Senaste inläggen

Av Birgitta - 4 mars 2014 17:28

Nu är det flera veckor sedan jag skrev något här - och det beror helt enkelt på att jag mår så pass bra så jag glömmer bort min blogg!!

Mår på det stora hela riktigt, riktigt bra. Har inte rört Betapred-burken sedan det förra skovet och det är snart tre veckor sedan. Jag får känningar ibland, senast nu i går kväll och i natt och blev faktiskt orolig denna gång. Smärtan bara kom, som en raketsmäll, vid ett toabesök, och ville inte släppa. Natten var den mest toatäta jag haft på väldigt länge, jag var säkert uppe en gång i timmen hela natten och i morse funderade jag på om det trots allt inte var dags för lite kortison igen. Ont, ont, ont. Någonstans kring 3-4 på min skala. Men jag bet ihop och nu i eftermiddag är det nästan helt borta. Inte helt, helt - men nästan helt. Så det går åt rätt håll!! 

Och framförallt - fortfarande inga kramper. Inte en kramp sedan nyårsafton!!

Fortsätter att spraya min mage med magnesiumoljan varje kväll och är säker på att det är en starkt bidragande orsak till att mina kramper är borta.  Ett stort TACK till min väninna L här nere i Cascais som tipsade om denna magnesiumolja!!


Fortsätter också med mina zonterapi behandlingar. En gång i veckan. Underbart!!   Jag ligger i en fantastiskt skön stol, lyssnar på vacker musik, blundar, blir knådad på hela fötterna av en annan väninna (A) - och känner mig som en ny människa efter en timme.


Äter fortfarande mina Arcoxia och Xatral OD - vågar inte sluta....


Och jag blir så fruktansvärt upprörd när jag tänker på hur många som drabbas av denna hemska uretrit och hamnar hos läkare som säger att 'det inte finns något att göra'!!!! Det finns massor att göra för att lindra både smärta, trängningar och kramper. Bota vet jag inte - men definitivt lindra, så man kan leva normalt. Röra sig obehindrat. Sova utan att gå på toa en gång i timmen - eller oftare.

Ibland önskar jag att ALLA läkare fick känna på ett ordentligt uretritskov under ett dygn. Då kanske dom skulle förstå att det inte är inbillning. Förstå hur hemskt det är att ha ont i sin urinblåsa, att hela, hela tiden känna sig toanödig, att knappt kunna gå för att urinröret krampar.....

Tänk om jag hade ett trollspö!!!!


Och - på tisdagarna målar jag!! Känner mig så priviligierad som fått denna möjlighet. Njuter av varenda sekund i 'målar-garaget'. Här är mitt senaste 'verk' - äpplet:

 





ANNONS
Av Birgitta - 17 februari 2014 09:06

Äntligen verkar det vara över för denna gång. I natt vaknade jag inte vid tre av det brinnande eldklotet i underlivet. Sov ända till sju och är totalt smärtfri!! Underbart!

Det är fantastiskt hur lätt man känner sig i kroppen när smärtan är borta. Det känns som att man kan studsa tio meter upp i luften. Stegen blir så lätta, så lätta, till skillnad mot när smärtan har tagit greppet och varje steg är en plåga.


Nu ska jag njuta av varje sekund - så länge detta underbara tillstånd varar.

ANNONS
Av Birgitta - 16 februari 2014 06:02

Bloggplatsen har svensk tid - så här hos mig är klockan bara 05:00 och jag har suttit uppe i en timme och varit vaken i två...

M a o friden är över för denna gång.

Jag trodde faktiskt att eländet också skulle vara över så här dags för det började redan förra natten, då satt jag också uppe med det brinnande eldklotet i mitt underliv. Tog första Betapred-dosen vid fyra-tiden igår natt och alldeles nyss tog jag den sista. Så nu MÅSTE det gå över snart!!!

Ändå är jag glad.....  Dels är även detta skov hyfsat lindrigt, inga alltför hemska trängningar och framförallt INGA KRAMPER!!!

Och jag har ju mått oförskämt bra i tre veckor sedan förra skovet. Så jag ska inte klaga. Men när man i tre veckor känner sig som en 'normal människa' -  då får man ju smak för det livet. Man börjar t o m hoppas så smått att man blivit botad helt!!  Men så kul är det alltså inte......

Nu är det bara att härda ut, dricka en massa vatten och vänta på att cortisonet gör nytta och att tröttheten blir större än smärtan så att jag kan sova några timmar till.


Positivt är att det hemska väder (regn, storm och dimma) som vi varit insvepta i länge, länge äntligen gett sig av. Igår tittade solen fram och när jag kröp i säng vid 23:30-tiden sken fullmånen från en absolut klar himmel.  Hoppas det håller i sig. Klockan tio är det dags för golfspel och då vill jag varken ha regn, storm eller eldklot!!

Av Birgitta - 12 februari 2014 11:37

Mitt underbara välsignade tillstånd håller i sig!! Jag får små känningar ibland, men dom sjunker undan alldeles av sig själva, utan hjälp av Betapred.  Jag är inte ens i närheten av att behöva ta dessa piller.

Har jag äntligen - efter alla dessa hemska år - hittat det som lindrar min uretrit?   Vågar inte riktigt tro det än. Tar inget för självklart, men är så ofantligt glad.

Något annat som gör mig glad är att jag har börjat måla - igen. Höll på en hel del för över 20 år sedan men har inte rört en pensel på länge, länge nu - förutom att måla väggar och tak i sommarhuset. 

En av mina nyfunna golfväninnor är konstnär och hon har startat en liten grupp (vi är fem) som träffas varje tisdag fm i hennes ateljé-garage och målar, med henne (R) som inspiratör, guide, rådgivare och peppare. Timmarna flyger iväg - det är SÅ roligt!!

Här är början på min första lilla tavla - långt ifrån färdig visserligen, men ändå.....

 

Av Birgitta - 9 februari 2014 19:40

Konsten att två gånger inom 30 minuter bli fullständigt sjöblöta - den kan vi, M och jag.

Det blåser här nere. Stefanie - eller något i den stilen - har drabbat oss, med över 30 sekundmeter och varning att vara utomhus nu i kväll. Med andra ord - det blåser något så in i bängen.......

Och för ca två timmar sedan fick jag för mig att jag ville gå ner till havet och ta kort på dom mäktiga vågorna som slår in över land. Det tar ca 5 minuter att gå dit. Efter halva vägen började det STÖRTREGNA - och ingen av oss hade något paraply. Det var bara att vända om och gå hem igen. Fullständigt genomsura hann vi bli på den lilla sträckan. Så - på med torra kläder.

Men - mina kort skulle jag ha så den här gången tog vi bilen (regnandet hade upphört, men man vet aldrig här nere). Körde ända ner till havet och hittade en parkeringsplats.Vi var inte dom enda som ville njuta av dom häftiga vågorna. Och vågorna sköljde verkligen in över land. Längre in över land än jag trodde. Över oss!!! Så istället för att bli sjöblöta av regnet blev vi nu formligen dränkta av salta vågor. Och inga kort blev det tagna. Var alldeles för blött för det, men häftigt var det!!!


Vi åt vår söndagslunch på en liten restaurang precis vid havet tidigare idag - och redan då blåste det ganska bra:

 



Av Birgitta - 6 februari 2014 05:21

Det är mitt i natten. Klockan är 4:21 och jag har varit vaken i ca en timme. Och denna gång är det inte smärta som håller mig vaken - utan tankar.

Smärtan håller sig fortfarande borta. Fick en liten känning i förrgår, men den försvann ganska fort, utan hjälp av Betapred, och igår kväll kom en släng av trängningar medan jag satt och tittade på 'Jills veranda'. Men även det gick över.

Så egentligen har jag inget att klaga på - ändå kan jag inte sova.


Igår gjorde jag något som jag inte brukar göra - jag berättade lite kortfattat om min uretrit för SWEA-kvinnorna. Det är ju inte precis någon hemlighet att jag sedan länge lider av denna sjukdom. Jag finns ju både på web-sidan, forumet och här i bloggen, plus att jag synts på ett helt uppslag i M-Magasin. Men jag brukar inte prata om det. Gillar egentligen inte att prata sjukdomar.

SWEA Lissabon ordnar fika första onsdagen i månaden på ett trevligt kafé här i centrala Cascais - House of Wonders - och varje gång brukar dom bjuda in någon som berättar något intressant. Igår hade dom bett den som ger mig zonterapi-behandlingarna att prata om just zonterapi. Och hon i sin tur bad mig berätta om mina zonterapi-erfarenheter.

