I did it!!

Klarade dagens bilrundtur utan att drabbas av nagra otäcka trängningar. Och jag behövde inte ens avslöja mina problem eftersom dom som vi akte med var lika ivriga som jag att hitta toaletter!!

Och smärtan/irritationen som rev i kroppen i morse lugnade ner sig under dagen sa sammantaget har det här varit en bra dag.

Nu sitter jag i kvällssolen och läser en bra bok av Maj-Gull Axelsson och väntar pa att middagen ska bli klar.

Jag har det oförskämt bra!!

Och i morgon är det dags för en golfrunda......

Det är lördag fm. Stralande väder utanför fönstret. Vi planerar en heldags bilutflykt med goda vänner - och jag ägnar mig at att mentalt förbereda mig pa denna biltur. Dessa vänner vet inget om min uretrit, min websida, min blogg, mina besvär som kan dyka upp när det är som mest olämpligt. Och jag hade tänkt slippa berätta - men som det känns just nu sa lär jag nog bli tvungen avslöja min lilla "hemlighet".

Jag vet att det inte är nagot att skämmas för - men ända.....

Det där fantastiska tillstandet har fatt ge vika för det mindre roliga sveda & irritationstillstandet. Det kan ga bra med en bilfärd - men det kan ocksa bli jättejobbigt. 

Sa nu sitter jag och peppar mig, haller alla tummar jag har för att jag ska fa en lugn uretrit-dag. Att Detrusitolet ska göra nytta trots svedan och irritationen. För det kan jag trots allt sta ut med. Bara inte dom hemska trängningarna sätter igang.

Nu har jag ätit Detrusitol SR i drygt en manad - och det verkar faktiskt som att det gör nytta - förutom när jag drabbas av ett uretrit-skov. Da verkar det inte hjälpa. Men nu, när jag mar riktigt, riktigt bra, sa marker jag en stor skillnad pa hur ofta jag maste ga pa toaletten. Det tycks som att det har behövts ett antal veckor för kroppen att vänja sig, eller ta till sig medlet i Detrusitol SR.

Jag vet att det finns andra preparat med samma syfte, dvs att dämpa mina trängningar, t ex Vesicare och Toviaz. Jag har aldrig provat dessa. Skulle vara intressant höra om nagan annan har testat - och vilka erfarenheter ni har. Vilka biverkningar - om nagra alls? - som ni upplevde.

Jag är fortfarande lite osäker pa vilken paverkan Detrusitolet har pa mina ögon. Jag har fatt lugnande besked - men inte blivit helt lugnad. Sa kanske slutar jag äta kapslarna om nagan vecka.... Har nämligen min första starr-operation framför mig nu i juni - och är det nagat jag är rädd om sa är det mina ögon. Dom är sa skruttiga som dom är - sa jag vill inte peta i mig nagat som gör dom ännu skruttigare.

Ska forska lite mer om detta innan operationen.

Jag är en stor fan av sommarhalvåret.  Bara det här med mängden kläder som man  slipper ta på sig så fort man ska sticka näsan utanför dörren.

T ex när jag ska ta mig till gymmet. Hela den långa, långa vintern var det att ta på långa varma yllekalsonger, tjocka termobyxor, varm kofta, dunjacka, mössa, tjocka vantar - och sedan pulsa iväg, ofta i snömodd eftersom snöskottningen fungerade sisådär och emellanåt i snöstorm.

Men nu - nu stoppar jag ner gympaskorna i en kasse, tar på mig en vindtät jacka och sätter mig på cykeln.

Fort går det.

Enkelt är det.

Fram för mer sommar - helt enkelt!!

Dessutom får mina lårmuskler lite extra träning......

Nu har jag svävat på små luddiga mjuka moln i flera dagar.

Jag har gått på mitt gym, jag har cyklat, varit barnvakt, gått på teater, en runda golf (så klart....), lullat runt i ett shopping center och letat snygga sommarlinnen. Kort sagt gjort lite allt möjligt - och mått helt enormt bra hela tiden.

Helt fantastiskt underbart! Raka motsatsen till hur det var förra veckan. Ska bli spännande se hur länge jag får må bra den här gången... Hoppas länge!! 

Min nya Android-telefon tar suveränt bra bilder. Jag var väldigt glad i min förra telefon, en Cyper Shot, men den här är ett strå vassare. Jag kan t o m filma i HD med den. Jag bär den med mig överallt och dokumenterar allt roligt som händer runt omkring. Det bästa med digitalkameror är ju att man direkt kan ta bort en dålig bild och ta en ny. Tänk förr i tiden när man inte visste hur bilderna blev förrän man fått tillbaka den framkallade filmen. För att inte tala om hur många bilder man kan ta - och aldrig behöver man byta film....

På vår lilla resa i förra veckan tog jag över 600 kort....  Jag har flyttat över alla till min dator och nu har jag ett gediget arbete framför mig att gå igenom och sortera  och bestämma vilka jag ska ha kvar och vilka jag ska ta bort, vilka som ska få plats i en av mina små fotoböcker (som jag gör med Myphotobook) och vilka som bara får ligga kvar i datorn. Roligt arbete är det.

Jag mår fortfarande toppen.

Kan inte låta bli att berätta en liten anekdot apropå det här med att berätta eller inte berätta om mitt problem.

Under mitt yrkesverksamma liv reste jag ganska mycket och jag minns ett specifikt tillfälle när jag var i Tokyo. Jag hade ett två-dagars möte med mina japanska kollegor. Den första dagen var en riktigt jobbig trängningsdag och jag behövde gå på toa i princip en gång i timmen hela dagen. Lite jobbigt - och halvgenant. Men vad göra....

Det som ställde till det lite extra var att toaletterna låg ute i korridoren, utanför den låsta del där konferensrummen låg. Och jag var inte förärad med något eget nyckelkort utan var varje gång tvungen att låna ett kort. Så det blev en hel massa småpauser i mötet under den första dagen. Japaner är väldigt artiga så ingen sa något, eller kommenterade, utan bara accepterade att nu var det dags för rast igen.

Nästa dag mådde jag utmärkt. Inga som helst trängningskänningar. Så jag bad inte om några pauser. Men - mina japanska kolleger frågade försynt, en gång i halvtimmen, om jag inte behövde en paus, om jag inte behövde låna kortet, osv. Det blev nästan lika pinsamt det......  men jag höll masken. Och gav inga förklaringar tilll att mitt beteende var helt olika under dessa två dagar. Jag undrar vad dom tänkte, och pratade med varandra om på japanska......

Japanska toaletter är rätt roliga. Ofta har dom uppvärmd sits, och ofta börjar det porla diskret så snart man sätter sig - så att dom naturliga ljuden inte ska höras. Charmigt!!

Raka motsatsen till dom kinesiska som för det mesta bara är ett hål i golvet.....

Liten rapport innan jag kryper i säng:

Denna dag har varit en grå, regnig och underbar dag. Inte ett uns av uretrit-känning. 

Det är nästan så att ett litet ''wow'' skuttar inne i huvudet på mig. Men nu ska här inte ropas hej - det kan ändra sig fortare än man anar.

Jag nöjer mig med att bara tycka att även en regnig dag kan vara en bra dag.....

Upp som en sol och ner som en .......

Det som började med ett WOW i går slutade med fullständig förnedring. I alla fall upplevde jag det så.

Jag mådde sa himla bra hela dagen och njöt av min uretrit-fria tillvaro.

Dagen avslutades med en middag och sedan var det dags för den absolut sista bussresan. Och eftersom jag som sagt mådde oförskämt bra missade jag - tänkte inte ens på - det i vanliga fall obligatoriska toabesöket 'för säkerhets skull' innan vi klev ombord på bussen. Det var sent på kvällen. Alldeles mörkt. En av reseledarna satt längst fram och småpratade lite småmysigt till alla i mikrofonen. Då kommer den välbekanta akuta trängningen farande i min kropp. Jag kämpar för att förtränga men till slut går det inte - jag smyger fram och ber så snällt jag kan om en paus. Nu finns det inga bensinmackar att stanna vid utan det hela slutar med att chauffören kör av vägen, tänder lampor, öppnar dörren och jag smyger (!!) ut och sätter mig i mörkret bakom bussen medan det svischar förbi bilar på vägen några meter bort.

Lagom kul måste jag säga. Och lite pinsamt.

Tyvärr var det inte över med detta.

Efter ytterligare 20 minuter var det dags igen.... (vilken nytta gör egentligen Detrusitolet??)  Alla skulle till olika hotell och självklart tog man vårt hotell sist. Jag visste att det bara var fem minuter kvar - men i min värld är fem minuter ibland en evighet. Så vid ett av hotellstoppen tvingades jag springa in på första bästa bar. Mina ögon är riktigt skruttiga, jag ser som en kråka, men när det gäller att snabbt hitta toaletter då har jag korpögon. Och tur är väl det.

Så alla som satt kvar i bussen fick vänta på mig - igen. Jag kände mig som en våt hund med svansen mellan benen.....och slokande öron....

Det var säkert en och annan i bussen som tänkte: 'kan inte människan hålla sig i fem minuter'. Nej - det är precis det jag inte kan i dessa lägen. Det är fullständigt omöjligt. Och så svårt att förstå om man inte upplevt just dessa hemska trängningssmärtor.

Men - det lustiga är att sedan var det hemska över. Jag sov gott i natt och idag mår jag bra igen.

Kan någon förklara varför min kropp beter sig på detta märkliga sätt???