Kors i taket!!

Ännu en natt med bara ett enda toabesök på hela natten!

Vad är det som händer?

Jag har kunnat räkna dessa nätter i ental under 15 år - och nu får jag flera stycken inom några veckor.

Inte illa för en sådan som mig.

Flygresan hem gick också bra - fyra timmar med två toabesök, det är helt OK.

Var hemma i lägenheten vid 19-tiden i går kväll och hann inte mer än snabbt gå igenom posthögen innan det var dags att sticka ut igen. Hade fått en efterlängtad paketavi, så jag gav mig av till mitt lilla lokala ICA ( som är vår paketutlämnare & post) bara för att få höra att paketet skickats tillbaka!!! Ohämtade paket skickas tillbaka efter 14 dagar!! Är inte det väldigt kort tid? Visst låg paketen längre förut på den gamla goda tiden när det verkligen var posten som skötte om posten?? Så besviken jag blev....

Nu är det i alla fall adventstid - den tid under vintern som jag gillar bäst. Jag får verkligen frossa i ljus och härlig musik.

Det sista vi gjorde innan vi kröp i säng i natt var att ta fram alla adventsljusstakar och adventsstjärnor - och nu på morgonen har jag tänt allihop. Här är så mycket mörkare än det var nere i Cascais...

Men - just precis nu slår det mig att jag ju har glömt det allra viktigaste!!!!!

Adventsstaken med levande ljus!!!

Jag brukar ju ha en med blockljus - och jag har inte ens köpt hem dessa blockljus. Glömde fullständigt bort det när vi köpte hem ägg & yoghurt osv i går kväll.

Tur att affärerna öppnar tidigt  även på söndagarna.

Klockan 11 sätter jag mig i en bänk i Sunbybergs Kyrka för att sjunga med i alla dom vackra adventspsalmerna och sedan blir det lussebull-bak och pepparkaks-bak hemma hos barnbarnen.

I natt har jag bara varit uppe en enda gång!!!

Varje gång jag vaknar efter en sådan natt - vilket tyvärr är alltför sällan - känns livet lite lättare att leva.

De senaste dagarna har tyvärr hört till dom lite tristare med ett urinrör som hela tiden gör sig påmint.  Visserligen är jag van - men jag är less på det.

Men efter denna natt har jag stora förhoppningar att denna dag ska bli bättre.

I morgon lyfter vi härifrån för att återvända till hemlandet. Jag hoppas att stormen Berit - som jag läst om på www-nyheterna - inte hinner ända fram till Arlanda innan vi ska landa.  Att landa i full storm, när man känner hur planet kanar hit och dit innan det tar mark, tillhör inte mina favoriter.

Men - vi undrar lite smått varför vi ska lämna det vackra vädret, och trevliga landet, här nere. Visserligen kan det vara storm och regn här också - det har vi fått uppleva dessa veckor - men de senaste dagarna (och prognosen för idag också) har varit helt fantastiska. Vi har haft klarblå himmel, nästan vindstilla och 20 grader i skuggan. I går gjorde vi en liten utflykt till en stad som heter Ericeira som ligger alldeles vid kusten ca fem mil norrut.

Hittade en liten, liten restaurang där vi åt vår lunch-omelett och satt och tittade ut över havet. Mannen som ägde restaurangen berättade för oss att på somrarna invaderas den lilla staden av framförallt surfare. Enligt honom brukar augusti vara en blåsig månad och då är stränderna här de näst bästa för surfing i världen - efter Hawaii. Och vi kunde förstå honom. Trots att det var i princip vindstilla så drog stora vågor in och slog upp över klipporna. Så vackert!!

Portugal som land har varit väldigt trevligt att besöka - kan rekommenderas!! Och lätt att göra sig förstådd i - dom flesta pratar bra engelska. Precis som hemma i Sverige så dubbar man inte engelska filmer utan skriver texten översatt till portugisiska i nederkant på rutan.

Hit kommer vi definitivt att åka tillbaka.

Så här såg det ut i Ericeira igår:

Jag hade tur denna gång, det blev bara ett kort anfall.

Bara en riktigt dålig dag, sedan en halvdålig och nu känns det nästan OK.

Idag ska jag nog kunna röra mig obehindrat igen, och väderprognosen säger sol och 18 grader, så det låter bra.

Igår var här full storm och regn.

Jag fick ett tips om vikten av att vara varm om fötterna - och det kan nog stämma. Jag har egentligen aldrig tänkt på det - och inte kopplat det till min uretrit -  men jag blir lätt kall om fötterna.

