Skvalpandet fortsätter, men jag måste säga att vågorna av uretrit är lugna och fina.

Inga stormvågor precis. Och perioderna när jag inte känner något alls är längre än de stunder när uretriten ger sig till känna.

Jag börjar känna mig smått förundrad - hur länge ska det få vara så här bra egentligen?

Försöker att inte fundera alls på det - tänk om funderandet i sig framkallar ett skov??

Jag bara njuter av att kunna röra mig obehindrat - dag ut och dag in.

T o m dom jobbiga trängningarna börjar lugna ner sig. I natt har jag bara varit uppe två gånger, och igår när jag spelade en golfrunda i spöregnet behövde min motspelare gå på toa oftare än mig!!!!

Egentligen gillar jag inte att spela i spöregn men jag är ju med i matchspelet för 'damer' här på Rättviks golfklubb, vann min första match och var tvungen spela nästa senast på söndag - och gårdagen var den enda dag som passade både mig och den 'dam' jag skulle möta denna gång.

Och till min stora förvåning vann jag även denna match. Trots spel på plaskvåt bana som man klafsade fram på, iklädd regnkläder, sydväst, paraply och med blöta klubbhandtag.

Det som är så förunderligt är att när man väl kommer ut - med alla dessa regnkläder på sig - så är det helt OK att vara ute - så länge det inte stormar eller åskar.

Det är när man sitter inne och tittar ut på det blöta eländet som man bara vill krypa ner i sängen och längta efter solen.

Men - ingenting växer i mitt lilla grönsaksland - det är bara lite salladsblad som orkar upp. Rödbetorna och gurkorna får jag nog vänta förgäves på om det ska fortsätta så här resten av sommaren också....