Nu verkar det vara över för denna gång.

Det värsta var över redan i går morse på så sätt att sätt att smärtor och kramper försvunnit under natten. Det blev bara lite täta toabesök i går - och även nu i natt.

Men - det kan jag ta, så länge jag slipper ha så fasansfullt ont.

Det är så ofantligt skönt att kunna röra sig obehindrat igen, i en lätt, smärtfri kropp.

Nu ska jag njuta av livet tills skiten slår till igen....

Här kommer ett litet avsnitt som främst riktar sig till kvinnor i mogen ålder, dvs 45 och uppåt.

När vi hamnar i denna ålder så drabbas många av oss av lägre östrogenhalter vilket påverkar slemhinnorna i underlivet så att dom blir torra, sköra, ömma.  Och detta gäller även urinrörets slemhinnor.

Botemedlet är att tillföra Östrogen, för det mesta lokalt, dvs vaginalt. Det finns olika preparat för detta.

Min läkare har skrivit ut Vagifem till mig, ett litet piller som man stoppar in två gånger i veckan. På den föreläsning jag deltog i för någon månad sedan, där Annika Lindström berättade om sina Dermovat-erfarenheter, var det också en halvtimmes 'reklam' (av Pfizer) för ett 'nytt' sätt att tillföra Östrogen lokalt, nämligen något dom kallar Oestring. Det är en liten ring som man ska peta in i slidan och så släpper den ut en lagom dos Östrogen - under tre månader. Sedan måste man ta ut den och sätta in en ny.

Och det här är jättebra - så länge man kan hantera det själv. Men jag undrar ibland: hur länge måste man hålla på med att tillföra detta extra Östrogen? Resten av livet? Vad händer när man blir gammal och skröplig och inte kommer åt att peta in ring eller piller själv?

Själv har jag redan valt bort denna typ av uppmjukning av mina slemhinnor. Sedan drygt 1½ år äter jag Membrasin istället - och det kan jag fortsätta med så länge jag kan öppna munnen och svälja själv.....

Och - mina slemhinnor mår bra.

Det här är ett segt skov. Vill inte ge med sig, trots mina Betapred-doser.

Natten till idag blev en natt av VÄLDIGT täta toabesök, ca en gång i timmen. Men som tur var inte så mycket smärta, så jag kunde somna om mellan varven.

Men idag har smärtan, t o m kramperna, suttit som en smäck hela dagen.

Ingen bra dag att vara dålig för idag var det dags att stänga stugan i Rättvik för denna sommar. Och då är det en massa som ska plockas i ordning, stängas av, tömmas ur, dras för osv.

M fick göra det mesta själv, jag bara satt långa stunder.

Det tar på humöret också. Jag känner mig grinig och osocial.

Nu ska jag krypa i säng - och hoppas, hoppas att när jag vaknar imorgon så är skiten borta.

Innan vi lämnade Rättvik i dag för denna sommar åt vi lunch på Sjövillan. Den ligger så vackert precis vid Siljan och Långbryggan. Det är så rogivande att sitta där och titta ut över vattnet.

Så här ser det ut:

Nu har jag just tagit dagens andra dos Betapred - 8 piller.

Det är mitt i natten och jag orkar knappt gå och lägga mig.

Det skär som knivar i urinröret och jag fasar för att ligga vaken och inte kunna somna för smärtan.

Och tvingas upp på toa en gång i timmen för att lätta lite på eländet.

Bättre sitta uppe, titta på någon dålig film eller spela solitär på datorn.

Eller - mitt nya favoritnöje på nätterna när jag inte kan sova: lyssna igenom gamla radioprogram.

Nu i somras upptäckte jag plötsligt programmet 'Pop och Politik', radioversionen. Superbra program.

Hittas på UR Play - och kan rekommenderas. Det är Anna-Charlotta Gunnarssons skapelse.

Just nu i höst går det också en TV-variant av programmet, men jag tycker radioprogrammen är bättre.

Samtidigt som jag lyssnar stickar jag på något.

