Jag har ju gnällt lite över att min tinnitus blivit för kraftig den senaste tiden. 

Då kom det ett mail som bl a innehöll upplysningen att de mediciner jag ätit i många år kan ha öronsusningar som biverkning.

Hade jag ingen aaaaning om.....

Säger visserligen en del om hur noga jag läser biverkningslistorna, dvs inte alls, men kan kanske förklara varför denna tinnitus blir värre och värre med åren - utan att jag går omkring med hög musik i hörlurar hela tiden.

Det här är definitivt något jag ska diskutera med min läkare.

Kommer det återigen att bli ett val mellan pest och kolera, månntro?? Medicinen gör ju att jag mår hyfsat bra i mina urinvägar, bättre än på många år.

Jag får visserligen fortfarande små återfall, men dom blir kortare och kortare. Igår t ex: helt plötsligt, utan någon som helst tydlig orsak eller förvarning, så bara smällde det till och jag gick dubbelvikt. Eller gick förresten - jag stod dubbelvikt och kunde inte ta ett steg.  Hällde snabbt i mig ett halvt glas med två brus-Alvedon och på någon timme var jag OK igen.

Konstigt!!

Och - nu blir det REKLAM!!!

Förra året på hösten pratade vi en del om mamelucker och täckkjolar osv. De senaste vintrarna har jag bott i kjol med tjocka yllemamelucker under. Det har varit det säkraste sättet att hålla mig varm om rumpan, livsviktigt för en uretritare. Jag har också haft ett par lika tjocka långkalsonger, inhandlade på hälsokostbutiken. Någon täckkjol fick jag aldrig tag på.....

Nu i år är det visserligen inte lika kallt än, men tillräckligt kallt för att det är dags med något varmt om rumpan, men jag vill inte ta på mig dom där tjocka, tjocka.

Sprang in på Twilfit i veckan och hittade Calidas mamelucker och långkalsonger - dom kan jag verkligen rekommendera - i alla fall så länge det inte är minus 20 grader.

Dom är tunna och smidiga, består av 70% ylle och 30% silke. Jättesköna!!!  Och dom är tillräckligt tunna för att få plats under jeansen. Dvs jag behöver inte gå i kjol hela tiden....

Och dessutom svettas man inte om man tvingas gå omkring med dom inomhus.

Slut på reklamen!!!

Så är det dags för Nobel-festen igen.

Och inte är jag inbjuden i år heller......

Måste erkänna att jag ibland - när jag var yngre i alla fall - har önskat att jag skulle få anledning att få göra mig så där jättetjusig och få sitta vid de vackert dukade borden i Blå Hallen. Jag är säker på att jag inte är ensam om att någon gång tänkt den tanken.

Nuförtiden är jag mest tacksam att jag slipper. Blå Hallen har jag varit i och jag har faktiskt ätit middag i Gyllene Salen - en gång.

Jag frossar visserligen i dom vackra kreationerna men min största fundering gäller hur dom hanterar sina blåsor.

Både under själva prisceremonin och sedan under middagen.

Tänk att i väldigt god tid innan det hela börjar sätta sig mitt i en trång bänkrad och sedan tvingas sitta där i timmar, innan man får en chans att gå på toa. Konserthusets damtoaletter hör dessutom inte till dom största i den här världen.

Inte dom som finns på Stadshuset heller. Och dom är alldeles för få.

Jag vet inte om det stämmer men någon har sagt till mig att man får överhuvudtaget inte resa sig från middagsbordet (dvs man får inte bryta taffeln - som det så fint heter) förrän det hela är över. Oavsett var man sitter. Kan det vara så??   I så fall skulle jag tvingas tacka nej till det hela - om jag nu skulle råka bli bjuden....

Och tänk när alla ätit och druckit och ska samtidigt till toaletterna i sina tjusiga klänningar (får man överhuvudtaget plats på dom små toaletterna om man har en stor klänning på sig?). Vilka köer det måste bli!

Eller - sätter dom ut en massa bajamajor på gården?  

Är det bara för att jag själv måste på toa varannan timme som jag ser det här som ett problem? Alla som går på festen kanske klarar sig en hel kväll utan toabesök. Hur gör Victoria som nu är gravid? Tänk om det trycker till på henne när hon sitter längst fram i Konserthuset? Vad gör hon då?

Det här tar dom aldrig upp i TV-sändningarna.  Kanske ska skicka in en fråga........  Lite nyfiken är jag faktiskt. Det är ju faktiskt ett allmänt, mänskligt, fysikaliskt behov vi talar om, eller hur?

Tiden bara flyger iväg.

Den  här veckan har jag haft besök av min syster A-M, barnmorskan från Göteborg, och vi har bara gjort en massa kul saker. Hon jobbar natt så emellanåt kan hon få flera dagar i rad när hon är ledig - och då passar hon på att göra en liten resa till huvudstaden och besöka mig.

Vi har åkt upp med Sky View utanpå Globen, ända upp till toppen. Häftigt!

Vi har varit på Fotografiska och bl a beskådat Nick Brandts djurporträtt.

Vi var på Konserthuset och lyssnade på Sjung Nu körens julkonsert.

Vi gick hela vägen in till stan från Sumpan.

Vi var barnvakter till mina två barnbarn.

Bland annat....

Och hela tiden skötte sig min kropp helt exemplariskt. Lite halvkris blev det vid den långa promenaden in till stan så strax innan St Eriksplan var jag tvungen smita in på ett café och tjuvlåna deras toalett för att kunna gå vidare.

Men annars - inga som helst problem.

T o m tjutet i öronen har sjunkit i styrka. Borta är det inte, men det överröstar inte allt annat hela tiden, och det är skönt.

Men - ska nog ändå försöka hitta en sjukgymnast. Tänk om det gick att dämpa det ytterligare några steg....

Jag tog några bilder vid vårt Sky View-äventyr: på vägen upp, på toppen och på vägen ner. Håll tlll godo:

Några funderingar kring det här med tinnitus, stress & uretrit:

Jag tror att stress är en av orsakerna till att man drabbas av uretrit.

Precis som stress kan utlösa andra sjukdomar. Vad man drabbas av tror mitt lekmanna-jag beror på vilket som är ens svaga punkt. I mitt fall urinröret.... Och jag övertygad om att stress var en av de utlösande faktorerna - även om jag inte förstod det förrän efter flera år.
Vad gäller tinnitus har jag faktiskt aldrig tänkt i de banorna. Jag har visserligen undrat över varför jag drabbats av det eftersom jag aldrig (eller sällan) befunnit mig i miljöer med hög ljudvolym. Men nu - när denna tinnitus tagit sig till riktigt otrevliga höjder - tror jag att ni kan ha rätt. Även tinnitus kanske (men inte bara) orsakas av spänningar i kroppen, till följd av stress

Och kanske är det så att man till slut hamnar i en ond cirkel, dvs det ena genererar det andra, tills man inte vet vad som är hönan eller ägget.....

Men jag har inte - som Annie skrev i en kommentar - märkt någon koppling mellan utökat tinnitus och uretrit-skov.

Just nu tjuter det inne i huvudet så jag knappt hör knapparna på tangentbordet när jag skriver detta, men min uretrit håller sig borta helt och hållet. Känner absolut ingenting av den.

Så jag får vara glad åt det - och jobba med att uthärda tjutet.
Nina skrev om sin dotter som fått bra hjälp att bli av med sin tinnitus av en sjukgymnast - jag ska denna vecka börja leta efter någon som kanske kan hjälpa mig också. Är trött på detta evinnerliga tjut.....

Strålande dag.

Klarblå himmel och smärtfri kropp.

Kan inte bli bättre - det skulle väl möjligen vara tjutet i öronen som jag börjar bli lite less på. Har levt med det i över 30 år.  Också en sån där grej som det inte går att bota - inte ens lindra. Det är bara att acceptera och leva med. Och det har gått bra i alla år - men nu det senaste halvåret har det ökat  i styrka, så nu börjar det bli riktigt jobbigt.

Är inte det typiskt?

När jag äntligen börjar få någorlunda ordning på mitt smärtande urinrör så sätter tinnitusen fart istället.

Jag kanske är en sådan som måste ha något problem för att känna att jag lever???  Vill inte tro det - men det verkar onekligen misstänkt.

Tog mig till en tinnitus-expert för några år sedan och fick veta att det enda dom erbjöd som hjälp var en kudde med inbyggd fågelsång - eller vad man nu ville lyssna på istället för tjutet. Tanken var att man skulle sova på fågelsången.

Kudden fick man betala själv!!

Jag har inte köpt någon.....

Just nu försöker jag ägna mig åt mental träning på om möjligt ännu högre nivå än när jag får mina uretrit-skov.

Fast det går ganska dåligt.

Hur gör man för att förtränga en tjutande sirén inne i huvudet - som överröstar allt annat??

Någon som har ett tips???

Wow - idag känner jag ingenting!!

Vaknade redan 05:30  och även om jag gillar tidiga morgnar så var det lite väl tidigt att skutta ur sängen - t o m för mig. Men när jag legat och stirrat i en timme då gav jag upp. På med röda morgonrocken, ett par varv med borsten genom spretet, på med kaffebryggaren, tända några adventsljusstakar (för mysets skull)  - och så parkera mig framför datorn.

Visst är det märkligt hur det kan variera från en dag till en annan?

Men - vilken tur att det är så.

I går morse hade jag sådana plågor så jag kunde knappt stå rak  - än mindre ta några längre promenader.

Jag stoppade i mig en dos av den medicin jag egentligen inte får berätta om, plus två brus-Alvedon på förmiddagen.

Framemot 12-tiden hade det värsta lagt sig så rastlösa jag satte igång att tvätta en massa fönster. Solen sken rakt in så man såg verkligen behovet av det.

Vid tvåtiden var det kört igen. Tog ett nytt glas med två brus-Alvedon och la mig på soffan och försökte slumra bort från smärtan. Gick inget vidare, men jag vilade i alla fall.

Vid 4:30-tiden var jag såpass OK så jag kunde ta mig till vårt lokala ICA -och sedan blev det bara bättre och bättre under kvällen. Trängningarna satt i rätt ordentligt hela kvällen, men smärtan sjönk undan.

Och - nu när jag vaknar i ottan så känner jag igenting.

Underbart!!

Under den timme jag låg vaken funderade jag på hur bra jag egentligen har det nuförtiden.  När jag jobbade var jag ofta tvungen att gå upp just vid den tiden. Minst en gång i veckan flög jag med 7-planet från Bromma Airport ner till Sturup för vidare transport till Lund. Då såg mina morgnar ut så här:

05:30 skutt upp ur sängen, dusch & fixning (mitt stripiga hår tar mycket tid ...) på med kläder, promenad till garaget, köra till flygplatsen, leta parkeringsplats (kunde ta tid, det är många som flyger från Bromma), checka in (de sista åren gick det smidigt med hjälp av kortautomaterna, men innan dess....)  köa sig igenom säkerhetskontrollen (och där kunde köerna vara låååånga) och sedan köa vid gaten för att få en så bra plats på planet som möjligt (Malmö Aviation kör onumrerade platser). Frukost på planet, snabbläsa tidningen, sova en stund, traska genom hela ankomsthallen på Sturup och sedan taxi till Lund (eller ibland buss). Strax före nio brukade man vara framme på kontoret - lagom till dagens första möte.

Sedan var det samma visa - fast tvärtom - hem på kvällen. Hemma vid 7-tiden - i bästa fall.

Under en dålig uretrit-dag kunde det här bli ganska jobbigt. Det finns visserligen toaletter på planet men ibland blev jag nekad att använda dom för där ställde dom in alla soppåsarna efter frukosten. Och vissa dagar - när smärta och trängningar var som värst - var jag riktigt orolig för hur jag skulle klara mig in till första bästa toalett i ankomsthallen.

Jag saknar mitt jobb ganska mycket emellanåt - men dessa tidiga morgonflighter är jag glad att jag slipper - framförallt under en dag som igår.

Det räckte inte med en dos Betapred i går. Jag måste hälla i mig en till nu på morgonen. Jag ligger farligt nära ett krampstadium just nu.

Om jag sitter alldeles stilla så gör det bara ont, men så fort jag rör mig så skär det till. Och jag vill verkligen inte bara sitta still. Blir galen om jag inte får fara omkring med full fart. Eller - galen kanske var att ta i, men jag mår helt klart bäst när jag kan vara i rörelse. Utan att urinröret krampar!!!

Att det ska vara så svårt - eller snarare ointressant - att hitta något ämne som kan få stopp på denna kroniska inflammation?  Ta bort den helt och hållet, så man slipper dessa återkommande anfall av smärta, trängningar, kramper. Anfall som begränsar tillvaron och som tar en förfärlig massa energi bara att stå ut med.......

När jag hade mitt fruktansvärda anfall tidigare i höstas så fick min läkare en idé att skriva ut Nitroglycerin åt mig, för att ta just när kramperna blir för kraftiga. Nitroglycerin tar man ju vid kärlkramp. Det vidgar blodkärlen och löser på så vis upp kärlkrampen (om jag har förstått det hela rätt). Hon hade väl en idé om att det kanske skulle ha samma effekt på ett krampande urinrör.

Tyvärr var just det medel hon skrivit ut indraget från Apoteket - och jag har inte fått något alternativ än. Just nu skulle jag faktiskt vilja testa om hennes tanke håller.

Men - i brist på  Nitroglycerin så tar jag en dos Betapred till.....  

Måste göra vad jag kan för att åtminstone lindra det som bränner och skär i min kropp just nu.

Har sagt det förr - livet är som en berg- och dalbana. Det går upp och det går ner.

Just nu är det faktiskt lite ner igen.  Inte så förfärligt illa, men tillräckligt för att störa humöret. Det svider och irriterar och jag vill verkligen inte hamna i ett uretrit-skov igen.

Jag vet att jag ska vara tacksam för de bra dagar jag just haft och att jag borde vara mer tålmodig och glad att det ändå trots allt 'bara' är uretrit jag drabbats av.

Men ibland tryter tålmodigheten och jag blir bara less på skiten......

Kanske bidrar också det trista vädret till missmodigheten.....

Får hitta på något kul att göra  innan jag hamnar helt under isen.

Nu har det gått fyra timmar sedan jag skrev ovanstående..... Och inte har det blivit bättre.  Snarare tvärtom. Just nu svider och värker det så jag vill inte röra mig.

Och något kul har jag inte kunnat hitta på heller.

Kanske dags för en lite cortison igen?

Jag känner inte riktigt igen mig. Så här hade jag det ju dagligen i många, många  år - när jag jobbade heltid. Inte tillät jag mig att bli en gnällkärring då. Men nu - nu känns det riktigt motigt.

Är det så att man biter ihop när man verkligen måste - men faller ihop när detta 'måste' saknas?

Jag har inget svar på den frågan - men nu måste jag få ett slut på mitt gnäll, och helst också ett slut på mitt uretrit-skov.

Nu traskar jag ut i köket och tar en dos Betapred. Och så håller jag tummarna att det ska hjälpa den här gången också.