Mitt liv med Uretrit

Morgonsvedan jag klagade över i går morse sjönk undan under dagen - men i morse satt den där igen. Och nu verkar den inte vilja släppa taget.

Jag som häromdagen glatt konstaterade att det är fyra veckor sedan jag tvingades ta en dos Betapred. Det är rekord. Ända sedan min läkare introducerade denna 'icke helt vedertagna självhjälp' vid akuta besvär så har jag tagit en eller två doser varannan vecka ungefär.

Men säg den glädje som varar.

Just nu känns det som att den lilla 'uretrit-djävulen' har poppat fram för att ta ner mig på jorden igen.

'Kaxa inte till dig, Birgitta' säger den med ett elakt flin.

'Än är du inte av med mig!!'

Funderar just på om det är dags för lite Betapred igen - eller om det räcker med två brus-Alvedon.

Skulle helst vilja slippa ta något över huvudtaget, bara vänta och se om det ger med sig av sig självt. Men vi ska ha gäster i kväll, håller som bäst på med dammtorkning och dammsugning, och det är inget kul vare sig att städa eller ta emot gäster med en värkande kropp.

Beslut fattat!! 

Det får bli två brus-Alvedon till att börja med......

Kort fredags-rapport:

Vaknar med svid igen!  Undrar om det beror på att jag nog åt lite för mycket bacon i går kväll? Har ju testat tidigare utan problem - men igår blev det kanske för stor portion.

Har ingen annan förklaring till svidet.

Rör mig försiktigt, inbillar mig att då går det fortare över.

Idag är det dags för ett besök på Vårdcentralen - i ett helt annat ärende.

2011 var det år då jag ramlade mig fram genom tillvaron.

Ett av fallen gick så till att jag kom gående med en tallrik efterrätt i ena handen, fastnade med foten i en plupp som 'stod upp' från golvet, flög som en vante och landade 'PANG' med knäskålen rätt i stengolvet!!!

(efterrätten hamnade i knäet på den som satt vid det närmaste bordet, tallriken gick i tusen bitar!!)

Det gjorde ont ett tag, men jag märkte inga problem med att röra benet. Har kunnat gå obehindrat. Bara känt att det gjort ont när jag RÖRT vid knäskålen, ex på morgnarna när jag smörjer in mig efter duschen.

Men inte brytt mig mer om det.

Detta hände i november.

Så - för två veckor sedan - gick det helt plötsligt inte att gå i trappor längre. Varken upp eller ner. Det bara kom - helt utan förvarning. Knäet vägrade fungera.

Nu har det blivit lite bättre - men idag ska jag se till att få knäet röntgat. Därför mitt besök på Vårdcentralen.

Jag måste lära mig att inte dricka något senare än ca tre timmar innan läggdags.

Dvs - om jag vill slippa springa upp på nätterna.

Och det här gäller även de dagar när uretriten vilar och jag inte vaknar av smärtan i urinblåsan/urinröret. I dom lägena, när inflammationen är aktiv, då spelar det ingen roll hur mycket eller lite jag druckit. Då klarar inte blåsan av att innehålla ens fem droppar. Då måste den få tömma ut dom stackars dropparna ca en gång i timmen (eller oftare) - dygnet runt. Dessutom under smärta.

Men när inflammationen vilar, som nu, så måste jag alltså lära mig detta: se till att inte fylla på så mycket timmarna innan det är dags att sova. Alla dessa år med uretrit har troligen krympt min blåsa så den klarar inte att hålla så mycket.

I natt har jag varit uppe tre gånger - framförallt i början på natten - och troligen beror det på för stort vätskeintag under kvällen...... Smärtan har däremot varit obefintlig!!!

Kanske går det att träna upp blåsan, så den klarar större mängder?

Kanske jobbar jag omedvetet på det?

Jag har de senaste veckorna till min stora förvåning upptäckt att det ibland gått nästan fyra timmar mellan mina toabesök (under dagtid!!).

Fyra timmar!!!!

Är detta verkligen samma kropp som förra våren inte klarade av en timmes bussresa?? Som i somras låg och skakade av smärta? Som i höstas grät av smärta och inte kunde ta ett enda steg utan att knivar skar genom kroppen?

Två dagar i veckan arbetar jag numera som volontär på Erikshjälpen i Spånga.

