En vecka av smärtfrihet - är inte det i snålaste laget??

När jag vaknade vid 6:30-tiden i morse satt den alltför välbekanta smärtan precis där den brukar sitta.

Stööööön!!!

Det känns så attans orättvist - jag vill få mer än en ynka vecka.

Smärtan sjönk undan efter några timmar (vatten & kaffe!!) men lite halvjobbigt med trängningar var det.

M fyller år idag och det firade vi genom att åka till Bro Hofs Slott och spela en runda golf på deras Castle Course - och sedan äta en bit mat efteråt. Både www.yr.no och www.klart.se hotade med regn hela dagen när vi körde dit, och det såg svart och hotfullt ut. Men molnen försvann och vi fick en fullständigt fantastisk dag ute vid Mälaren.  Golfen gick det si och så med (men jag vann över M!!) och jag blev tvungen springa ut i skogen när det trängde på för mycket.  Men som helhet var det en toppenskön dag.

Jag är så avundsjuk på M ibland för att han fyller år mitt i sommaren, och för det mesta är det bra väder på hans födelsedag. Jag fyller i november - och då är de nästan alltid regn & rusk......

Nu på kvällen har smärtan kommit krypande igen och jag fasar lite för natten. Har alldeles för lång erfarenhet av att inte kunna sova för att det gör ont i kroppen.

Ska försöka slappna av, kanske krypa i säng redan nu.......

Idag har jag varit med mitt tre-åriga barnbarn hela dagen - och tillbringat större delen av den på Tom Tits Experiment i Södertälje.  Jag har inte varit där sedan mina egna barn var små och mycket var sig likt - men det var väldigt mycket större, och fanns hur mycket roligt som helst att pyssla med. Även för en tre-åring.  Inte billigt - om man är några stycken - men man får värde för pengarna.

När vi gick därifrån efter fem timmar tog det bara tre sekunder i bilstolen - sedan sov hon som en stock....

Det häftigaste - och värsta - var heliumballongen. 100 meter rakt upp i luften. Jag hade kunnat avstå, men tre-åringen skulle upp. Pippi Långstrump åker ju luftballong......

Idag har jag absolut inget att förtälja om min uretrit - den sover så gott, så gott.

Däremot har jag en efterlysning: är det någon därute som känner till en bra urolog i Ume-trakten - som inte kräver remiss??  Det finns ett akut behov!!

Dessutom är beslutet fattat: det blir vita takbjälkar i sovrummet. Målning är påbörjad!!

Nu har jag haft den stora lyckan att bara behöva gå upp EN gång på natten - två nätter i rad. Det är nästan 'kors i taket''! Och knappt jag kan ta in det.

För fem nätter sedan var jag uppe ÅTTA gånger - två nätter i rad.

Befinner jag mig verkligen i samma kropp??

Jag har slutat grubbla över vad denna berg- och dalbana beror på. Jag tar bara tacksamt emot de bra dagar och nätter jag får, försöker undvika sådant som jag VET orsakar ett uretrit-utbrott och accepterar - om än frågande och motvilligt - att ibland (som nu senast) så sätter eländet igång utan att jag förstår varför.

Mina dåliga perioder begränsas numera för det mesta till max 3-4 dagar - och mina bra perioder kan vara upp till 14 dagar. Kanske får jag leva med detta??

Fast - nog skulle jag önska att jag kunder få vara symptomfri mer än bara 14 dagar i följd.....

När vädret är så illa så det inte ens är kul att spela golf - kan hända    - så ägnar jag mig åt att måla om inne i huset. Väldigt mycket - nästan allt - har varit trärent och nu är jag trött på det, efter 20 år!!  Innertaken i alla rum är trärena brädor och trärena bjälkar. Helt obehandlat, helt enkelt.

Förra sommaren tog jag itu med köket, laserade brädorna vita och bjälkarna svarta. Blev riktigt snyggt.

I år har jag börjat med sovrummet. Har fixat brädorna, så nu är dom också vitlaserade. Men - jag vet inte hur jag ska göra med bjälkarna. Ska dom vara svarta i sovrummet också? Jag har fått för mig att det blir för dystert med svarta bjälkar i sovrummet - funderar på att göra dom vita. Men kan inte bestämma mig. Någon som har ett gott råd??

Här kommer tre små bilder: den första är som det såg ut från början, den andra är som köket blev och den tredje är hur det ser ut i sovrummet just nu....

Hur i hela friden kan man bli så knäpp så man sätter på sig en polisuniform, tar sig till ett läger för ungdomar - och börjar skjuta dom?????

Vad är det som gör att vissa blir extremister, och ska ha ihjäl alla som inte tycker som dom??

Idag känns det alldeles för futtigt att skriva om min uretrit......

Lägger bara ut en bild över Siljan, tagen från Vidablick strax efter ovädret igår:

Torsdagen blev en riktigt bra dag - ur många perspektiv.

Vädret var strålande.

Jag spelade för en gångs skull en 'bra' golfrunda. Gick på mitt handicap (19,1). Mina utslag fungerade bra, fairwayslagen också, missade nästan inga chippar (dvs korta närspelsslag) och satte några långa puttar. Till skillnad mot förra rundan när inget - absolut inget - fungerade. Bl a var jag inne i skogen och harvade runt bland träden ett antal gånger. Frustrerande.

Och dessutom fungerade kroppen perfekt. Och denna natt har varit lugn och fin. Nu är jag på banan igen.  (så länge det nu varar......)

Har sett på morgonTV att dom stackarna på Gotland och östkusten haft extrema åskväder. Det verkar bara vara en tidsfråga innan det kommer hit, så idag får det bli en dag av innearbete. Städa kanske??  Första tvättmaskinen är redan igång. Lika bra fixa allt sådant så jag är fri att vara ute när solen visar sig igen.

Mitt negativa jag insåg helt plötsligt igår att mer än halva sommaren nu gått. Ojojoj.

Mitt positiva jag svarade snabbt: men nästan halva sommaren är kvar......

Ska försöka hålla kvar dom positiva tankarna - även om det kommer att spöregna idag - och imorgon!!

Jag ropade nog hej lite för fort igår när jag jublade över att uretritanfallet var över för den här gången. Riktigt så bra var det inte.

Smärtan var borta - och den är inte saknad - men även denna natt har varit en riktig uppe-rännar-natt. Hela natten!! Blir lite jobbigt i längden att inte få sova mer än max en timme i taget. Känns som att vara småbarnsförälder igen....

Tur att jag inte har ett jobb jag måste upp och vara pigg till.

Ibland undrar jag hur jag orkade med dessa nätter under alla de år då jag jobbade heltid?? Men jag är ju en tjurig typ - och vägrade nog låta sjukdomen ta över mitt liv.

Under många år såg jag det inte ens som en sjukdom.  Den första som sa till mig att jag faktiskt hade en sjukdom var sköterskan hos min första urolog - och det sa hon när jag gått där i några år. Jag minns att jag studsade till. Sjukdom!!?? Jag!?  Nej - jag kunde väl inte vara sjuk?  Hade bara jobbigt med mitt urinrör.....

Har tänkt om på den fronten - om man säger så.....

Sedan har jag en liten undran: vart har sommaren tagit vägen??   Så här dags på morgonen brukar jag sitta ute med min kaffekopp och njuta av värmen - idag sticker jag inte ut näsan utanför dörren. Tvättade och hängde ut lakan i går förmiddag - sedan kom störtregnet och gav dom några extra sköljningar. Nu har dom hängt ute hela natten och jag hoppas, hoppas att dom hinner torka innan nästa skur kommer.

Idag börjar dom spela Nordea Masters på Bro Hof utanför Stockholm - och SVT sänder - kors i taket!! Jag spelade den banan en gång förra året, svindyr men en fantastiskt underbar vacker bana. Och jättesvår!!  Jag kommer att sitta klistrad framför TV´n (om inte solen råkar visa sig - då sticker jag ut och spelar själv...).

Så var det över för denna gång. 

Smärtan klingade av i går kväll, trängningarna satt i till ca tre i natt - därefter sov jag gott till nio i morse och idag har jag kunnar röra mig helt obehindrat igen.

Den här attacken var ganska kraftig. Rejäl smärta och hemska trängningar. Undrar vad det var som framkallade det.

Jag har ju kommit på några saker som jag vet att jag ska undvika - men den här gången är jag ett stort frågetecken.  Och jag är övertygad om att utan några cortisondoser så hade det inte gått över så fort. Jag vet att det inte är etablerad behandling - men om det är det enda som hjälper då kan det väl inte vara fel att ta till det?

Jag loggar noga när jag tar en dos och hur mycket jag tar och redovisar för min läkare.

Min stora önskan är bara att jag inte ska få dom här anfallen så ofta, så tätt. Dom kommer ungefär med två veckors mellanrum. Jag skulle vilja vara symptomfri längre period än så. Visst borde det väl gå?  Eller är det att begära för mycket??