjda blodtrycket och Arcoxian.

Himla tur att jag inte bokade av.

Blev fulladdad med Dermovat.

Hela dagen har jag gått med ett smärtande urinrör, men nu sent på kvällen verkar det som att cortisonet börjar göra nytta.

Skönt!!

Vad gäller Arcoxia så 'bestämde' vi att om jag får ett längre dåligt skov och inte har någon möjlighet få Dermovat, så kan jag öka dosen lite, ex ta 90 mg/dag, nu tar jag 60, tills inflammationen lugnar ner sig, och då återgår jag till den lägre dosen.

Good enough - jag kan leva med det.....

Att jag är korkad - det har jag redan dokumenterat flera gånger här i bloggen.

Dessutom kan jag emellanåt vara en slarvlisa.

Igår kväll blev det dessutom helt klart att jag är en riktig klatterpella.......

Tänkte vara lite duktig - men det blev precis tvärtom.

Satt här vid PC´n och ville skapa en ny folder i min uretrit-mailbox för att där samla de mail som kommit in angående den eventuella uretrit-träffen i vår.  Det har redan kommit några.

Min mailbox ligger egentligen i Surftown, men sedan har jag (eller snarare M) kopplat den så att alla mail med automatik går över till Outlook, för det är mycket enklare jobba i den miljön.

Så - jag skapade en ny folder i Outlook som jag kallade Uretrit träff 1. Och det gick som en dans. Men det som jag tyckte verkade lite konstigt, när jag klickade på denna folder för att börja föra över några mail, var att där låg redan en massa mail. Massor. Undrar hur dom kom dit?? En massa skräp som jag helt enkelt tog bort. Utan att titta närmare på dom.

Jag öppnar ALDRIG mail som ser konstiga ut.

Och utan att jag riktigt förstod vad som hände råkade jag deleta hela min inkorg.

Stön!!

Jag trodde att det av någon märklig anledning bildats en kopia av allt annat när jag skapad den nya foldern, men det verkar som att den nya foldern bara blev en annan dörr till alla mailen.

Lite tur i eländet är att allt ligger kvar på Surftown, så inga mail är helt borta, men jag har skaffat mig (och M) en massa extra arbete.....

Och alltså fått bevisat att jag är en riktig klatterpella......

Men - jag MÅR bra!!!  Vaknat efter andra natten i följd där jag inte varit uppe en endaste gång mellan sänggående, vid 23:45-tiden, och uppvaknande, vid 06:15-tiden.

Livet är just nu underbart!!

Nu har snart halva januari sprungit iväg och jag måste säga att 2012 har börjat riktigt bra.

Min uretrit är nästan obefintlig. Trots att jag halverat min Arcoxia dos....

Tänker inte fundera så mycket på varför det är på det viset, men jag njuter av min - för det mesta i alla fall - smärtfria kropp.

Underbart!

Uretriten har hållit sig så borta så jag har t o m glömt bort att föra min lilla statistik. Har inte fyllt i något enda i januari.

Sitter just och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta upp min bortglömda tråd - eller ska jag strunta i det?

Varenda dag (nästan) i två års tid har jag ju bokfört vilken nivå av smärta, kramper och trängningar jag haft och hur många nattliga toabesök jag tvingats upp till. Plus att jag har noterat när jag varit så dålig så jag stoppat i mig Betapred.

Förutom att lägga ut månadsstatistiken här på bloggen har jag printat ut och tagit med och visat min läkare hur den senaste tiden varit.  Och det har varit ganska bra. Det är mycket enklare att förklara hur jag har mått när jag kunnat visa siffror och kurvor än om jag bara skulle berättat. Man glömmer ju så fort.

Ska nog ta upp tråden.....ibland sitter jag och tittar igenom hur min uretrit-utveckling sett ut under de här två åren. Ganska intressant faktiskt - och jag ska nog köra det här året ut också. Mallarna är redan fixade för varje månad, så det är bara att fylla i. Tar bara någon minut.....

Om någon vill ha mina mallar för att fixa egen statistik så skicka ett mail.

Nu till en annan sak:

Jag har fått ett förslag från en kvinna som bor här i Stockholm.

Hon undrar om jag tror det finns ett intresse av anordna en liten uretrit-träff.

Ett tillfälle när vi kan sitta ner och prata, berätta om våra erfarenheter, dela med oss av våra tips. Kanske också känna att vi är några som verkligen förstår hur det är att leva med uretrit.....

Så jag skickar frågan vidare:

Ska vi organisera en sådan träff någon gång i vår??

Skicka ett mail till kontakt@uretrit.se.

Finns det ett intresse så ska vi nog kunna ordna något.

Dagens väderrapport:  grått, blött och trist. Morgonens busregn har övergått till något slags blötsnöregn - fortfarande av buskaraktär.

Litar inte på yr.no längre.... Enligt deras prognos skulle regnandet upphöra vid 14-tiden så jag hade planerat in en längre promenad i eftermiddag. Men istället för att sluta regna blev det alltså blötsnöstorm.....

Ja, ja - det är bara att gilla läget och fortsätta montera ner julen.

Jag vet att det inte är tjugondag knut förrän i morgon men vi har haft jul sedan början på advent så nu får det vara nog av tomtar, gran, änglar, röda ljus, glitter osv.

Nu ska hela skiten tillbaka till förrådet.

Dagens uretritrapport: bra, bra, bra! Natten - fram till ca tre - var lite jobbig. Inga smärtor men ett förfärligt springande på toa. Märkligt att en liten urinblåsa kan störa nattsömnen så. På dagen igår hade jag inga som helst problem att klara mig i tre (!!!) timmar, och det är likadant idag. Det är klart att jag känner av urinröret ibland, men inte värre än att jag kan förtränga eller negligera det. Men det är omöjligt på natten. Måste bara upp och skvätta några droppar allt som oftast. Ibland väldigt tätt, ibland mer sällan, men jag har inte sovit en hel natt på 16 år nu.

Jobbigt, jobbigt - men det kunde vara värre.

Jag har fått några mail till från kvinnor som berättar hårresande historier om hur illa dom blir bemötta och behandlade, och jag blir så ledsen - och uppgiven.

Varför tas inte våra besvär på allvar? Tror läkarna verkligen att vi hittar på denna smärta?

Jag har skrivit det förut - men här kommer en upprepning: jag tror att det är så enkelt att om man inte har upplevt denna skärande smärta som en inflammation i urinröret innebär så förstår man inte hur hemskt det är. Eller ett brinnande eldklot i underlivet, eller trängningar en gång i kvarten som bara inte går att strunta i.....

Jag önskar att det gick att realisera en idé som M fick för en tid sedan: tillverka ett piller som under en dag framkallar uretrit-symtom (av det värre slaget) - och sedan skulle det vara obligatoriskt att alla läkare/läkarstuderande tog detta piller....

Då kanske det skulle hända något!!

Men jag har också fått positiva mail. En kvinna berättar att hon blivit hjälpt av akupunktur och jag vet att det är flera som har samma erfarenhet. Jag testade själv för några år sedan - men tyvärr fick jag inte samma positiva resultat. Jag skulle kunna tänka mig att det finns flera faktorer som spelar in, t ex vad som i grunden orsakat uretriten och hur länge man gått med den. Ju tidigare man tar itu med den desto större är chansen att man svarar på akupunkturen. Är i alla fall min lilla teori.

Gamla vanor är svåra att bryta. Och ibland kan det straffa sig.

Jag hade ställt väckarklockan på 06:30 men vaknade redan en timme tidigare. Vet inte varför, hade inga som helst känningar av mitt urinrör. Var bara lite småtäppt i näsan så jag klev upp för att snyta mig lite - och av gammal vana passade jag på att gå på toaletten. När jag ändå var uppe. Fast det inte behövdes. Hade bara varit uppe EN gång tidigare i natt - så mentalt kändes det som att det borde behövas - men kroppen bad inte om det.

Så oerhört korkat av mig. Det som hänt så många gånger förr hände nu igen. Dvs knivsmärtan kom farande - som ett brev på posten. Nu går det definitivt inte att somna om och dagens första frukost får bli en dubbel dos brus-Alvedon.

Riktigt onödigt.