Nu är det nästan exakt en månad sedan jag senast tvingades stoppa i mig några doser Betapred.

Dessutom har jag under denna månad träffat min urolog - utan att behöva ta någon Dermovat-behandling.

Och - jag fortsätter att må helt fantastiskt underbart!!

Vad är det som hänt? Eller händer??

Hur länge ska detta hålla i sig måntro??

Länge, länge hoppas jag.

Jag undrar bara vad som ligger bakom detta.

Är det ett års Arcoxia?

Är det fyra månader utan kolhydrater?

Det enda jag vet att det INTE beror på är sommarvärmen - för det har vi ingen i år.

Men jag njuter av mitt uretrit-fria liv.

Dagens äventyr:

Dotterns sambo ville fiska, så fiskekort inköptes och vi drog till en liten tjärn där det finns inplanterad ädelfisk.

Rastlösa mig klarar inte att stå och stirra på ett flöte, så jag började vandra runt lite och hittade till min stora glädje lite hjortron - och några små kantareller.

Vandrade runt i sankmarkerna tills jag råkade trampa rakt ner i ett djupt, vattenfyllt hål. Sjönk ner ända till låret med ena benet, höll knappt på att komma loss, och efter detta äventyr  fick jag hälla ut några liter vatten ur ena stöveln - och sedan var det slutplockat av skogens läckerheter. Hela jag var plaskvåt.

Och ingen fisk fick vi heller......

Men en vacker naturupplevelse blev det:

Vem ska man tro på, tro på, tro på......?????

YR.NO säger uppehåll, lokala väderprognosen på TV säger uppehåll, KLART.SE kan inte riktigt bestämma sig.

Jag valde att tro på YR och lokalvädret - körde en tvättmaskin med lakan och hängde ut dom i solen.

Äntligen en dag med solsken mer än fem minuter mellan skurarna.

Trodde jag.

En halvtimme senare kom världens skyfall!!!

Nu är mina lakan ordentligt genomsköljda.

Problemet är att jag har ingen tumlare här i stugan, och den enda plats det går att hänga tvätt på inomhus är i det som en gång i tiden var en bastu. Dvs - bastuaggregatet står där fortfarande, men det är säkert tio år sedan någon satte på det. Bastun är numera förråd - plus den plats där man hänger tvätt. Förutom då lakan - dom är för stora.....

Men - jag får väl vika dom på något sinnrikt sätt - när dom väl hunnit torka så pass mycket att det går att ta i dom...

Har startat nästa måleriprojekt: skänken som även den står i hallen, inköpt samtidigt som soffan och i samma furu som soffan var.

Funderade ett tag på om jag skulle försöka mig på någon avancerad form av målning - men inser mina begränsningar - den får bli vit den också. Däremot ska jag skaffa snygga knoppar - det får bli skänkens dekoration.

Det är himla kul att  måla!!

Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen över det eviga regnandet, som gör att jag helst håller mig inomhus.

Kanske ska jag nöja mig med att vara glad över att jag har grejer att måla - när  nu vädret bestämt sig för att vara allt annat än vad det borde en svensk sommar......

Uretriten då??  Jo tack - just nu känner jag inte av den överhuvudtaget!!!  Mår helt enkelt skitbra!

Jag blir nog aldrig klok på hur min kropp fungerar.....

Natten till idag blev halvjobbig och när jag klev ur sängen i morse var det med en tydlig skarp smärta i underlivet, men bara några timmar senare upptäcker  jag - helt plötsligt - att smärtan är helt borta. Fråga mig inte hur det gick till, för jag har ingen aning.

Än så länge håller detta underbara tillstånd i sig.

Vädret däremot är blött, blött, blött. Ska detta aldrig ta slut i år????

Himla tur att jag har mina inomhus-projekt.

Det senaste som hänt är att den 'kökssoffa' som vi köpte för 20 år sedan har genomgått en 'total makeover'. Jag har tröttnat på allt vad furu heter, så nu är soffan vitmålad. Det trickiga var att hitta ett snyggt tyg att klä sitsen med - och i en mäktig tygaffär i Mora fanns TYGET!!!