Går hemifrån vid 7:30-tiden - och har blivit glatt överraskad när jag framåt 11-tiden inser att jag inte tänkt ordet toalett på hela förmiddagen.

Det känns som att ha fått ett nytt liv.

Var det så här jag hade det innan eländet började, våren -95? Är det så här 'vanliga' människor har det? Är det därför dom kan springa maraton och Lidingölopp, åka Vasalopp, fotvandra i fjällen? För att dom inte hela tiden känner ett smärtande, trängande urinrör?

Wow!!

Måtte detta underbara tillstånd aldrig ta slut!!!

Idag ska vi, M och jag tillsammans med goda vänner, gå på Soppteater, och jag är inte ett dugg orolig för att eventuellt inte klara den timmen utan besvär. Bara det gör att jag kommer att njuta än mer av föreställningen.

Nu har vi fått vinter.

Har inte bestämt än som om jag skrika jiiipiii eller stöna lätt......

På den positiva sidan står att det blir så mycket vackrare när allt är vitt, och ljusare.

På den negativa att det blir så kallt!!!

Inte bra för ett känsligt urinrör!!

Jag har kunnat konstatera att dom lite tunnare, tjusiga  mameluckerna som jag köpte på Twilfit i höstas helt enkelt är för tunna när kylan kryper under nollstrecket. Då behöver jag verkligen dom tjocka, rejäla som jag köpt på Hälsokostbutiken.

Tyvärr har klantiga mig - av någon outgrundlig anledning - lämnat båda mina par uppe i Rättvik, i stugan. Det är i alla fall mina enda förklaring till att jag inte hittar dom någonstans i lägenheten. Har letat som en galning.

Så det blir att bita i det sura äpplet och inhandla ytterligare ett par.  

Nu när jag äntligen har fått hyfsad ordning på min kropp och mår så bra så gäller det att vara rädd om den.  Vill inte tillbaka till den tid när jag hade ett eldklot konstant brinnande i mitt underliv.

Hur stod jag ut??? Gissa om jag är glad varje morgon jag vaknar och känner hur lätt och smärtfri min kropp är.

Nu är det dags för veckans första arbetsdag!!

Kors i taket!!  Jag klarade att äta rökt lax!!! 

Har inte haft några som helst efterverkningar efter förrätten i torsdags.

Gissa om jag är glad.

Jag kommer inte att börja vräka i mig rökt lax, men nu vet jag i alla fall att en eller två skivor inte behöver innebära hemska smärtor i några dagar.

Undrar om jag ska våga mig på lite prosciutto också? Och löjrom?

Rökt fläskfilé tänker jag nog i alla fall låta bli även i fortsättningen, det var ju det som fick mig att inse att viss mat faktiskt kan ha en påverkan - negativ - på min uretrit.

Jag har funderat över varför jag inte reagerade på den rökta laxen i torsdags och den enda slutsats jag har dragit är att jag numera mår väldigt mycket bättre än jag gjorde för två år sedan. M a o när kroppen är dålig är den också känsligare.

Kanske en alldeles för enkel förklaring - men som sagt, den enda jag kan komma på. Och det räcker för mig....

Jag fick en fråga för en tid sedan om jag fortfarande äter Membrasin - och JA - det gör jag. Och kommer troligen aldrig att sluta.

Jag är fullständigt övertygad om att dom fyra kapslar jag stoppar mig (två på morgonen, två på kvällen) har en stor del i att jag har ett så bra allmäntillstånd nuförtiden. T o m min mage fungerar bättre....

Sedan tror jag att Arcoxian gjort underverk med den kroniska inflammationen. Jag vet att den inte biter på alla - men jag svarar bra på det. Självklart vore det allra bäst att slippa alla läkemedel, men om det nu är vad som krävs för att slippa smärtor, kramper och trängningar - så vad gör man??

Jag äter fortfarande Xatral OD, 10 mg varje kväll, men funderar på att eventuellt släppa det. Syftet med det läkemedlet är att motverka kramper, men kramperna kommer ju bara när inflammationen är aktiv och det är den väldigt sällan nuförtiden. Har inte vågat sluta med dom än - men vid nästa läkarbesök ska jag ta upp det ämnet.

Sammanfattning: jag mår jättebra! Sov sex timmar i sträck ett par nätter i förra veckan - och det är lycka!!!  Visserligen inte alla nätter - men ändå. Har inte hänt på 16 år.

Springer inte på toa varje timme, eller ens varannan timme, under dagtid. I alla fall har jag haft några dagar när jag känt mig nästan (!!) helt normal.

Så alla ni därute: ge inte upp!!!   Det går att bli i alla fall nästan bra.

Idag har jag varit rätt OK.

Var på tjejmiddag nu i kväll och där blev det lite väl många toa-besök, men ingen smärta, och det är 'good enough' på något sätt.

Däremot utsattes jag för - eller lät mig utsättas för - en liten test.

Förrätten vi blev bjudna på var en form av carpaccio på rökt lax..... hmmmm. Jag har inte ätit rökt lax på över ett år och klarade inte av att påpeka för värdinnan att det kanske inte var så bra för mig. Så jag åt. Och det var riktigt gott.

Men - nu får vi se vad som händer.

Jag kanske klarar det jättebra. Då vet jag i alla fall det.

Eller så får jag ett litet bakslag.

Ska faktiskt bli spännande.

Igår kväll sprack nollan.

Det kom sakta smygande och när det var dags att krypa i säng så gjorde det rejält ont.

Hällde i  mig en av mina mirakelkurer - två brus-Alvedon i ett halvt glas vatten.

Natten blev sisådär, och när jag vaknade tidigt i morse så gjorde det ännu ondare.

Tog en dos till av mirakelkuren.

Den kraftigare varianten - dvs Betapred - den sparar jag tills det blir ännu värre.

Som tur var hade jag just i morse en tid hos min urolog, en tid som jag så sent som i går morse allvarligt funderade på att boka av eftersom jag mådde så bra. Men jag har gjort sådana avbokningar tidigare och ångrat mig så den här gången tänkte jag att även om jag mår bra så kan jag ju gå och prata lite med henne. T ex om det förhöjda blodtrycket och Arcoxian.

Himla tur att jag inte bokade av.

Blev fulladdad med Dermovat.

Hela dagen har jag gått med ett smärtande urinrör, men nu sent på kvällen verkar det som att cortisonet börjar göra nytta.

Skönt!!

Vad gäller Arcoxia så 'bestämde' vi att om jag får ett längre dåligt skov och inte har någon möjlighet få Dermovat, så kan jag öka dosen lite, ex ta 90 mg/dag, nu tar jag 60, tills inflammationen lugnar ner sig, och då återgår jag till den lägre dosen.

Good enough - jag kan leva med det.....

Att jag är korkad - det har jag redan dokumenterat flera gånger här i bloggen.

Dessutom kan jag emellanåt vara en slarvlisa.

Igår kväll blev det dessutom helt klart att jag är en riktig klatterpella.......

Tänkte vara lite duktig - men det blev precis tvärtom.

Satt här vid PC´n och ville skapa en ny folder i min uretrit-mailbox för att där samla de mail som kommit in angående den eventuella uretrit-träffen i vår.  Det har redan kommit några.

Min mailbox ligger egentligen i Surftown, men sedan har jag (eller snarare M) kopplat den så att alla mail med automatik går över till Outlook, för det är mycket enklare jobba i den miljön.

Så - jag skapade en ny folder i Outlook som jag kallade Uretrit träff 1. Och det gick som en dans. Men det som jag tyckte verkade lite konstigt, när jag klickade på denna folder för att börja föra över några mail, var att där låg redan en massa mail. Massor. Undrar hur dom kom dit?? En massa skräp som jag helt enkelt tog bort. Utan att titta närmare på dom.

Jag öppnar ALDRIG mail som ser konstiga ut.

Och utan att jag riktigt förstod vad som hände råkade jag deleta hela min inkorg.

Stön!!

Jag trodde att det av någon märklig anledning bildats en kopia av allt annat när jag skapad den nya foldern, men det verkar som att den nya foldern bara blev en annan dörr till alla mailen.

Lite tur i eländet är att allt ligger kvar på Surftown, så inga mail är helt borta, men jag har skaffat mig (och M) en massa extra arbete.....

Och alltså fått bevisat att jag är en riktig klatterpella......

Men - jag MÅR bra!!!  Vaknat efter andra natten i följd där jag inte varit uppe en endaste gång mellan sänggående, vid 23:45-tiden, och uppvaknande, vid 06:15-tiden.

Livet är just nu underbart!!