Jag är troligen det mest motsägelsefulla som finns.

Ena dagen skriver jag att nu ska jag göra allt för att slippa mina smärtor - och idag sitter jag här och har rejält ont - och har bestämt mig för att INTE peta i mig vare sig cortison eller Citodon.

Jag äter Arcoxia, jag äter Xatral, jag äter Membrasin - och just nu dessutom penicillin för såret på benet. Plus lite D-vitaminer. Det känns som att det räcker med piller.

Fast - jag kanske ändrar mig framåt eftermiddagen - då kanske jag inte står ut längre - om inte smärtan sjunkit undan av sig själv. Under sker emellanåt!

Hade tänkt mig en golfrunda i dag i det underbart härliga vädret - men tiden är nästan för knapp. Har varit hos frissan nu på morgonen, måste till optikern och bestämma vilka bågar jag ska ha till mina nya glasögon (att det ska vara så svårt att hitta ett par som förskönar....) och jag ska till Globen i afton och beskåda en av vår tids ikoner: Dolly Parton.

Dessutom värker ju kroppen så golfupplevelsen blir varvad med pina. Å andra sidan är jag ju så rastlös så jag kan inte tänka mig att sitta stilla på en stol, dvs huvudet vill inte även om kroppen nog tycker det skulle vara en bra idé.

Det får helt enkelt bli en liten tripp till svampskogen!!

Har precis kokat klart en laddning rönnbärsgele och hällt upp på små burkar - samtidigt som jag tittar på 'Dimhöljda bergens gorillor'.

Västerås-jobbet gick bra - framförallt var det så fantastiskt roligt. Blev riktigt sugen på att göra något liknande fler gånger.

Tog mig till Vårdcentralen i morse för att visa såret på mitt ben för distriktssköterskan - som gick och hämtade en läkare - som tog prov plus skrev ut pencillin.....  Tänk så det kan bli - bara för att man sitter på en klippa i solen, och kanar lite.

Det som jag är lite förvånad över just nu är att jag inte kände av min uretrit det minsta innan dagens föreläsning - men efteråt.  På väg hem från Västerås satte det igång - och det vill inte släppa. De borde ju vara tvärtom - om mina små teorier om psykets betydelse stämmer. Med andra ord förstår jag i vanlig ordning ingenting.

Idag är det dags.

Klockan 14 ska jag stå framför 375 personer på Aros Congress Center i Västerås och berätta om mina erfarenheter av att arbeta med japaner. Är faktiskt inte nervös - om det inte räknas som nervöst att vakna före sex och inte kunna somna om?

Jag är klar med mina förberedelser, vet ungefär vad jag ska säga. Mitt största problem just nu är vad jag ska ta på mig. Vill inte vara för uppklädd, men inte heller för nerklädd.

Jag får gräva i min garderob. M påstår att där finns alldeles tillräckligt med alternativ att välja mellan. Vet inte om jag håller med......

Min uretrit fortsätter att ligga och lura under ytan - och sticka upp nosen lite då och då. Dvs helt fri från smärta eller trängningar har jag inte varit på flera dagar nu, men å andra sidan är nivån inte värre än att jag står ut. Utan Citodon och utan att äta Cortison.

Men - märker jag att smärtan tilltar idag - då får det bli ett piller. Är lite ledsen att min läkartid som jag hade i går eftermiddag blev inställd - hade behövt den.

Jag hoppas också att jag ska klara mig från att bli toanödig under den halvtimme jag ska stå på scen.  Får väl låta bli att dricka något överhuvudtaget i flera timmar innan. Då ska det nog gå bra.

Annars är det nog det som varit jobbigast de senaste dagarna - mina täta toabesök. Går väl an så länge jag är hemma - det är värre när man ska iväg ut på stan. Men jag har i alla fall inga bussresor inplanerade..... alltid något att vara glad åt....

Mitt största problem just nu är faktiskt såret på mitt ben. Det vägrar läka. I morgon är det två veckor sedan jag halkade omkring på klipporna vid Siljan och skrapade mig på smalbenet. Och såret är fortfarande lika stort. Och gör ont!!  Ska faktiskt ringa Vårdcentralen idag.

Det är bara skrutt med mig.......

Jag vet att jag kan bli lite tjatig ibland - men det kan inte hjälpas: vad är det egentligen för mekanismer som styr uretrit-utbrotten? Några saker har jag ju kommit på - men det kan inte vara hela sanningen.

