Nu har vi landat i Clear Lake, söder om Houston.

Resans första golfrunda går av stapeln om ca två timmar.

Solen strålar och det kommer att bli ca 25 grader idag - det är fortfarande morgon här.

Det här är undergörande för mitt urinrör. Vilken skillnad mot förra tisdagens iskalla vovvevandring i Sävedalen utanför Gbg.

Min kropp mår bra - och den skötte sig exemplariskt under hela resan igår. Den t o m klarade att springa under mellanlandningen i Chicago. Vi var sena ut från Sthlm - dom tvingades byta noshjulet så vi blev fördröjda med nästan en timme, vid passkontrollen i Chicago var det extra stökigt för det hade precis landat ett Lufthansa-plan från Frankfurt, och vid säkerhetskontrollen i inrikesterminalen var det knökfullt med folk.  Vi tvingades tränga oss fram och sedan rusa som galningar för att hinna planet hit ner till Houston.

Vi hann - men inte väskorna........Typiskt!!    Dom kom med nästa plan.

Men nu är allt på plats, och livet är helt OK!!

Nu drar det ihop sig. I morgon fm lyfter vi mot värmen. Så skönt det ska bli. Är rejält trött på kylan nu. Även om solen tittade fram både igår och idag är det ju fortfarande KALLT. Dunjacka på.....

Jag hoppas bara att uretriten håller sig borta de närmaste 14 dagarna. Visserligen är hela medicinförrådet nedpackat - i handbagaget - men ändå. Vore himla skönt slippa ta till dom starka doningarna.

Träffade min läkare i förmiddags och vi växlade några ord om Candida. Hon var inte alls främmande för att den - i grunden snälla bakterien - kan vara med och ställa till det i kroppen. Socker är en bov - enligt henne.

Vi konstaterade också ytterligare en gång att uretrit inte är EN sjukdom, utan en grupp av problem i dom nedre urinvägarna. Och därför är det så svårt att ge generella regler och behandlingar. Och svårt förstå vad som är orsaken till ex mitt utbrott i förra veckan.

Vi pratade också om AZO standard - det smärtstillande läkemedel som inte finns i Sverige, men går att köpa receptfritt i t ex USA. Hon kände inte till det, men jag hade printat ut  beskrivning och innehållsförteckning. Bl a konstaterade hon att medlet innehåller antibiotika - kanske en anledning till att det gör nytta.

Hon skulle läsa igenom papperen lite noggrannare, men hon såg inga problem med att jag köpte med mig hem och testade.

Som med de flesta läkemedel gäller det ju att använda med förnuft.

Jag hade kunnat få en behandling också - men kände mig så bra så jag avstod. Trots att det bara var några dagar sedan jag var urdålig. Hoppas det inte var ett felaktigt beslut......

Jag tror knappt mina ögon när jag vaknar nu på morgonen: Det är full snöstorm utanför fönstret!!!

Mina mattor - som jag la ut på vädring på altanen i går - och glömde ta in (!!!) - är fullständigt insnöade.

Blir inget besök på golfbanan idag inte.

Annars skulle jag nog klara en runda idag. Det hemska skovet som kom störtdykande i torsdags morse verkar ha gett sig av.

Totalt sett tog jag två hela doser Betapred på torsdagen (en på dagen och en på kvällen) och en halv dos i går morse.

Kramperna släppte framåt eftermiddagen igår, kvar satt bara en molvärk. Jag tog mitt glas med två brus-Alvedon och sov på värmedynan i natt (igen) och natten har varit lugn. Ingen smärta och bara två toabesök.

Men jag sitter ju här som ett stort frågetecken och undrar vad som framkallade detta kraftiga skov.  Var det något jag gjorde eller åt som var orsaken - eller var det helt enkelt bara 'dags igen'??

Det finns bara två möjliga anledningar som jag själv kan ha del i.

Den ena anledningen KAN vara kyla. Jag var ju hos min syster A-M i Göteborg och hon har vovve som ska rastas. Det var visserligen spöregn i Göteborg så jag följde inte med ut på alla rastningarna, men jag minns att på tisdagseftermiddagen gick jag med på en timmes tur - och frös om baken hela tiden. Hade glömt ta med långkallingar att ha under jeansen - och även om jag hade en varm jacka som gick ner om ändan, så var jag iskall när vi kom in. Kan det ha orsakat detta skov??

Det andra har med kolhydrater att göra. De senaste veckorna här hemma har jag ju ätit väldigt lite kolhydrater.  

M håller på med en kolhydratdiet och då blir det av bara farten så att även jag äter mindre kolhydrater. Har knappt ätit potatis, ris, pasta eller bröd på flera veckor. Och mådde ju oförskämt bra i början på veckan.

Men i Gbg åt jag både potatis, ris och bröd, plus smaskiga kakor - flera stycken. Min syster är fenomenal både på att laga mat och på att baka.

Det har ju skrivits en del om kolhydrater på forumet den senaste tiden - jag har aldrig tänkt i dom banorna förut. Men nu undrar jag på allvar: ska jag generellt ligga lågt med kolhydrater??

Det har också skrivits en hel del om  Candida - ett ord jag måste erkänna att jag aldrig hört förut. Men nu har jag googlat runt lite och det jag läser där pekar åt att det kanske är kolhydraterna som spökar. Jag vet alldeles för lite än om denna Candida-mekansim, men nu när jag är hemma igen så blir det mindre kolhydrater - i alla fall några månader framåt.

Ska bli intressant se hur kroppen kommer att reagera.

Potatis, ris, ljust bröd och pasta har jag inga problem låta bli - men en och annan kaka kommer definitivt att slinka ner. Mina hallongrottor är ju världsberömda i min familj.....

Och en och annan grov brödbit måste jag nog klämma i mig - så att inte magen stannar av alldeles.

På måndag morgon ska jag träffa min läkare - undrar vad hon tror om Candida??

Här kommer en bild på vovven i Gbg, lite skitig efter hopp och skutt i skogen. Sally heter hon:

Det här går inget bra!!

Betapreden jag tog vid avresan från Gbg gjorde så pass nytta att jag kunde ta mig från tåget till P-platsen där M väntade med bilen.

Men nu på kvällen har det blivit värre igen.

Jag snuddar vid en tia på min tiogradiga skala - och håller på att bli smått desperat.

Sova som det känns just nu - det är bara att glömma.

Kan inte ens ligga i sängen och läsa en bok. Smärtan och kramperna tar all fokus. Jag vet inte vad jag läser.

Nu har jag hällt i mig en dos Betapred till plus att jag håller på att fixa ett glas brus-Alvedon. Vet inte om det gör någon nytta mot smärtan - men jag är som sagt desperat.

Hoppas, hoppas att denna andra dos Betapred gör lika stor nytta som för en vecka sedan.

Lite oroväckande är det att det kom ett så kraftigt skov. Förstår inte varför??

Så ont som jag har nu har jag inte haft på väldigt länge.

Trodde jag skulle slippa dessa hemska smärtor, tack vare alla piller jag stoppar mig.

Men fel hade jag.....

Längtar efter att kunna testa AZO-standard som Nina skrev om. Längtar efter vad som helst som tar bort dessa smärtor........

I måndags satte jag mig på tåget till Gbg - och mådde som en prins - eller prinsessa, hur man nu vill se det. Och detta tillstånd höll i sig ända till efter frukosten i morse.

Jag har inte mått så bra på hur länge som helst.

Ett exempel: i tisdags - i spöregnet - körde min syster och jag till ett nyrenoverat köpcentrum i Frölunda - helt och hållet inomhus. Eftersom vädret inte inbjöd till några längre promenader utomhus tyckte vi att dagen skulle vikas till shopping. När vi kom fram - vid 11-tiden - insåg jag att jag glömt mitt förebyggande toabesök innan vi for hemifrån, men brydde mig inte mer om det. Efter över två timmars klädprovande tog vi lunch, åt lite sushi (fast jag hoppade över den råa fisken) - och fortfarande  var jag inte toanödig.... Jag var helt enkelt 'helt normal'.

Och likadant igår.

Och i natt.

Och över duschandet i morse.

Men sen hände något. Helt plötsligt, utan någon som helst förvarning, satte krampandet igång. Detta krampande som jag sluppit så länge.

Värre och värre blev det.

Vi tog bussen in till stan och jag höll inte på att kunna gå till tåget. Var tvungen stanna var 10:e meter bara för att hämta andan.

Nu sitter jag på tåget och skriver detta - på väg till Sthlm igen. Har just hällt i mig en dos Betapred. Det är bara en vecka sedan förra gången, så tätt brukar jag inte behöva ta det. Men jag var helt enkelt tvungen.

Och i vanlig ordning förstår jag inte varför detta anfall slog till med full kraft. Vad har jag gjort? Vad har jag ätit?

Mig veterligt inget konstigt alls - ändå blir det så här.

Just nu är det mental träning på allra högsta nivå - plus avslappningsövning av underlivet. När det gör så här attans ont vill man ju bara spänna sig ännu mer - men antagligen får det helt fel effekt. Så jag försöker slappna av och andas lugna, djupa andetag.

Och - tycker faktiskt lite synd om mig själv.

Är inte särskilt kaxig just nu.......

Kors i taket!!

Två nätter med bara ett toabesök/natt OCH två hela dagar utan den minsta antydan till uretrit!!

Tror knappt att det är sant!

Inte ens lite irritation.

Ingenting!!

Underbart!

Så synd att det fortfarande är så pass kyligt ute så att golfspel inte är aktuellt. I förrgår var det t o m för kallt för en vanlig promenad.

Vi började väldigt ambitiöst med att bestämma oss för att GÅ till stora mataffären och handla hem påskens mat. Men det blåste så snålkallt att efter 500 m vände vi, gick hem igen och tog bilen. Det blev den dagens promenad.

Ynkligt kan tyckas.

Igår höll vi ut lite längre.