Så jag tog itu med omklädningen med entusiasm i eftermiddags. Jag har ju ibland skrivit att jag är en rastlös typ, vilket också innebär att jag vill att allt ska gå fort. Tyvärr blir det då också ofta fel..... 

Jag spände tyg, vek kanter, spikade nubb, och kollade att det blev rakt och snyggt. Men - när det var dags att skruva fast gångjärnen på locket upptäcker jag att jag satt det hela upp och ner........

Skit, skit, skit......

Men - det man inte har i huvudet - som sagt.... det var bara att peta bort alla nubb (och dom var många) och börja om från början.

Så himla typiskt mig!!!!

Men till slut blev det klart - och det blev riktigt snyggt - eller.....

Först som den såg ut för en vecka sedan - sedan som den ser ut nu:

Int' vann vi inte....

Men vi kom inte sist heller.

Och inte en droppe regn fick vi på oss.

Men på vägen hem kom skyfallet - så vi hade tur.

Och inte hade jag ont heller.

På det hela taget var det en bra dag på golfbanan.

Däremot har det onda kommit nu på kvällen - i vanlig ordning utan att jag begriper vad jag gjort - eller varför det bara poppar upp igen.

Jobbar just nu på att motarbeta smärtan genom att försöka slappna av i underlivet. Om jag håller mig riktigt stilla så känns det inte så farligt.

Hoppas - hoppas - att det lugnar ner sig innan det är dags att krypa i säng. Jag vet ju av alltför stor erfarenhet att det är omöjligt att sova när urinröret - eller urinblåsan för den delen - bråkar med mig.

Idag ska vi tävla, i par, M och jag. Det handlar så klart om golf - vad annars.

I klartext: Bästboll, tvåmannalag. Dvs båda spelar individuellt spel - men bara det bästa resultatet på hålet räknas.

Här gäller det att skärpa sig - och framförallt att inte båda strular till det på samma hål.

Det är faktiskt riktigt kul att spela lagtävling på det här sättet - en utmaning är att inte bli ovänner....

Vädret kunde visserligen vara bättre - prognosen ser ut som den gjort i princip hela sommaren: regn.....

Å andra sidan kunde det vara värre: såg just på TV-nyheterna bilderna från södra Japan. Där har dom verkligen fått regn så det räcker.

Min kropp är lite lagom redo för en golfrunda. Uretriten fortsätter att ligga på lur, dvs kommer och går mer eller mindre hela tiden, fast dom uretrit-fria perioderna är längre än dom där jag känner av den.

Men det ska mycket till för att avstå golfen - lite småirritation kan inte hindra mig.

Skvalpandet fortsätter, men jag måste säga att vågorna av uretrit är lugna och fina.

Inga stormvågor precis. Och perioderna när jag inte känner något alls är längre än de stunder när uretriten ger sig till känna.

Jag börjar känna mig smått förundrad - hur länge ska det få vara så här bra egentligen?

Försöker att inte fundera alls på det - tänk om funderandet i sig framkallar ett skov??

Jag bara njuter av att kunna röra mig obehindrat - dag ut och dag in.

T o m dom jobbiga trängningarna börjar lugna ner sig. I natt har jag bara varit uppe två gånger, och igår när jag spelade en golfrunda i spöregnet behövde min motspelare gå på toa oftare än mig!!!!

Egentligen gillar jag inte att spela i spöregn men jag är ju med i matchspelet för 'damer' här på Rättviks golfklubb, vann min första match och var tvungen spela nästa senast på söndag - och gårdagen var den enda dag som passade både mig och den 'dam' jag skulle möta denna gång.

Och till min stora förvåning vann jag även denna match. Trots spel på plaskvåt bana som man klafsade fram på, iklädd regnkläder, sydväst, paraply och med blöta klubbhandtag.

Det som är så förunderligt är att när man väl kommer ut - med alla dessa regnkläder på sig - så är det helt OK att vara ute - så länge det inte stormar eller åskar.

Det är när man sitter inne och tittar ut på det blöta eländet som man bara vill krypa ner i sängen och längta efter solen.