Så här var min måndag:

Vaknade helt smärtfri - och mådde riktigt, riktigt bra.

Vid 10-tiden ringde min läkare för att meddela att hon fått förhinder just den tid jag hade hos henne på torsdag. Vi försökte hitta annan tid - men ingen passade och eftersom jag har ytterligare en tid om några veckor så tyckte jag att det nog inte behövs någon innan dess - jag mådde ju så bra.....

Just då ja....

Ett par timmar senare - out of the blue - så small det bara till och helt plötsligt satt jag med riktigt hemska smärtor. Bara så där -utan vidare... Jag fattar absolut ingenting. 

Petade i mig en Citodon - det var nödvändigt, kunde inte gå annars - och smärtan sjönk undan. Men sedan låg den och lurpassade liksom under ytan resten av dagen - och gör så även idag.

Om jag håller mig stilla, eller rör mig försiktigt, då går de bra. Men så fort jag gör en häftig rörelse så skär det till. Trist.

Ska försöka låta bli smärtpillret idag - ska nog gå bra om det håller sig på den här nivån.

Skit är bara förnamnet på vad jag tycker om denna uretrit just nu.....

En Citodon var sjätte timme dämpar mina smärtor - men har ingen påverkan på mina trängningar. Så gårdagen blev en dag av täta toabesök. Hemma går det väl an - det blir ju lite jobbigare när man ska ut på bygden.

Igår var det dags att handla material för att bygga gaveln bakom sängen, så vi for iväg till 'träaffären'. Så snart vi kom dit kände jag att det var dags så jag smög runt i butiken och letade efter en kundtoalett. Hittade ingen men hamnade i en lång korridor och runt ett hörn längst bort fanns det i alla fall en toalett. Säkert personalens egen, men det brydde jag mig inte om - den fungerade för mig också.

Sedan gjorde jag M sällskap och letade bräder, spånskivor, lister, sågade och stog i.

Efter 20 minuter var det dags igen (så höll jag sedan på hela dagen...) och denna gång frågade jag grabbarna som jobbade där om dom hade någon kundtoalett. 'Neeej' - fick jag till svar - 'men kom här så ska du få låna vår....'.

Och så travade han iväg längs samma korridor där jag gick tidigare och visade stolt vägen till samma toalett som jag redan varit på. Och jag höll masken, visade inte med en min att jag redan visste att den fanns utan tackade snällt och glatt för hjälpen....

Nu är gaveln färdigspikad och den ska målas i en svag grågrön färg medan väggarna blir vita. Fast - kanske sätter jag en tapet precis bara ovanför den snickrade gaveln. Såg en så snygg tapet på färgaffären igår som jag tror skulle passa jättebra där. Tror det kan bli för enahanda med bara helt vita väggar. Vi får se hur det blir.

Jag tycker att champagne - eller bara ett enkelt mousserande vin - kan vara riktigt gott. Men jag börjar misstänka att det hör till en av de saker som jag ska undvika.

Vi hade våra golfspelande vänner här på middag hos oss i går kväll - och inledde med ett glas bubblande vin. Och nu sitter jag här och har så ont, så ont. Inget annat av det vi bjöd på är sådant som jag brukar reagera på.

Vi inledde med en enkel skagenröra på rågbröd, sedan blev det helstekt fläskfile med en god potatissallad (lite ljummen med rödlök och babyspenat) och slutligen en god citronpaj (inte den med maräng...). Inga konstigheter - bara väldigt gott.

Trist bara att vakna dagen efter en trevlig kväll med jobbiga smärtor i underlivet. Nu har jag tagit en Citodon, den har ju visat sig pålitlig när det gäller att dämpa smärtor. Och innan smärtan har lagt sig tänker jag inte göra något överhuvudtaget - mer än läsa tidningen och spela spel på datorn.....

Vet inte om jag blivit klok, eller uppgiven, men för bara ett halvår sedan skulle jag inte låtit smärta på den här nivån hindra mig från att göra något. Jag ligger väl på en nivå 4/5 just nu. Då krävdes det minst en åtta innan jag gav upp.

Kanske var det så att jag under så många år hade ont JÄMT. Det hade blivit en del av mitt liv, av min identitet. Jag hade glömt hur det var att INTE ha ont.

Nu har jag turen (lyckan) att uppleva smärtfria dagar - och då känns smärtan jobbigare när den dyker upp.