Just nu är det en alldeles molnfri himmel utanför mitt fönster, men det stundar andra tider. Jag ska sätta mig på tåget till Gbg idag för att besöka min syster några dagar - och väderprognosen för Gbg visar regn, regn, regn. Hela tiden!!

Varför har ni sådant väder i Gbg?  Nästan jämt?

Jag känner på mig att det kommer att bli en dyr resa - kan man inte vara ute så hamnar man i affärer. Så är det bara. Får väl bryta av med ett eller annat museibesök också....

Två doser Betapred var vad som krävdes denna gång.

Det får det vara värt.

Igår var smärtan borta för denna gång, lite jobbiga trängningar bara, men även dom verkar ha släppt greppet om mig nu.

Har sovit bra i natt.

Nu ska jag njuta så länge det varar - vet ju alltför väl vid det här laget att förr eller senare (troligen förr) kommer skiten tillbaka.

Men - ska inte gå och oroa mig för det.

Jag läste några inlägg om det här med att lära sig leva med en 'kronisk' sjukdom. Om att det blir lättare härda ut om man accepterar att man faktiskt drabbats av en sjukdom.

Det spelar troligen ingen roll vilken sjukdom det handlar om. Jag tror man går igenom en del olika faser.

Min resa har sett ut ungefär så här:

-  Det började med förvåning - vad är det som händer? Varför fungerar inte min kropp som den brukar?

-  Övergick till sjukdomsinsikt -  vad kan man göra åt det här?  Går det att bli av med? Vilka mediciner finns det?

-  Därefter frustration och förtvivlan - inget hjälper!!!! Ingen vet något. Ingen kan ta bort detta.

-  Till slut - äntligen en läkare som i alla fall förstår och försöker göra sitt bästa

-  Slutligen - acceptans - så här är det. Trist är det, men för det mesta går det att leva med, har hittat läkemedel som lindrar - och det kunde vara värre.......

Och som sagt -- just i dag skiner solen - och kroppen känns riktigt bra- Dags för en långpromenad!!!

Kan inte sova....

Att jag vaknar ett antal gånger varje natt är ju ingen nyhet, men jag brukar inte ha några problem att somna om. Om jag inte har ont förstås.

Det har jag inte nu.

Det har visserligen varit två riktigt jobbiga dagar, med mer eller mindre konstant smärta och konstanta trängningar.

Två doser Betapred har jag stoppat i mig. En i förrgår kväll och en i går morse, och framåt kvällen igår började jag känna hur smärtan sakta sjönk undan.

Det är en sådan enorm befrielse och lättnad att bli av med den knivskarpa smärtan i underlivet. Att kunna röra sig obehindrat igen, att inte vara helt uppfylld av ett värkande litet urinrör.

När det är så där illa så tar det sådan energi. Man klarar inte av att fokusera på mer än att uthärda smärtan.

Jag försöker verkligen tänka på annat, göra saker, men smärtan tar över, så det blir bara korta tankar, korta aktiviteter.

Dessutom vågar jag inte ge mig ut på några längre äventyr, för intervallen mellan absolut tvingande toabesök är kort.

Har inte gått fler steg än nödvändigt dessa dagar. Trots att vädret varit strålande. Kallt, men soligt.

Nu däremot hör jag hur det utlovade busvädret kommit hit. Regnet slår mot rutan. Och vad jag förstår ska det hålla på så här hela dagen.

Blir en innesittardag till.....

Jag har ju antytt några gånger att min 25 år gamla tinnitus börjat bli riktigt påfrestande. För något år sedan besökte jag hörselkliniken på Danderyd - men det blev jag faktiskt inte klokare av.

En av er uretritare berättade i höstas om att hennes dotter fått hjälp av en sjukgymnast för att bli av med sin tinnitus.

Förra fredagen träffade jag en öronläkare på Sabbatsbergs Sjukhus och hon fick mig att förstå att stress och spända käkmuskler har en stor del i min tinnitus - och att jag aktivt, genom 'tunggymnastik' kan lindra mina besvär. Troligen har jag gått med det så länge så helt av med det blir jag nog inte. Men det är OK - bara det håller sig på en uthärdlig nivå. 

Att det tjuter och susar i bakgrunden, hela tiden, det är jag så van vid och det kan jag stå ut med. Men när det är så starkt så att det tar över - då är det riktigt jobbigt.

Så nu försöker jag komma ihåg att göra min 'tunggymnastik' minst tre gånger om dagen. När jag är ensam i ett rum - eller i bilen.

Så här kan ett övningspass se ut:

1   Sträck ut tungan så långt det går, spänn tungan, slappna av

2  Sträck tungan så långt det går åt vänster, känn hur spänd muskeln är, slappna av

3  Sträck åt höger

4  Försök nå hakan med tungspetsen

5  Försök nå nästippen med tungspetsen

6  Tryck tungan mot gommen

osv, osv.

Det kan tydligen ta flera månader innan man når resultat - så det är bara att träna på.

Det påminner mig faktiskt lite om vikten av att göra knipövningar.

Nu ska jag ge sängen en chans igen.....   Gonatt!