Så det gjorde jag - och nu vet alla om mina problem........ och jag kan inte sova........och i morgon kommer jag att träffa många av dom igen för då ordnar Svenska Klubben lunch som vi har anmält oss till......

Jag kanske överdriver det hela - men tankarna far runt i huvudet på mig: sa jag för  mycket? för lite? vad tror dom om mig nu? förstår dom vad jag sa överhuvudtaget? tror dom jag inbillar mig?

Egentligen spelar det ju ingen roll vad dom tror - och antagligen har dom redan glömt vad jag sa. Nu ska jag bara släppa det själv också - och vara glad åt min uretrit-frihet.......   Men  det är lättare sagt än gjort så här i vargtimmen.....

Av Birgitta - 3 februari 2014 08:46

Är tillbaka i Cascais efter en liten tripp ner till Algarve. Vi hade tur att evenemanget nere på Algarve var just ons/tors/fre i förra veckan för vi hade bra väder därnere medan det tydligen varit busväder här i Cascais.

Tre dagar av golftävlingar tillsammans med 108 kvinnor från nästan hela Europa - dock ingen representant från Sverige. Jättekul - och jag spelade någotsånär hyfsat. Tror (!!) jag kom trea i min kategori - och det är ju OK.


Men det allra bästa var att min uretrit höll sig helt borta. Kände inte av den alls. Kunde gå obehindrat, slå obehindrat och njöt av varenda sekund.  Däremot på lördagen, när det var dags för hemfärd,  kom den sakta krypande, men inte värre än att jag stod ut. Igår fick jag en timmes zonterapi igen - och  jag kände hur smärtan sjönk undan. Det är fantastiskt. Det är som att den behandlingen får hela kroppen att slappna av.


Jag för ju statistik över min uretrit och när jag jämför december 2013 med januari 2014 kan jag knappt tro att det är samma kropp det handlar om. Något hände kring årsskiftet. Jag har skrivit om det tidigare - här kommer det igen:

I november började med Vagifem och strax före jul fick jag min första zonterapi-behandling (förutom den som jag fick mitt i sommaren och som fick mig att börja ana dess effekt) plus i slutet av december började jag spraya kroppen varje kväll med magnesiumolja (brist på magnesium kan vara orsak till kramper).

Under december månad var jag uppgiven och ledsen - i januari har jag fått ett nytt liv.

Se själva:   t 


Av Birgitta - 25 januari 2014 10:27

Idag är det över!!!   Jubel!!!  Känner ingenting nu på morgonen, har inte suttit uppe flera timmar i natt för att smärtan väckt mig. Så underbart!

Och detta skov blev det lindrigaste jag genomlevt på väldigt, väldigt länge. Gissa om jag är glad!


Vi har vår dotter P på besök över denna helg och trots mitt skov (som ju var lindrigt) så drog vi iväg till en vingård i går. En vingård som heter Bacalhoa och har ägor och vinproduktion på flera olika ställen i Portugal, men själva huvudvingården ligger strax söder om Lissabon.

Det mest intressanta där var att ägaren är oerhört konstintresserad och har byggt upp ett museum vid vingården, plus att det finns en massa konst utanför - vid parkeringen. Själva museét hade tre huvudavdelningar. En som hette Out of Africa - och som var en hyllning till Nelson Mandela. Den delen skapade man när Mandela började bli dålig. En avdelning visar gammalt, målat, portugisiskt kakel, sådant som man dekorerar husen med här nere. Eller gjorde tidigare. Det äldsta kaklet var från 16-hundratalet. Att klä sina hus med kakel var ett sätt att hålla värmen ute. Och slutligen den tredje avdelningen visade Art Deco/Art Noveau i form av möbler, tavlor, lampor osv. Fascinerande!!!  Och vackert!! Om ni någon gång åker till Lissabon - så ta er till Bacalhoa.


Kan inte låta bli att visa hur det såg ut vid parkeringen:

   

Presentation

En blogg om URETRIT.

Fråga mig

250 besvarade frågor

Länkar

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

RSS

Följ bloggen

Följ Mitt liv med Uretrit med Blogkeen
Följ Mitt liv med Uretrit med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se