Och jag har blivit stärkt i min övertygelse om att smärta i möjligaste mån skall dämpas, elimineras.

Fick ett mail för några dagar sedan från en ung kvinna som skrev att hennes urolog - via cystoskopi - konstaterat inflammation i urinrör och urinblåsa men att 'det nog skulle gå över av sig själv - och hon skulle 'stå ut' tills dess'!!!!

Och hon hade riktigt ont!!   Hur i hela friden kan en läkare bete sig så???? Har man inte missat sin uppgift då??

Jag är ingen bra blom-människa. Har inte en massa vackra blommor på tomten men lyckades till middagen i går fixa en liten bukett som jag blev riktigt stolt över. Vi har ju en buske med höstsyréner som blommar för fullt. Vanliga syrener ramlar ju ihop ganska fort och jag trodde nog att denna skulle göra likadant - men icke. Den står än. Jag satte ihop en sådan blomklase med några rosa saker som jag har på en annan buske + en massa ormbunkar. Ormbunkarna har skrumpnat ihop - men resten står fint:

Idag har det varit helt underbart golfväder - och jag har tillbringat hela dagen inomhus med att måla väggar. Alla lister, tak, fönster & golv plus takbjälkar är nu vita och fina, och idag var det väggarnas tur. Den gamla färgen var någon variant av smutsbeige - som dessutom målades för ca 30 år sedan, och alla lister + taket var i obehandlat trä. Nu var jag så trött på detta beiga, så det var liksom dags att göra något.  Jag hann måla två varv idag - men det räcker inte - väggen är fortfarande alldeles flammig.

Lite enahanda - men jag brukar lyssna på årets sommarprogram via PC´n. Det är sällan man hinner (eller kommer ihåg) när dom sänds och det är toppen att kunna plocka fram dom när man har tid. Idag blev det Barbro Osher och Johan Wester, plus halva Knausland.

Det är vårt lilla sovrum här i stugan utanför Rättvik det handlar om.  M har en uppgift - att bygga någon form av sänggavel, som jag tänkt måla i en svagt grågrön nyans. Väggarna blir helt vita - det jag funderar på är om jag ska måla väggen bakom gaveln i samma grågröna också, eller om den ska bli helt vit.

Får fundera på det.....

Jag är lite bekymrad över mitt ena ben. På utflykten till klipporna förra helgen (när min dotter plumsade i med kläder på...) kanade jag också på klipporna - i någon konstig vinkel - så jag fick ett stort sår mitt på frambenet. Och det vill inte riktigt läka. Och värker fortfarande. Kanske dags gå till Vårdcentralen i morgon och visa upp det hela. Dom lär ha dunderplåster att sätta på (enligt min vän distriktssköterskan i Skellefteå).

Alltid är det något........

Men uretriten - den sover!!

Vaknade vid 4:30-tiden. Utan den minsta tillstymmelse till smärta eller trängningar. Har bara varit uppe en gång så det har varit en bra natt. Men - jag hade drömt en konstig dröm så jag vaknade med en olustig känsla i kroppen.

När jag inte kunnat somna om på en timme då gav jag upp försöken, tog på min röda morgonrock, startade kaffebryggaren och satte mig vid PC´n.

Igår eftermiddag plockade jag av de stackars svarta vinbär som var kvar på min enda buske efter att barnbarnen smaskat i sig det dom ville ha. Fick ihop en liter och det blev i alla fall tre små byttor med gelé.

I år är det fullt med rönnbär - förra året fanns där inte en endaste klase - så det börjar snart bli dags plocka av en del och fixa lite rönnbärsgelé också. Det är så gott!!

Och min höstsyrén blommar med stora vackra klasar.

Känns nästan som höst - grått är det också utanför fönstret - men det är ju bara augusti ännu...... Jag vägrar ge upp sommaren - det måste bli några varma, vackra dagar innan vi går in i mörkret igen.

På forumet har några skrivit och berättat att dom mår så mycket bättre när det är varmt och skönt. Jag önskar verkligen att jag kunde hålla med dom, men tyvärr har jag inte märkt några sådana tendenser. Jag reser ju en gång om året till våra vänner i Houston - och där brukar det vara rejält varmt - men jag får mina skov där också.....

Den är märklig - denna uretrit!! Väldigt individuell.

Nu ska jag måla mina golvlister - för sista gången hoppas jag. Jag hann med både grundmålningen och ett första lager riktig färg i går. Vita och fina bli dom.