Men - ingenting växer i mitt lilla grönsaksland - det är bara lite salladsblad som orkar upp. Rödbetorna och gurkorna får jag nog vänta förgäves på om det ska fortsätta så här resten av sommaren också....

Jag vill absolut inte klaga - bara smågnälla lite.

Det kunde vara oerhört mycket värre.

Men det kan också vara så mycket bättre.

Min uretrit ligger och 'skvalpar' som en våg mot strand. Ibland drar den sig undan och märks knappt alls - ibland kommer den farande och sköljer över mig.

Men än så länge inte med sådan kraft att den dränker mig.

Och det här skalpandet pågår hela tiden. Några timmar mår jag riktigt bra - sedan smärtar det till en stund, för att sedan försvinna igen. Märkligt!

Det jobbigaste är nog trängningarna - dom håller sig hyfsat konstanta med toabesök ca varannan timme, dygnet runt.

Men jag har inte behövt ta till min Betapred-kur på två veckor nu - och det är nästan ett litet rekord.

Det går att leva med denna nivå på uretriten.

Men man vågar sig inte ut på vilka äventyr som helst.

I söndags övergav vi spöregnet i Rättvik och körde ner till Sundbyberg och fick en underbar sommardag på måndagen.

På eftermiddagen tog vi en promenad i Hagaparken med Polly och Pollys matte och vi hann precis bara börja vår lilla vandring när jag desperat började söka efter något träd att sätta mig bakom - men det var folk överallt....

Då - till slut - ser jag på avstånd två bajamajor, min räddning. Jag besökte dessa bajamajor två gånger under vår 1½ timme långa vistelse i Hagaparken. Inte riktigt normalt eller hur?

Men - så länge jag slipper dom värsta smärtorna och kramperna - och kan röra mig obehindrat mellan trängningarna - så är livet OK.

Polly hittade en ny leksak i våra urdruckna kaffemuggar:

Idag blir det reklam!!

Min väninna som var här på middag för någon dag sedan hade tidigare samma dag blivit stucken av en elak jordgeting.

Hon berättade då att hon haft på massor med Aloe Gel 99- enligt henne ett dundermedel mot allt vad insektsbett, brännsår, solbränna osv heter. En nödvändighet - enligt min väninna - att ha här på landet, speciellt när man har småbarn omkring sig.

Jag hade aldrig hört talas om detta dundermedel - jag brukar förlita mig på salubrinsalva - men tydligen är denna Aloe Gel väldigt mycket effektivare. Jag känner ju till Aloe Vera-växten och har säkert någon burk med hudkräm i mina skåp, men Aloe Gel 99 visste jag alltså inget om.

Så igår traskade jag iväg till Hälsokostbutiken här i Rättvik - och handlade upp tre av dom fyra tuber som fanns i butiken.

Nu är jag förberedd på den mygginvasion dom varnat för - tack vare det myckna regnandet.

Igår var jag också med om en riktig genomklappning på golfbanan (mycket golf blir det när det är vackert väder....) Vanligtvis spelar vi en tävlingsform som kallas för poängbogey - som går ut på att man får poäng per hålresultat baserat på vilket handicap man har. Kort: om man 'hålar ut' på det antal slag man har för ett hål får man två poäng. Behöver man fler slag får man mindre poäng - klarar man hålet på färre slag får man mer poäng. Kort sagt - det handlar om att få så många poäng som möjligt.

Eftersom en bana normalt har 18 hål så bör man få ihop 36 poäng - då har man spelat bra. Höjning och sänkning av handicapet görs (eller bör göras) när man spelar bättre resp sämre än dessa 36 poäng.

Tillbaka till min genomklappning igår:

För en gångs skull spelade jag riktigt bra - efter 11 hål hade jag 26 poäng!!!   På resterande 7 hål fixade jag 4......

Stön.....

Att det ska vara så himla svårt att hålla ihop sitt spel under en hel runda........

Kan inte ens skylla på min uretrit - för kroppen mådde jättebra igår.

Det gör den inte längre... i natt har det börjat krampa i urinröret - så nu på morgonen tar jag det väldigt lugnt.

Så här ser en Aloe Gel 99-tub ut: