Stickeriövningarna i M´s rygg igår gick bra. Förhoppningsvis vet dom nu vad dom ska göra vid operationen den sista januari. Tycker lite synd om honom som får vänta så länge på sin operation, en operation som förhoppningsvis ska ta bort den smärta som han har nu.

Mitt eget gissel - uretriten - fortsätter att hålla sig riktigt lugn. Men att jag inte är helt OK fick jag ett bevis för igår. Läste i en tidning för inte så länge sedan att man INTE ska gå på toaletten i förebyggande syfte. Det lär inte vara bra. Och det brukar jag ju göra jämt.... 

Tänkte jag skulle testa att inte göra det - för en gångs skull.

När vi skulle lämna Strängnäs för att köra tillbaka till Sundbyberg kände jag efter om det behövdes ett toabesök innan vi satte oss i bilen. Men det var bara ca 45 minuter sedan jag varit där så jag bestämde mig för att en timme till ska jag klara mig. Det beslutet höll på att sluta med förskräckelse.

Jag körde.

Och det gick bra.

Ungefär vid Skärholmen började jag känna av urinblåsan, men tänkte att fram till ICA Maxi i Solna ska jag nog klara mig - och där finns toaletter.

Men min urinblåsa är ju inte normal - och det vet jag ju. Jag skulle åkt in på första bästa bensinmack redan där i Skärholmen...kan jag inse så här i efterhand.

Där och då var jag övertygad om att det skulle gå bra.

Och körde vidare. Mycket bilar var det. Mitt i rusningen hamnade vi. Köer. Det stod helt stilla ett tag i höjd med Essingeöarna.

Och där någonstans började jag bli svettig och klart bekymrad.

Men mitt på en trefilig motorväg full med stillastående bilar finns inget annat val än bita ihop. Gissa vad jag bet. Och knep!!!

Lyckades ta mig till första bästa bemannade bensinmack i Solna och halta in på toaletten. Då var det så illa med mig att hela urinröret krampade efter att ha tvingats knipa så hårt. Och då kommer ingenting på ett tag.... Så det blev en riktig pärs där på toaletten. Efter ett sådant äventyr sitter krampkänningarna i ett tag så resten av kvällen blev lite småjobbig.

Men - nu är jag bra igen!!!!

Ska fixa det sista inför julhelgen och i eftermiddag ska M och jag, tillsammans med goda vänner gå på teatern och se Dickens 'A Christmas Carol'. Har blivit lite av en jultradition.

Jag önskar verkligen att ni alla som hittar hit och delar mitt uretrit-helvete får en skön & smärtfri julhelg!!

Det här mittemellan tillståndet håller i sig. Dvs ingen smärta bara små-irritation. Och en himla massa toabesök på nätterna. Men det är OK.

Jag mår bra. Håller det sig på den här nivån över julhelgen så är det jättebra.

Idag har jag för allra första gången i mitt liv bakat en julvört-limpa!!!  Som blev god!! Häftigt!

Dessutom har jag ägnat mig åt en av mina laster - fixat mina naglar inför julen. Den här gången blev dom julröda med glitter. Är det jul så är det..... Det är faktiskt M som uppmuntrar mig att fortsätta med denna utgift - som det ju faktiskt är. Och som dessutom peppar mig att glittra lite extra till jul. Nageltjejen (Angela) tyckte jag skulle vara glad som har en man som bryr sig, och som uppskattar att man fixar till sig lite. Och så är det nog. Jag är glad att jag har just M......

Dom senaste veckorna har M varit den som haft de värsta smärtorna i familjen. Hans rygg är ju inte bra och han har en operationstid inbokad i slutet av januari. Och den behövs verkligen, för nu har han så ont så han knappt kan röra sig. Som en förberedelse inför operationen och för att dom ska veta exakt vad dom ska operera ska han iväg på ett s k smärttest imorgon. Testet går ut på att ta reda på exakt var han har som mest ont och går så till att dom kommer att sticka in nålar i ryggen på honom och så ska han tala om var det gör mest ont. Låter inte som någon trevlig övning.....

Tidigt imorgon bitti kör jag honom till Strängnäs Ryggklinik och om ni ser en vilsen själ vandra runt på Strängnäs gator så kan det vara jag - som fördriver tiden medan M plågas.

Hoppas dagen går fort!!

Ibland undrar jag om jag är riktigt vettig egentligen - och jag vet att jag har uttryckt denna undran här på bloggen några gånger tidigare.

Egentligen ägnar jag mig ju åt navelskådning av mindre hög klass. Eller - urinrörsskådning kanske det ska kallas.

Hur kul är det - om man tänker efter......

Ändå känns det rätt bra att få sätta pränt på det berg-och-dalbaneliv jag lever.

Så här kommer en kort rapport från de senaste dagarma.

I söndags em när jag skrev om hur eländigt jag mådde hade vi just besökt svärmor på ålderdomshemmet och när vi var där hade jag det riktigt jobbigt. Den där trista smärtan som gör att man inte kan gå satt som ett eldklot i underlivet.

Jag gick faktiskt till personalen och undrade om dom hade några Alvedon att ge mig - och Alvedon hade dom, men inlåsta... Och den som hade nyckeln var inte i närheten. Men - en av personalen hade en egen Citodon som hon gav mig - och som jag stoppade i mig.  Det hjälpte till en viss del, det värsta sjönk undan efter ett tag. Men när vi kom hem var jag fortfarande ordentligt ynklig - det var då jag skrev förra inlägget.

Men sedan inträffade det härliga: all smärta försvann sent på kvällen. Jag kände precis när det hände. Helt plötsligt kändes kroppen/underlivet så där lätt och smärtfritt igen. Jag satt i bilen på väg hem från ett besök hos min ena dotter. Hade inte ätit någon annan smärtlindring än den där Citodonen många timmar tidigare (tog aldrig någon Brus-Alvedon även om jag skrev om det...), och ingen Betapred.

Ändå bara släppte det!  Ljuvligt!!

Och smärtan håller sig fortfarande borta. Igår och idag har jag befunnit mig på den nivå där jag hela tiden 'känner' mitt urinrör - men som sagt utan smärta.  Det innebär att jag kan röra mig obehindrat, men det innebär också att jag troligen går på toa lite oftare än vad jag egentligen behöver. Bara för att urinröret hela tiden känns så inbillar man sig att det är dags tömma blåsan.  Vilket inte alls behöver vara fallet. Blir lite lurad m a o.

Men det är OK. Är så glad att jag inte har ont.

Det här har varit en riktig 'piss-dag' (ursäkta uttrycket).

Dels har vädret varit - och är fortfarande - grått och blött och slaskigt.

Dels har uretriten (och gör fortfarande) levt upp igen.

Jag har bara ett ord för detta (som tyvärr måste upprepas för att ge kraft åt detta elände): skit, skit, skit.

Så har jag det denna fjärde söndag i advent. Inte ens en massa stearinljus och mysförsök får mig på bra humör. Jag vill verkligen inte hamna i ett skov nu. Jag som mådde så bra!!

Men det är klart - jag brukar ju få mina skov ca var fjortonde dag - så det var väl dags igen. Bli lite nertagen på jorden. Så man inte kan inbilla sig att skiten är borta för gott.

Jag kanske ska försöka skratta åt eländet? Och hoppas att det går över på några dagar och sedan håller sig borta i fjorton dagar igen. På så vis klarar jag ju julen!!  Finns förstås en risk att nyår blir nästa skov-period. Och då ska vi ha gäster...... Ja, ja - ska inte bekymra mig om det redan nu.

Nu ska jag fokusera på att bli av med det här så fort som möjligt.

Brus-Alvedon, värme-dyna, lugn och ro - det är vad som gäller. Plus ett snabb-besök hos ena dottern - med bil.

Min underbara fredag följdes av en något mindre underbar lördag - och då avser jag uretrit-dimensionen av livet.

Dvs mitt urinrör gjorde sig påmint igen - hela tiden. Back to normal - med andra ord. Ingen större smärta och inga jobbiga trängningar - men den där konstanta känslan av ett urinrör som irriterar lite.

Men det är OK - det går som sagt att leva med.

Och lördagen i övrigt bjöd på en massa trevliga saker.

Planen var att jag, mina två döttrar och det ena barnbarnet skulle julpyssla, men det blev mer än så. Det blev en försenad firning av min födelsedag.

Döttrarna kom med tårta till fikat, ingredienser till middag som dom lagade åt oss plus biljetter till Lena Ph´s sista föreställning på Cirkus (i går kväll). För oss tre tjejer, M fick inte följa med..... Och efter föreställningen satte vi oss på en liten Bistro/Bar i stan och satt och pratade, länge. Jättekul!!

Jag gillar verkligen trevliga överraskningar!

Natten har varit mindre kul. Vid fyra-tiden var jag uppe (för fjärde toabesöket) och då hällde jag också i mig två brus-Alvedon för att försöka bli av med en konstig smärta som jag inte riktigt förstår varifrån den kom. Det spelade ingen roll hur jag än vred och vände på mig i sängen - smärtan satt där hela tiden. Alvedonen gjorde nytta och jag lyckades somna.

Men nu är det dags för en ny dos......  Isch!! Gillar inte att ha ont i kroppen!

Det känns som att jag sakta håller på att få tillbaka mitt uretrit-fria liv.

Jag vet att man inte ska ropa hej osv - men så bra som jag känt mig i flera dagar nu har jag inte gjort på väldigt många år.

Jag vet också att jag har skrivit om symptom-fria dagar tidigare och jag har raddat upp nollor i min statistik. Men jag börjar inse att även helvetet har grader.

Många av de dagar jag har kallat bra dagar tidigare har ofta (för de mesta?) varit dagar där uretriten har känts men inte stört min tillvaro. Dvs urinröret har nästan alltid gjort sig påmint, men det har inte trängt på, det har inte smärtat, det har inte krampat. Bara känts.  Och det kan man ju leva med. Och t o m tycka är helt OK när man upplevt allt det där andra.

Men nu - nu har jag hamnat på en annan nivå. Lite märkligt känns det. Vad är det som händer?  Jag behöver gå på toa varannan/var tredje timme, men däremellan känner jag absolut ingenting.

Konstigt.

Får nästan nypa mig i armen.

Långa stunder tänker jag överhuvudtaget inte på uretrit, eller toalett, eller mitt urinrör. Detta som hela min tillvaro kretsat kring sedan -95.

Har städat som en furie idag, dammtorkat, dammsugit, våttorkat golven. T o m det har gått som en dans, nästan varit roligt - men bara nästan. Städa tillhör inte favoritsysslorna.

Nu ska julprylarna fram.

Visserligen en vecka kvar till julafton, men i år ska jag njuta av vår jul länge.

Granen är uppe sedan en vecka. Känns nästan konstigt, i hela mitt liv har den fixats kvällen före julafton, men i år det andra bullar som gäller......

Snart slår jag rekord!

November var visserligen en halvbra månad med några så pass kraftiga skov så jag fick stoppa i mig en eller ett par doser Betapred vid några tillfällen.

Men - december håller på att arta sig riktigt bra.

Måtte detta hålla i sig. Det är ljuvligt att ha en smärtfri kropp!!!

Serien om inflammationer i SvD fortsätter. Idag skriver dom om vikten av att motionera för att förebygga inflammationer.

Jag måste erkänna att mitt eget motionerande har minskat - jämfört med i våras. Då gick jag ju på Curves nästan tre dagar i veckan. Fram till i mitten av juni. Därefter har jag bara varit dit en enda gång. Och nu har mitt årsabonnemang upphört.  Anledningen till att det inte blivit några besök efter juni är många, t ex två ögonoperationer, lång vistelse i Rättvik, svårläkt sår på benet (efter skrapsår på klipporna vid Siljan) , sönderslaget ansikte (efter en snubbling i gatan) , ömt knä (efter hårt fall på stengolv). (Vilken snubbelfia jag har varit i år.)

Undanflykter kan man tycka, för visst mår kroppen bra av att röra sig. Men jag försöker gå långa och snabba promenader så fort jag kan och har möjlighet. Och det är väl bättre än ingenting i alla fall....

