Wow - lattnaden ar alltid lika stor och lika fantastisk varje gang det onda slapper. Nar helt plotsligt det standigt narvarande smartande urinroret forsvinner bort ur mitt medvetande och jag kanner mig sa latt, sa latt i kroppen.

Underbart!!

Varfor kan det inte alltid vara pa detta satt?

Varfor maste de hemska uretrit-skoven komma med - som det verkar och i alla fall for mig - tva-veckors jamna intervaller?  Visserligen klart battre an hur jag hade det fram till for nagra ar sedan nar jag alltid var dalig. Men anda!! Jag vill ha det sa har jamt...   Ska det vara sa svart???

Idag lyser solen pa mig - och livet leker igen!!

Man ska utmana sina radslor heter det....

En av mina radslor ar langa bussresor pa en buss utan toalett - eller med en trasig toalett vilket var fallet igar (och idag).

Igar formiddags var det inte roligt att vara Birgitta. Vi satte oss i bussen vid 9-tiden for en tripp pa max 1 1/2 timme. Sjalvklart var jag sist pa bussen efter ett sista, forebyggande toabesok.  Men det drojde bara ca 30 minuter sa kande jag att det skulle bli en jobbig resa. Och nar man val borjat kanna av det sa ar det omojligt att sluta tanka pa det. Jag forsokte njuta av utsikt, bladdra i kartbok, ta en massa bilder - men dom attans uretrit-tankarna poppade upp hela tiden.

Och allra varst blev det nar vi var nastan framme. Da korde vi pa en liten vag med en massa farthinder som vi guppade over - och varje gupp gjorde trangningarna varre. Till raga pa allt korde karln fel - sa han fick borja backa och joxa och strula - och jag var helt forstord nar vi antligen var framme och jag kunde ta mig av bussen forst av alla och haltande ta mig till en toalett.

Och sa holl det pa resten av dagen.

Ont, ont, ont hela tiden. Och starka toabehov.  Den stora parsen kom pa kvallen nar vi skulle kora i 2 1/2 timme. Jag hade forberett henne som var ansvarig for trippen att jag kanske inte skulle fixa det - sa hon var snall och fixade en allman kisspaus vid en bensinmack. Men det vara bara jag - och M - som behovde den. (M mest av sympati tror jag.....) Alla andra satt kvar i bussen och undrade sakert vad vi var for konstiga typer som inte klarar en liten bussresa.

Ibland far denna uretrit mig att kanna mig som en idiot!!!

I alla fall - jag klarade resten av resan genom att fokuserat agna mig at att losa Sudoko pa min telefon. Det holl tankarna borta fran mitt urinror.

Nu har jag petat i mig tva doser Betapred, en i gar kvall och en i morse och jag tror det varsta ar over nu.

Men - jag blir sa trott pa detta. Ska det aldrig ga over pa riktigt?? 

Jag vet att det kunde vara varre. Jag vet att man inte dor av det. Men just dessa dagar har det varit svart att kanna gladje over det. Det har bara varit jobbigt.

Langtar efter manga Dermovat-behandlingar..........

Sa var det dags igen - att vakna klockan fyra med smartan skarande i underlivet och inte kunna somna om igen.

Vid fem tog jag en dos Betapred och nu, efter drygt tre timmar, borjar smartan lagga sig.

Aventyret som jag pratat om ar jag fortfarande mitt uppe i - och idag ar det dags for den langa bussturen som jag lite grann fasar for. Men jag ska faktiskt forbereda guiden om att jag kanske behover tatare stopp an de ovriga. Sedan ska jag bara forsoka slappna av och inte tanka for mycket pa vad som ''kanske'' kan bli ett problem.    Det kan ju ga bra ocksa........

Igar var det ocksa bussturer men med en massa korta strackor och manga stopp och jag lyckades hitta toaletter pa en massa olika stallen. Sa det gick bra. Annars var kroppen pa daligt humor igar. Hade konstant sveda. Och det var val den svedan som var foregangaren till smartan som kom i natt.

Jag har en Dermovatbehandling inbokad om nagra veckor men jag ska verkligen be om flera. Eller - kanske ska jag lara mig att fixa det pa egen hand..... Kan andra sa ska val jag ocksa kunna. Jag ska i alla fall ta upp det med min lakare. Vet inte alls vad hon har for syn pa ett sadant alternativ for det har vi aldrig diskuterat.

Pfizer far ursakta, men jag borjar tvivla pa Detrusitolets formaga.

Syftet med medlet ar ju att min blasa ska halla sig lugn, dvs ganska normal, och det fungerar emellanat. Men idag har jag haft en san dar jobbig dag igen dar blasan - med kraft - signalerat: dags att tomma!!! med alldeles for tata intervall. Vilket bl a tvingade mig att kliva av ett pendeltag och besoka det i sarklass sunkigaste WC jag nagasin sett. Riktigt ackligt!!  Jag angrar att jag inte tog en bild pa det. Golvet var genomblott, det fanns ingen sitsring pa toalettstolen och inget toapapper. Tur att jag alltid  bar med mig en massa pappersnasdukar.  Sedan klarade jag mig en halvtimme till innan det var dags att soka efter nasta toalett. Jag lyckades hitta ett fikastalle med en liten toalett nere i kallaren. (den var OK).

Natten till idag var inte battre den. Fram till klockan tva tvingades jag upp var 30:e minut. Och da menar jag tvingades. Fanns inte en chans att forsoka fortranga blasans signaler. Kunde inte ens ligga pa mage - min favoritposition nar jag ska sova.

Isch - vilket gnall det har blev, Men det var lite tufft ett tag....

Men det ar det har som emellanat gor mig desperat. I morgon ar det dags for bussresa......   Undrar hur det kommer att ga??  Jag kommer sakert att ligga och oroa mig halva natten.

Jag har inte haft sa ont - och det ar ju alltid nagat att vara glad at. Bara lite irriterande smasveda. Men dessa trangningar!!!  Jag blir galen!!

Denna attans sketna uretrit!!   Jag blir inte klok på dess svängningar.

Igår var jag ganska bra större delen av dagen, i natt har jag för första gången på VÄLDIGT länge bara varit uppe en enda gång, och nu - just precis nu - sitter jag här med den gamla välkända smärtan igen. Och förstår i vanlig ordning absolut ingenting.

Hur kommer det sig att man kan sova skönt och smärtfritt en hel natt (nästan i alla fall) och sedan när man vaknar så brinner eldklotet i underlivet?? Vad gör jag egentligen på nätterna???

Idag gör det mig dessutom lite extra bekymrad. För många månader sedan - troligen under några dagar när jag mådde väldigt bra och hade glömt (förträngt??) hur eländigt det kan vara ibland - fattade vi (dvs M och jag) beslutet att ge oss ut på ett litet äventyr. Ett äventyr där jag inte vet om jag kommer att ha koll på toaletter och kisspauser. Kanske inte kan styra min tid helt själv. Detta äventyr börjar i eftermiddag. Och jag är faktiskt lite orolig för hur jag ska klara detta.

(Kan det vara oron som framkallar mina smärtor??)

Nu ska det tränas mentalt på hög nivå..... 

Ungefär som Lasse Åberg i Sällskapsresan: 'jag kan flyga! jag kan flyga!! 

Fast för mig gäller det istället: jag behöver ingen toalett! jag behöver ingen toalett!!

Äter fortfarande Detrusitolet - men som sagt, när smärtan sitter där då räcker dom inte till för att dämpa trängningarna..... Vill inte gärna stoppa i mig en massa cortison - men pillrerna får följa med och blir det riktigt illa då finns ingen annan lösning.

Nu till något mycket roligare. Igår åt jag för första gången i mitt långa liv pannkakstårta. Dotter P bjöd och den smakade riktigt, riktigt bra!!

Finns det något underbarare än svensk vår? Och en öppnad golfbana.....

Skuttade ur sängen i morse, pigg som en mört och frisk som en nötskrika. Snabbtvätt, lite varmare golfkläder på, bryggde kaffe & hällde på termos, bredde ostmacka - och sedan drog jag ut till golfbanan.

Klarblå himmel var det också, kan inte bli bättre.

Och så gick jag en runda på 18 hål, alldeles ensam.  'Sprang' förbi några gubbar på hål fem, sedan såg jag inte en människa förrän jag kom in till klubbhuset igen.

Njöt av promenaden, vädret, tystnaden, fågelsång, vitsippsbackar, enstaka bra golfslag, fikapaus på bänken vid hål 14.

Och - inser till min stora förvåning att när jag kommer till hål 18 har jag inte tänkt ordet toalett en enda gång.

Det här har varit en helt fantastisk dag!!

Ett av mina allra största problem är min glömska....

Skrev svar på några frågor (i alla fall några försök till svar) tidigare idag - och glömde självklart en fråga.

Stina undrade för några dagar sedan hur mycket silverkorid som normalt doseras per gång.

Svaret är ca 20 ml. Och det ges via kateter.

Återigen har det värsta eländet lagt sig till ro. Så skönt!!

Gav mig ut på en längre promenad idag, men är det inte det ena så är det det andra, sägs det....

Råkade ta på mig ett par mindre väl ingångna skor och efter en halvtimme värkte fötterna rejält. Men då var jag redan långt hemifrån så det blev till att bita ihop och hålla samma låga fart som jag tvingas till när uretriten blommar. Tre i timmar i stan med värkande fötter. Roligare kan man ha. Men jag kan inte skylla på någon annan än mig själv. Var väl lite fåfäng i morse - och fick mitt straff för det.....

Har - lite sent - pysslat med april månads statistik. Och den ser riktigt trevlig ut, framförallt om man jämför med förra årets april. Jag förstår inte varför formaten blivit så olika - men man kan i alla fall se en ordentlig skillnad: