Den häftiga smärtan som kom farande häromdagen försvann alldeles av sig själv - utan hjälp av vare sig piller eller salva i urinröret. Nu känns det riktigt bra igen och denna senaste natt behövde jag bara gå upp två gånger. Nästan kors i taket med tanke på hur det varit den senaste tiden. Bara det att vakna utan smärta och utan att behöva rusa upp på toaletten. Kunna ligga och morna sig i sängen en stund. Lyx!!

Det är riktigt pestigt väder utanför fönstret just nu. Det blåser och regnar och är grått och trist. Hösten är verkligen på ingång på allvar. Varför har vi så korta somrar i Sverige?? Mitt idealår skulle se ut så här: sommar från mars till oktober, höst i november, vinter i december & januari, sedan vår i februari.  Innan jag fick denna sketans uretrit gillade jag vintrarna också, åkte både skidor och skridskor, men numera undviker jag dessa aktiviteter. Enda nyttan med snön är att det blir ljust i mörkret och att det blir vackert.

Nu är vårt lilla sovrum färdigrenoverat. Vi har t o m (eller snarare M har) slipat och lackat golvet. Här kommer en gammal och en ny bild:

Med hjälp av Citodon (2 st) plus golfbil lyckades jag ta mig runt golfbanan tillsammans med M. Och vi kom faktiskt på sjätte plats i vår tävlingsklass - alldeles utanför prisplats, precis som förra gången jag var med i en tävling....

Men helt lätt var det inte. M sa att det såg ut som om jag var rädd för att sätta ner foten i marken när jag gick, och det var ju på pricken. Varenda steg gjorde så ont så jag försökte gå så försiktigt, så försiktigt. 

Men - jag är så glad att jag trots allt kunde vara med. Det är ju så kul!!!

Idag ska jag köra grus - om kroppen tillåter. Prognosen verkar rätt OK - nu när jag sitter helt stilla så känns det riktigt bra. Jag får starta upp kroppen lite sakta och fint så kanske den klarar av att köra skottkärra om någon timme eller så.

Ibland är förmiddagarna värst, framförallt när det gäller trängningar. T ex igår.  Det sista vi gör vad gäller renovering av vårt sovrum är att slipa golvet, och i förrgår var vi iväg och hyrde en slip på Tysks Måleri - och denna slip skulle alltså lämnas tillbaka i går förmiddag.

I vanlig ordning besöker jag toa det sista jag gör innan vi sätter oss i bilen. Det tar max 10 minuter att köra till Tysks - och när vi kommer dit är jag så toanödig så jag håller på att spricka. Men - tvingar mig att hålla mig, vågar inte be om att få låna deras toa igen - gjorde nämligen det dagen innan när vi hämtade slipen.....

Så när väl slipen är avlämnad tvingar jag M att köra till Erikshjälpen - som ligger strax intill - så att jag kan springa in på deras toa.

Så är det lugnt i ca 15 minuter, och under dessa 15 minuter hinner vi besöka Apoteket, plus att jag inhandlar ett nytt överkast till sängen på Lerdalia. Sedan är det dags igen. Panik!! Var finns det en toalett???? Jo - Fricks Konditori. Snabb körning dit - och in på deras toa, plus inköp av smarriga bullar till eftermiddagsfikat.

Så här håller jag på ganska ofta. Lite less på det hela är jag faktiskt.

Resten av dagen var rätt OK. Inga smärtor, inga akuta trängningar. Jag tog en lång, lång skogspromenad och plockade fem liter lingon (utan plockare...).

Men just nu är jag lite ledsen. Har rejält ont. Det kom i natt. Vaknade vid 3-tiden av riktigt vidrig, skärande smärta. Tog en Citodon direkt, men den verkar inte hjälpa på denna smärta. Undrar vad som är orsaken? Åt en riktigt stark korv igår - kanske inte var så bra.....

Om några timmar ska M och jag utgöra ett två-mannalag på en golftävling här i Rättvik och jag fasar för att spela tävling när jag har så här ont. Det är så svårt skärpa sig och få till slagen bra när smärtan river i underlivet. Samtidigt vill jag inte 'banga ur'.  Det är ju så himla kul!!

Ska nog peta i mig en - eller kanske två - Citodon till. Då kanske det går bra.

Satt framför TV´n igår kväll och rensade lingonen, hälften har jag kokat sylt av nu på morgonen och resten ska bli rårörda.

Så var det över för denna gång - i alla fall smärtorna och kramperna. Natt-trängningarna håller i sig, men det är som det är. Kanske skulle även det bli bättre om jag började med Detrusitolen igen - men jag vill inte. Förr eller senare lugnar nog det också ned sig - det har hänt förr - och till dess står jag ut.

Har sammanställt augusti månads statistik och ser till min förvåning att detta år faktiskt inte varit mycket bättre än förra årets augusti.  Undrar vad det beror på?

Dags att sammanfatta augusti och faktiskt har augusti varit den tristaste månaden på länge. Dom sista dagarna har varit riktigt jobbiga - för att inte tala om nätterna.

Natten till igår vaknade jag före tre och kunde inte somna om förrän framåt halv sju. Då var det nog mest oro i och för sig som höll mig vaken. Dagen innan (dvs i tisdags) hade jag jätteont i urinröret så jag tog faktiskt två doser cortison, en på morgonen och en på kvällen. Jag stod helt enkelt inte ut med smärtan längre. Och uretrit-smärtan sjönk undan, men jag vaknade på natten och hade rejält ont i benet igen - och blev jätteorolig att jag gjort något dumt som ätit cortison samtidigt som jag äter penicillin mot en infektion. Att cortisonet på något sätt skulle förvärra såret på benet.... Och grämde mig enormt att jag inte ringt någon kunnig person och kollat innan jag tog cortisonet. Men - jag var rätt desperat och tänkte inte på annat än att kunna röra mig igen.

Och nu i natt var det inte bättre - fast tvärtom, dvs jag somnade aldrig. Hade en ganska bra dag igår, fram till kvällen. Då började smärtan komma krypande, men inte värre än att det var OK. La mig ganska tidigt - trött efter förra nattens uppesittande - och när jag ligger där i sängen och försöker somna kommer kramperna helt plötsligt farande.  Det var längesedan. Utan att jag gjorde något, inte ens rörde mig, så skar det till med jämna mellanrum, så där var trettionde sekund. Och det slutade inte.

Så jag gjorde som natten innan - gick upp och satte mig vid PC´n och körde en massa gamla SVT Play, drack vatten och väntade på att det skulle gå över. Vid 2-tiden var jag less på det hela, tog en Citodon och kröp i säng. Och lyckades till slut somna.

Puh - vilka nätter!!

Om man ska se något positivt i det hela så är det väl att det ibland är ganska mysigt att vara vaken på natten. Nu är det ju väldigt mörkt igen och här där jag är finns inga gatlyktor så det är verkligen becksvart. Och förra natten var det fullständigt stjärnklart. Jag stod länge och tittade ut på stjärnhimlen och hade bl a hela Karlavagnen alldeles över trädtopparna precis utanför sovrumsfönstret. Det är häftigt när man ser alla stjärnor så klart.

Något som däremot är trist i år är mina grönsaksodlingar. Dom vill sig inte alls. Morötterna och salladen är det enda som det blivit något av. Rödbetor och gurkor orkar inte växa till sig. M säger att jag gödslat för dåligt - och det har han troligen rätt i. Jag har inte gödslat alls......  Årets lärdom, m a o.

Blev väl så skraj av alla skriverier om ehec i början på sommaren så jag vågade inte köpa kogödsel. Och inget annat heller för den delen.

Någon som har ett tips på vad jag ska använda - nästa år??

I morse - ungefär vid 8-tiden - skrev jag följande inlägg här på bloggen:

Uretrit-tillvaron är inte alls så trevlig som jag antydde igår kväll. Eller snarare - den är väldigt omväxlande. Ena dagen si, andra dagen så.

Idag är det så.

Dvs - ont igen.

Skit, skit, skit!!!!! 

Jag jobbar stenhårt på att försöka vara så avslappnad som det någonsin går i underlivet, för jag känner att så fort jag spänner mig, eller gör en kraftig rörelse, så skär det till ännu värre.

Massor med toabesök i natt. T o m M klagar på att jag springer upp för mycket - det stör hans nattsömn, säger han.

Jag föreslog lite försiktigt att vi kanske skulle skapa oss separata sovrum - men på det örat ville han inte lyssna.

Och det kanske jag ska vara glad för. Att han - trots alla mina störande nattspring - ändå vill dela bädd med mig.  

Idag blir det en dag av stillasittande.

Och precis när jag skrivit klart gick hela Internet ner.....

Nu är nätet uppe igen - och min uretritdag har bara blivit värre. Det har gått så långt så jag gav upp och stoppade i mig en dos cortison. Det kan inte vara meningen att jag ska behöva sitta och skaka av smärta. Jag vet att det inte är nyttigt att äta cortison för ofta och för mycket - men just nu struntar jag i det. Jag måste ju kunna existera.

Stackars min 'lilla' kropp - det är mycket jag stoppar i den just nu. Hoppas att penicillin och cortison kan samsas.........

Det verkar som att penicillinet gör verkan - i alla fall så tillvida att värken i benet är borta. Såret gör fortfarande ont - men nu kan jag gå ordentligt och behöver inte halta längre. Och natten till idag sov jag gott.

Nu är det bara att hoppas att såret börjar läka också. Vill inte gå med en stor rosa-vit kompressblaffa mitt på smalbenet hur länge som helst.

När jag var hos distriktssköterskan i fredags så sa hon att jag kunde komma till dom ett par gånger i veckan så lägger dom om såret åt mig. Men kaxiga mig tyckte inte att det skulle behövas - det fixar jag själv.... 

Igår blev det skogsvandring med barnbarnen, i gummistövlar som skavde precis där såret satt så när jag kom hem var bandaget alldeles blodigt. Och inte vågade jag ta bort det själv.

Så i morse var jag hos distriktssköterskan igen.......

Snacka går ju - men riva loss ett blodigt, fasttorkat bandage var inte min grej. Framförallt inte när bandaget satt på mig själv..........

Till min stora glädje har också uretriten lugnat ner sig - utan hjälp av cortison (i någon form) och utan att jag stoppade i mig en massa Citodon. Härligt.

Undrar om penicillinet har någon delaktighet i det??

Vill inte tro det - men vad vet man?? Egentligen absolut ingenting!!

Min allra första pojkväns farmor (dvs det är ca hundra år sedan) brukade strö ordspråk omkring sig. Ett av dom var detta:

'är det inte det ena, så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod'

Ungefär så känner jag mig nu - med det tråkiga tillägget - att det är både det ena OCH det andra - samtidigt.

Dvs ont i benet och ont i urinröret. Har varit vaken sedan klockan tre. Läst hela tidningen, läst ut boken jag höll på med (''Mitt liv med Saddam'' - intressant), löst lite korsord, druckit kaffe - och håller på att bli galen.

Hur länge dröjer det - efter att man börjat med en penicillinkur - innan man märker att det börjar bli bättre?  Tydligen hade det börjat bli någon form av feberros runt såret. Doktorn målade med tuschpenna utmed 'ros-kanterna' och sa att jag skulle hålla koll så att det inte spred sig ännu mer. Så jag kollar och kollar. Tycker inte att det har växt - men attans ont i benet har jag.

Jag hoppas verkligen att medicinen jag fått biter på vad det nu är som har hamnat i såret.

Jag hittade faktiskt lite gula kantareller i går. När jag traskade ut i skogen trodde jag först att där inte skulle finnas något alls för det var snustorrt i marken. Men - på ett av de ställen där jag hittat förut - där fanns dom. Nu har jag lagt dom på tork. Jag vet att det vanligaste är att förvälla och frysa in men min frys är inte så stor. Jag testade att torka även dom gula förra året och det gick riktigt bra. Jag skär dom i lite mindre bitar. Dom behöver längre torktid än trattisarna och även lite längre blötläggningstid när man ska använda dom. Men det går jättebra att ha dom i grytor osv.

Om inte benet värker alltför mycket ska jag besöka mina andra ställen i dag. Lyckan när man hittar dom gula solarna i mossan, eller under en gran, den är svårslagen.