Fast jag är dålig på att göra rutin av det, det blir ganska spontana promenader.

Kanske något att fundera på inför nyårslöftet: att strukturera / planera promenerandet så att det blir som träning??

Kan inte låta bli att tipsa på ytterligare varma benkläder - förutom mameluckerna och långkalsongerna jag gjorde reklam för häromdagen: min ena dotter berättade att hon hittat (på Åhléns tror jag det var) strumpbyxor som hade en insida av tunn fleece. Har inte testat själv än, men det låter riktigt skönt för benen.

Jag mår så ofantligt bra!! I många dagar nu har jag kunnat röra mig obehindrat, gå långa promenader, t o m glömt bort min uretrit. Nätterna kan fortfarande vara lite kämpiga men jag får väl skylla mig själv om jag häller in mig en stor balja te en timme innan jag kryper i säng.....

Igår på Luciadagen hann jag med två lucia-konserter. Den första var tidigt på morgonen i St Jacobs kyrka. Fyra klasser från Kungsholmens Musikgymnasium sjöng helt fantastiskt. Vilka röster en del har begåvats med!!

Den andra höll kanske inte samma musikaliska kvalitet, men gullighetsfaktorn var hög. Barnbarnens dagis hade 'lucia-tåg', eller vad man ska kalla det när 20 småttingar i åldern 1½ - 4 år lufsar fram och i oordnad hög framför julsånger och adventsverser.

I måndags var jag hos min läkare och fick en behandling - lite i förebyggande syfte eftersom jag redan då mådde bra och inte kände av min uretrit.

Jag har fått en del frågor hit till bloggen och jag försökte få svar på dom också - vet inte om ni blir så mycket klokare men så här uppfattade jag hennes svar:

Sussie hade en fråga om skrapning av urinröret. Min läkare hade aldrig hört att man 'skrapar' däremot händer det att man 'borstar' urinröret - det exakta syftet med detta missade jag tyvärr......

Kia undrar om man inte kan byta ut urinröret - och det hade min läkare inte hört talas om. Däremot pågår det försök med att 'läka' herrars urinrör genom att ta lite slemhinna från munnen, göra någon form av odling och sedan plantera in på dåligt ställe i mannens urinrör. Men det är långt kvar innan det blir vedertagen metod - minst 20 år. Och som sagt experimenten görs bara på män.

Slutligen frågade jag om Stelosid - och då blev min läkare nästan förskräckt. Akta dig för det - var hennes kommentar. Börjar man med Stelosid är man fast i ett beroende......

Men - undrar jag så här efteråt - om man är jättedålig och har jätteont och det är det enda som kan ge en ett drägligt liv??

Jag äter ju medicin dagligen och måste troligen fortsätta med det livet ut - det är ju också någon form av beroende. Skillnaden är väl att med Stelosid - som är en form av Valium - måste man öka dosen hela tiden. Med allt vad det innebär av ökade risker för biverkningar av olika slag.

Jag vet inte - men hon fick mig att stryka Stesolid från listan över tänkbara läkemedel.

Det här med TNF-alfablockerare är ju rätt intressant - det som Nina skrivit om på forumet. Igår var det ett stort uppslag i SvD om just detta. En kvinna som i många år lidit av reumatoid artrit blev i princip bra. Om man googlar hittar man en del intressant information. Man använder dessa medel mot framförallt autoimmuna sjukdomar (som artrit, chrons, psoriasis, osv).  Min läkare har flera gånger sagt att hon tror att min uretrit har en autoimmun grundorsak - alltså borde denna typ av läkemedel fungera även på mig. Så om jag blir riktigt dålig igen är jag sugen på att be henne testa det på mig. Å andra sidan läser jag på nätet om att  medlen kan ge trista biverkningar..... 

En av de mediciner jag äter dagligen - Xatral OD 10 mg - är en alfa-1-receptor blockerare (och egentligen avsett för män med prostata-besvär.

Ska försöka ta reda på mer om dessa TNF-alfablockerare, låter trots allt spännande.