Ska vara mer noggrann med att hålla dom varma, kanske sova med sockor, särskilt nu under vinterhalvåret.

Hade en liten förhoppning om att jag skulle lära mig lite portugisiska under min vistelse här, men nu har jag varit i Portugal drygt två veckor och lyssnat på nyhetsprogrammen på TV varenda morgon - och fortfarande förstår jag knappt ett ord av vad dom säger. Det låter bara som en enda röra av en massa sje-ljud......

Svårt språk!!!

Betapred-shoten i går morse hade inte alls den 'mota Olle i grind' effekt som jag hoppades på.

Gårdagen blev en riktigt jobbig dag. Hällde i mig några omgångar brus-Alvedon också - men inte hjälpte det....

Skyfallet som dom varnat för kom inte förrän framåt kvällen så vi hade en stund tankar på att dra ut på en liten utflykt norrut, men min kropp sa ett bestämt NEJ till alla former av rörelser. Inte ens sitta i bilen ville den.

Jag tillbringade i stort sett hela dagen sittandes eller liggandes på soffan. Slumrade bort från smärtan en stund och satt sedan i flera timmar och tittade på gamla program på SVT Play.

Och natten blev inte bättre den. Mycket uppespring och lite sova överhuvudtaget.

Kort sammanfattning: skit, skit, skit!!!!

Just nu känns det hyfsat. Bättre än i går morse, så kanske blir det inte värre den här gången. Men jag vågar inte riktigt känna efter och jag vågar inte göra några häftiga rörelser.

Jag har hört talas om kvinnor som - efter sina längre eller kortare behandlingsomgångar - kan vara fria från sin uretrit i ett halvår, eller t o m mer.

Varför, varför händer detta aldrig mig???

Max två veckor, ibland inte ens det, är vad jag får.

Likadant nu.

Igår satte det igång igen.

Inte så mycket smärta, men den där irriterande konstanta känslan av ett urinrör som hela tiden gör sig påmint. Hela tiden.....

Och som tvingar en in på en toa ca en gång/timme bara för att lätta på det lilla tryck som hunnit skapas och på så sätt lugna ner det hela. Men som inte tar bort det helt.

Och denna natt blev lika jobbig som de som jag klagade över i förra veckan.

Sen kom smärtan i morse.

Och då gjorde jag likadant som lördagen för drygt en vecka sedan: jag tog en dos Betapred. Ska se om det får samma effekt som förra gången, dvs motar bort smärtan och lugnar ner uretriten.

Jag vet att det inte är bra att peta i sig cortison för ofta - men jag har som sagt tröttnat på dessa mer eller mindre eviga bekymmer. Jag vet inte om jag gör mig själv en björntjänst - kanske förvärrar jag det hela. Men om det inte finns något annat är cortison som biter på min inflammation - vad ska jag då göra??

Det var dagens gnäll och dagens fråga!!

Vädret här nere utanför Lissabon var igår helt underbart. Svensk sommar när den är som bäst. Strålande sol och varmt. Vi gick utmed strandpromenaden mellan Cascais och Estoril och bara njöt, tillsammans med alla andra söndagsflanörer, joggare, surfare och barnfamiljer. (Varenda café hade en toalett - som jag utnyttjade helt fräckt.)

Idag ser prognosen helt annorlunda ut. Risk för skyfall igen. Men så är det tydligen här på vintern - varannadagsväder.....  Så idag får det bli inomhusaktiviteter.

Jag hade ambitionen att gå en rask morgonpromenad - före frukost - i morse, men precis när jag var klar att genomföra detta upptäckte jag att det regnade. Visserligen inget skyfall som igår, mer som ett svenskt, stilla sommarregn, men jag ställde ändå in morgonpromenaden. Får bli senare idag istället.

Det är så härligt att kunna gå obehindrat i rask takt, jag njuter av varje steg jag tar och gillar verkligen att röra på mig. Fort....

En annan  sak, förutom att uretriten håller sig undan, är att de molsmärtor som kom nästan varje dag det senaste halvåret (och som jag tror är mina gamla fantomsmärtor) inte har visat sig sedan mitten av förra veckan.  Sedan jag upptäckte att två brus-Alvedon i ett halvt glas vatten gjorde underverk mot denna smärta så drack jag detta nästan varje dag. När vi reste hit tog jag med två och ett halvt rör med brustabletter och förra veckan, när dom gick åt varenda dag var jag orolig att rören inte skulle räcka tills vi åkte hem igen. Men - jag har inte behövt röra dom på över en vecka nu.