Fast just nu är jag lite putt på mig själv. Har precis stickat klart och sytt ihop en kofta - och den blev inte bra!! Allt detta arbete med mönsterstickning - och så vet jag inte om jag kommer att använda den. Den satt verkligen illa på mig...... Trist historia.

Så var det dags igen.

Det började i går kväll - ganska sent - med en molvärk i underlivet som kom krypande och inte ville försvinna. Inte i urinröret utan längre upp. Det kändes som att själva blåsan kokade.

Blev lite svårt att sova i natt  - och nu på morgonen har det även dragit sig ner i urinröret.

Trist!

Just nu har jag ingen lust att göra något överhuvudtaget. Bara sitta still med min stickning och försöka förtränga det onda. Och fundera på om det är dags för en Betapred-omgång igen. Det är 2 ½ vecka sedan sist. Lite för tätt kan man tycka. Jag vill så gärna att det ska gå minst 3 veckor mellan Betapred-omgångarna.

Jag ska vänta några timmar till innan jag bestämmer hur jag ska göra.

M tycker jag ska ta Betapred så snart jag känner att det börjar komma. Mota Olle i grind. Stoppa det innan det blir för starkt. Kanske har han rätt. Jag vet inte. Själv vill jag vänta och se - kanske går det över av sig självt. Fast det brukar ju vara undantagsfall.....

Är jag dum som inte följer M´s råd. Om jag tar det direkt kanske det krävs lägre dos?

Vem vet?

Jag blir bara återigen så besviken på att denna skit inte kan lämna min kropp för gott. Jag äter min Arcoxia, jag låter bli socker och mjöl - och jag märker ju skillnad på hur jag mår jämfört med för ett år sedan. Men ändå finns eländet kvar någonstans i mig och poppar upp med jämna - eller ojämna - mellanrum.

Det är en riktig skruttkropp jag släpar omkring på........

Återigen har vi en strålande höstdagmorgon här i Rättvik.

I år är det verkligen toppenväder för höstmarknaden. Om jag inte minns fel så var det spöregn hela förra årets höstmarknad. Då kan det inte vara kul att vara 'knalle'.

Rättvik fullständigt invaderas av folk under denna helg. Tillfartsvägarna korkar igen och det går knappt att röra sig i sin egen takt - man bara flyter med mängden. Och för egen del räcker det med två-tre timmar  - sedan är jag mätt på marknadsträngseln - och tar mig till golfbanan istället.......

Det börjar närma sig slutet på årets golfsäsong - i alla fall i detta nordliga land - så det gäller att passa på när vädret är bra. I går var det fantastiskt - vädret alltså - och vi spelade en runda med våra goda vänner. Och - jag spelade riktigt bra. Satte en massa lååååånga puttar.

Det är så märkligt - vissa dagar kan man inte ens få i en tre dm lång putt, andra dagar - som igår - går allt i. Hur långa och krokiga som helst. Förklara det den som kan....

Tack alla ni som skrivit att ni är glada att jag är tillbaka i blogg-världen. Det värmer verkligen.

Men ni får stå ut med att allt inte handlar om min uretrit hela tiden - den sover nämligen gott för det mesta - och jag är så ofantligt glad för det.

Den här helgen är det Marknad - med STORT M - i Rättvik.

Någon har sagt att näst efter Kivik är det en av de största marknaderna i Sverige.

Närmare bestämt så är det höstmarknad. Alltid första helgen i oktober. På våren är det vårmarknad - i maj någon gång.

Det är inte alltid vi är här när det är marknad - men i år blev det så, och jag har vissa stående saker som ska inhandlas.

På min lista står det alltid plastpåsar (i olika storlekar) och skinnhandskar. Tidigare om åren har det också alltid stått cocosbollar - en eller två kartonger - men i vårt nya kolhydratfattiga liv så är den posten struken. Fast - vi kunde inte låta bli att stoppa i oss varsin stor avlång Augusta Jansson-variant...... Hoppas magen klarar den sockerchocken.

Men - det som är allra bäst detta år är att jag klarar att vandra i timmar utmed dessa stånd - som alla säljer mer eller mindre samma sak av strumpor, korvar, tröjor, godis osv - utan att längta efter en toalett. Utan att ha ont. Utan att överhuvudtaget reflektera över mitt urinrör.

M a o jag har haft ännu en dag av 'normalt leverne'.......

Jag gillar när det regnar på nätterna och är sol när man vaknar på morgonen.

Så har vi det i skogen utanför Rättvik just nu.

Vackert är det - med alla färger på träden och solen som silar mellan löven.

Mindre vackert - eller trevligt - är att idag vaknade jag med uretrit-känningar igen. Typiskt, eller hur, när jag skrivit om hur underbart bra jag mår nuförtiden.

Förhoppningsvis är det bara ett lättare morgonskov, som sjunker undan med hjälp av ett stort glas vatten och några rejäla muggar kaffe.

Idag ska jag ta mig samman och förbereda för vintern utomhus. Dvs tömma och ställa undan alla blomkrukor, peta ner lökar i min lilla rabatt, ställa undan utemöblerna.

Himla trist syssla egentligen - jag tycker inte om vintern. Alldeles för kall för att passa min kropp. Den gillar värme.

Enligt den läkare som tagit kontakt med mig och pratat uretrit så är kyla en av dom stora bovarna när det gäller denna sjukdom. Han hade  en teori om att vi är olika känsliga för kyla. Och om vi hör till dom känsliga typerna då ska vi vara EXTRA noga med att inte bli kalla - någonstans. Fötter, underliv, händer.....

Jag hör definitivt till dom som är känsliga för kyla. Jag klarar t ex inte att sitta på stolar som inte är stoppade. Blir iskall i hela underlivet..... Och jag minns - på den tiden när jag fortfarande åkte skidor (innan uretriten bröt ut) - hur iskallt det var att stå och åka på en släplift. Fast jag hade varma kläder på mig.

Och - nu närmar sig mameluck-tiden med stormsteg. Har redan börjat - om jag ska vara ärlig.......

Det kan gå nästan en hel dag utan att jag reflekterar över mitt urinrör!

Sedan inser jag helt plötsligt att jag inte känt vare sig smärta, irritation eller trängning och måste nästan nypa mig i skinnet.

Känner knappt igen mitt nya liv.

Vet visserligen att det när som helst kan ändra sig - men tar inte ut något dumt i förskott.

Njuter varenda sekund av mitt uretrit-fria liv.

Bara det här att kunna lämna hemmet för en shoppingrunda UTAN att uppsöka toan först - och sedan tvingas leta rätt på första bästa när man kommer till stan. Eller vara orolig för att man inte ska klara tunnelbaneresan och promenaden hem.

Fantastiskt!!

Och - nu när jag nästan bestämt mig för att hålla en lägre uretrit-profil händer det en massa.

Först läkaren som mailade mig och berömde min websida. Han ringde mig för några dagar sedan och pratade länge om hur viktigt det är att man får en ökad kunskap om uretrit inom läkarkretsar. Han i princip uppmanade mig att starta en patientförening...... Jag har ju haft tankar på det - men vet inte om jag mäktar med ett sådant engagemang.

Sedan fick jag idag ett mail från en uroterapeut som bad mig (!!) om råd angående vilka läkemedel och behandlingar hon skulle rekommendera sina uretrit-patienter.

Och slutligen: för över ett år sedan skrev jag ett halvargt mail till M-Magasin och tyckte det var dags dom skrev något om uretrit. Visst - sa dom - och genomförde snabbt en intervju med mig. Sedan hände ingenting och ingenting och ingenting.

Tills idag.

Då kommer ett mail från dom där dom skriver att nu är det dags att publicera intervjun.

Jättebra - det är bara det att sedan den intervjun genomfördes har det hänt en hel del med mig. Jag äter ny medicin och mår väldigt mycket bättre - och det vill jag ska komma med. Så jag svarade snabbt att 'jättebra - men ni måste justera i materialet'. Hoppas dom tar mig på allvar - för annars vet jag inte om jag kan stå för det dom tänker publicera.......

Men - visst är det kul att det börjar röra på sig!!