Märkligt.

Är det något med luften, eller atmosfären, här nere som har en så positiv effekt på hela min kropp?

Förra veckan var dagarna - ur uretrit-synpunkt - väldigt bra, medan nätterna var urjobbiga. Jag sprang på toa i princip en gång i timmen nästan varenda natt.

Men på lördagen - då vi förflyttade oss från Algarve till Lissabon, började dagen med ganska kraftig uretrit-smärta och t o m ett krampanfall.

I vanliga fall när detta händer så brukar jag vänta tills det blir riktigt outhärdligt innan jag gör något åt det hela. Men denna gång gjorde jag tvärtom. Dvs hällde i mig en dos Betapred - direkt när krampen kom. Och det gjorde susen. Det blev inte värre, smärtan försvann på några timmar och inga fler krampanfall.

Och den här veckan har alltså varit helt fantastisk.

Det kanske är så jag ska göra i fortsättningen? Mota Olle i grind direkt. Inte vara duktig flicka och stå ut så länge som möjligt.....

Äntligen!!!

Nu har vi fått trådlöst internet till lägenheten så jag kan sitta här, vid matbordet, och jobba med min PC.

Jag  fortsätter att må oförskämt bra. Inga smärtor, inga trängningar och bara två toabesök per natt. Kan inte vara bättre.

Idag har skyfallen invaderat oss igen. Gatorna liknar mer störtfloder än gator. Men det är inte kallt, ligger kring ca 17 grader.

Jag kan tänka mig att stanna här......

Här kommer två bilder, en från ett stormigt Atlanten - förra gången vi hade skyfall - och en från fiskehamnen nere i Cascais, en vacker dag:

Fortfarande inget internet i lägenheten. I alla fall inget som fungerar. Dom kom och ställde hit en dosa för ’kabel-modem’ igår men glömde ge oss koder osv för att kunna använda det……

Kvinnan som är vår kontaktperson var med när ’gubbarna’ kom och påpekade att det dom kom med inte var ’wireless’. ’Så synd då’ – sa dom – ’vill du ha det får du lägga en ny order. Nu går vi hem.’ Och det gjorde dom…….

Så nu sitter jag och skriver detta ’offline’’ igen och om en stund går jag ner till kontoret och lägger ut det i bloggen. Den värsta internet-abstinensen har faktiskt gått över, men jag antar att när vi väl får vår uppkoppling (om den hinner komma innan vi åker hem igen) så blir jag snart ’addicted’ igen.

Jag vet inte om det är det lugna tempot som vi lever i just nu som är orsaken, men min uretrit ligger väldigt lågt för tillfället. T o m dom jobbiga nätterna har tagit en paus. Och jag har inga som helst problem att gå längre promenader utan att behöva springa in på vartenda fik vi passerar. Det är t o m så att M har börjat vara den som ber om ’kisspauser’.

Fast i natt låg jag vaken mellan 24 och 3:30 (ungefär) och var fruktansvärt orolig – av en helt annan anledning. Och fullständigt i onödan. Varför blir man så konstig på nätterna??

Anabela – vår kontaktperson – gav oss en ost igår. En ost som hon var alldeles lyrisk över. Så framåt kvällen gjorde vi en liten ostbricka och tog bl a fram denna speciella ost. Den var alldeles rund och alldeles mjuk. När vi skar i den så rann (och jag menar RANN) innandömet ut över tallriken och man fick i princip äta den med sked. Den såg till slut ut som en tom, kladdig påse. Fantastiskt god, men väldigt märklig. Tyvärr tog jag ingen bild på spektaklet.

Nåväl, för att komma till saken, så vaknade jag mitt i natten och började av någon anledning fundera över denna konstiga ost. Varför rann den så? Var den kanske dålig? Var den kanske opastöriserad? Kan vi verkligen äta vad som helst här? Varför har jag inte frågat någon om det?

Och sedan satte tankarna igång…..

Tänk om vi blir sjuka? Var finns närmaste sjukhus? Tänk om vi inte tål just den osten. Tänk om min uretrit får ett utbrott, osv, osv. I flera timmar låg jag med adrenalinhalten på topp.

Så korkat!!

Och alldeles i onödan. Vi mår jättebra. Och osten var verkligen fantastiskt god!!!