Nu kan jag nog konstatera att det är Arcoxian som ligger bakom mitt förhöjda blodtryck.

Har ätit halv dos i ca en vecka nu och när jag mätte mitt blodtryck nyss så visade det 145/70, dvs bra mycket lägre än för bara en vecka sedan. Visserligen fortfarande högre än vad jag brukar ha, men klart godkänt/acceptabelt.

Och kroppen verkar också klara en lägre dos av Arcoxia.

Kanske har jag hunnit med att äta det så länge så att det lugnat ner min 'kroniska' ínflammation så pass att det räcker med den lägre dosen.

Det vore verkligen toppen!!

Helt 'normala' lär mina urinvägar aldrig bli. Men fortsätter det som nu är jag glad. Inga större smärtor, bara lite småknivar ibland, inga kramper och inga alltför jobbiga trängningar. Långa stunder då jag inte ens tänker på, eller är medveten om, mitt urinrör.

Jag behöver fortfarande tömma min blåsa oftare än 'normalt' (vad det nu är som är normalt??) men inte varje timme hela dygnet.

Jag jämför mig faktiskt lite med mitt ena barnbarn. Hon är 3½ och tömmer inte sin blåsa oftare än tre/fyra gånger på dagen.  Bara det att hon sover hela natten, sedan kan sitta och äta frukost och leka lite i ungefär en timme innan hon kommer på att hon behöver kissa.  Hennes blåsa måste vara många gånger större än min.....

Snart är det tre år sedan det företag jag jobbade på (och som fr o m 1 jan i år är helt ombildat) bestämde sig för att lägga ner verksamheten i Kista, där jag var placerad, och jag förlorade jobbet.

I början tyckte jag det var OK, jag hade ju så ont för det mesta och det var skönt att kunna ta det lite lugnt. Men nu när min kropp lever upp igen börjar jag krypa på väggarna av rastlöshet. Har känt en längre tid att jag måste fixa någon form av jobb, samtidigt som jag vet att 63-åringar inte står högst på företagens önskelista.

Men nu är det klart. Med start i morgon ska jag jobba två dagar i veckan som volontär på Erikshjälpen.

Och känns riktigt, riktigt bra, även om det är en helt annan miljö än den tekniska som jag kom ifrån.

Det är nästan så jag fått lite abstinens...

Har inte rört min PC på fyra dagar nu. Det är det längsta blogg-uppehåll jag haft sedan jag startade, hösten 2009.

Orsak:

Jag har varit barnvakt åt mina två barnbarn, 1½ och 3½ år, i fyra dagar och tre nätter medan deras föräldrar roat sig nere i och omkring Frankfurt.

Puh!!

Jag förstår varför naturen sänker fertiliteten när man kommer upp i åren.

Dom är naturligtvis det finaste och bästa som finns, men orken min är inte densamma som den var för trettio år sedan.

Ändå har det gått riktigt bra och den äldsta grät när jag åkte hem - fastän mamma och pappa var hemma igen.

Det värmer ett gammalt hjärta.

Uretriten har skött sig ganska bra.

Jag har börjat testa med att dra ner på min Arcoxia-dos och de första dagarna var jag övertygad om att hela experimentet skulle barka åt skogen - men sedan har det lugnat ner sig. Jag hade rätt rejält ont de första dagarna (och nätterna, fick peta i mig brus-Alvedon mitt i natten). Plus att den första natten med barnbarnen var jag uppe på toa minst en gång i timmen hela natten.  Andra natten blev lite lugnare och nu den sista natten var jag bara uppe två gånger.

Men jag tror att det är för tidigt att dra några slutsatser än, och jag har inte testat blodtrycket än. Det ska få gå några dagar till.

Men samtidigt har jag kommit fram till att om det nu är så att Arcoxia är vad min kropp (dvs urinrör) behöver för att inte löpa amok hela tiden, så får det vara värt lite blodtryckssänkande piller. Det är bara att skaffa en större necessär för alla piller som ska med vid nästa resa.....

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Och jag är faktiskt lite ledsen.

Jag har varit så glad nu i höst för att jag blir bättre och bättre i (eller snarare från) min uretrit. Och jag är övertygad om att det är Arcoxia som haft denna positiva effekt.

Men - nu visar det sig alltså att Arcoxia också ger mig biverkningar som inte är så bra.

Förhöjt blodtryck!   Attans också!!!!

Tydligen inte bra att gå omkring med för länge.

Dessutom har jag mina misstankar om att min förstärkta tinnitus kanske också beror på Arcoxian.

Ännu mer attans!!

Så vad göra?

Min läkare föreslår att jag ska dra ner på Arcoxia-dosen och se vad som händer. Jag äter 2 * 60 mg, en på morgonen och en på kvällen. Jag ska idag börja med att ta bort morgonpillret.

Jag är bara så orolig för att jag blir sämre igen.

Jag har fått smak för att 'vara normal', dvs inte vara styrd av mitt urinrör och min urinblåsa.

Jag får ju fortfarande mina skov men dom är färre och kortare nuförtiden. Vill inte tillbaka till ett liv där jag har ont ofta, ofta.

Men det är klart, om blodtrycket blir OK igen och tinnitusen blir lägre......

Alternativet är ju att fortsätta med Arcoxia-dosen och börja äta blodtryckssänkande läkemedel - också.

Ett surt äpple som man får bita i ibland. Jag är inte den första som tvingas äta motmedicin mot ett läkemedels biverkningar, har jag förstått.

Men - det verkar inget kul.

Måste finnas ett annat sätt.

Tills jag hittar ett alternativ så har jag bestämt mig för att köra på det första alternativet, dvs minska dosen.

Känns visserligen inte så bra för just idag är jag inne i ett litet skov. Det började igår, strax efter lunch och bara kom - 'out of the blue'.

Helt plötsligt - som så ofta förr - så satt knivsmärtan där igen. Den sjönk undan lite, men inte helt och jag var tvungen dricka ett glas brus-Alvedon för att kunna somna. Natten har varit OK, bara två toa-besök, men nu på morgonen då sitter smärtan där igen. Får bli ett glas Brus-Alvedon igen....

Så - just nu är jag inte särskilt motiverad att sänka min Arcoxia-dos, men 'jag har bestämt mig'..... Nu kör jag.....

God fortsättning på er!!

Nyårsdagen blev en dag av vila. Det var världens tristaste väder så jag gick inte utanför dörren på hela dagen. Satt i en soffa och tittade mig igenom Nyårskonserten från Wien, Legally Blonde, Min brors flickvän och senare på kvällen Alla talar om Grace.  Samtliga filmer hade jag redan sett, så hjärnaktiviteten var på riktigt låg nivå.

Plus att jag spelade WordFeud med min dotter P - över mobilen.  Skitkul!!!

Hjärnan håller sig sedan några dagar sysselsatt med lite tristare saker. Så här är det:

Jag är  normalt en 'lågtryckare', dvs mitt blodtryck brukar ligga kring 124/63 (eller lägre) - alltid. Vilket jag tycker är jättebra. Jag gör inte gärna kullerbyttor för då svartnar det för ögonen, men jag kan leva utan kullerbyttor så det är inga problem.

M däremot har problem med, och medicinerar för, högt blodtryck så vi har en egen blodtrycksmätare här hemma - och kollar lite då och då. I mitt fall mest för skoj skull.

Nu är det inte så skoj längre. För någon månad sedan visade mätaren helt plötsligt helt andra siffor för mig. Men jag skakade bort det, brydde mig inte.

I förrgår när vi hade folk här åkte mätaren fram igen - samma konstiga resultat på mig, men då skyllde jag på all stress inför att fixa mat osv.

Men igår - när jag bara satt i soffan, lugnt och stilla, tänkte jag att jag skulle kolla igen - och samma resultat. Den visar fortfarande 169/90!!!! På mig!!!   Vad är det som hänt? Varför har jag helt plötsligt högre tryck än M?

Jag ringde min vän distriktssköterskan i Skellefteå för att höra med henne. Det första hon frågade var vilka mediciner jag äter dagligen och det är ju Xatral OD och Arcoxia.

Xatral OD har jag ätit fem år (eller mer), Arcoxia sedan i somras. Innan dess åt jag Naproxen, men enligt min läkare är Arcoxia effektivare mot kroniska inflammationer.

Och det stämmer  nog - jag mår ju bara bättre och bättre - i mina urinvägar. Får alltmer sällan skov och dom är inte så kraftiga längre.

Men - jag tog fram bipackssedeln till Arcoxia och läste innantill:

Bland de vanliga biverkningarna stod mycket riktigt 'förhöjt blodtryck'. Stön!!!!!

Måste jag börja äta blodtryckssänkande medel också nu?

Eller sluta med Arcoxia och bli sämre i uretriten?

Eller - ska jag fortsätta leva med detta höga tryck? Kan det vara farligt?

Måste jag välja mellan pest och kolera igen??

Varför måste man få bakslag på det här viset?  Jag som började tycka att jag hade hittat mitt sätt att kunna leva med en kronisk inflammation i kroppen.

Nu känns det som att vara tillbaka på ruta ett.

Fin början på det nya året!!!

Regnar gör det också - och ska göra hela dagen..........

Måste hitta på något roligt!!!!

2012 - nu ska man vänja sig vid ett nytt årtal. Det brukar ta någon vecka innan det sitter i ryggmärgen.

Maten blev bra - i alla fall nästan allt. Desserten var väl den som jag inte fick ordning på. Hade hittat ett recept på ica.se som såg frestande ut: ljummen chokladbrownie med glass och tropisk sallad. Glassen och tropiska salladen fixade jag. Men chokladbrownien blev inte alls som på bilden. Fast jag gjorde precis som det stod i receptet.

Jag t o m hade en sån där riktig muffinsplåt, smord ordentligt. Man skulle grädda tills dom vara hårda på utsidan men fortfarande lite kladdiga på insidan. Och det var mina - men dom gick inte att få ur formarna!!!! Inte hela i alla fall. Så desserten blev istället ljumma chokladsmulor med glass och tropisk sallad....

Smakade bra gjorde det visserligen och alla åt glatt. Men det såg rätt kladdigt ut.

Ur uretrit-synpunkt var kvällen fantastisk. Hela dagen var fantastisk. Inga smärtor. Inga superjobbiga trängningar. Jag märker ju att jag måste gå oftare på toaletten än övriga i sällskapet - men så är det ju bara. Och så länge det finns toaletter i närheten är det egentligen inget problem.

Våra gäster (och M) kanske besökte hemlighuset EN gång under kvällen, medan jag var där tre gånger. Vilket i min värld är väldigt bra. Jag har ju haft långa perioder när jag behövt springa en gång i halvtimmen. Och inte blivit av med trängningskänslan mellan besöken heller, utan hela, hela tiden känt mig toanödig.

Tack och lov får jag sådana 'anfall' väldigt sällan nuförtiden, och dom varar bara max en halv dag.

Det är en fantastisk nyårsmorgon. Minus tre grader, rimfrosten ligger och lyser vit på taken och solen håller på att gå upp och gör himlen så vacker in mot Stockholm.

Nu ska jag diska upp efter gårdagens 'festligheter'.......

Gårdagens blogg-inlägg var nog i knäppaste laget.....

Jag får väl skylla på att det var sent på kvällen och att jag troligen var trött.

Tyvärr blir de inga glädjeskutt idag. Vaknade med den gamla välbekanta svedan i urinröret och det vill inte ge med sig. Hade tänkt ägna dagen åt att städa, men har inte kommit igång än. Det tar emot när det gör ont att röra sig.

Men - nu börjar det bli dags att bita ihop och ta itu med dammandet och skurandet.  Får väl jobba lite långsammare, så ska det nog gå bra.

Det känns lite märkligt att det är Nyårsafton i morgon. Plusgrader och barmark!! De två senaste åren har vi ju haft kallt och massor med snö. Även om det är vackrare så föredrar jag barmarken. Det blir lättare att gå och mindre slaskigt.

Nyårslöften är jag dålig på, både att ge dom och att sedan hålla dom jag eventuellt har gett.

Däremot har jag önskningar inför det nya året - och i år är dom extra lätta att välja: fortsatt förbättring av min uretrit, och att M´s ryggoperation gör nytta så han slipper ha så ont.

Och slutligen har jag en stående önskan: att uretrit ska bli en sjukdom som tas på allvar.

GOTT NYTT ÅR till er alla som hittat hit!!!!

Uretrit - vad är det?

Det är visserligen bara knappt en vecka sedan jag hade ett skov senast, som var så pass illa att jag stoppade i mig två doser Betapred. Men det är märkligt hur fort man kan glömma eller förtränga, när sedan kroppen mår bra igen.

Och det är väl tur det, kanske min räddning, att det fungerar på det viset.

När det onda är borta, då är det verkligen borta. Då tänker jag inte på att det troligen ligger en dum liten inflammation och sover runt kring mitt urinrör. Då tänker jag överhuvudtaget inte på mitt urinrör. Jag kan visserligen få små flashbacks ibland.  När jag helt plötsligt inser att jag inte haft ont på flera dagar. När jag kan gå i full fart. När jag inte varit på toa på i alla fall 2½ timme. osv. Och dessa flashbacks slutar alltid med ett litet glädjeskutt.

När jag sitter och skriver detta får jag helt plötsligt barnvisan 'Björnen sover' i huvudet. Och lite så är det ju faktiskt:

'uretriten sover, uretriten sover, i sitt lugna bo.... osv.  Och är jag bara varlig så är den inte 'farlig', dvs om jag håller mig varm i kylan, inte äter sånt jag ska låta bli, tar min medicin, så kanske den håller sig lugn...  Fast alldeles helt kan man ju inte lite på den - eller hur?

Larvig metafor - men jag tror ni förstår vad jag menar.

Ibland får jag sådana här knäppa infall, som t ex en natt när jag var riktigt dålig och låg och sjung-tänkte: ont, det gör ont, det gör ont, det gör ont en stund på natten men även på dan.... jag har klarat mig rätt länge, jag börjar bli van.......och alla omkring.... dom märker ingenting.... det gör ont.....

Man har som sagt inte roligare än man gör sig och när det gör riktigt ont måste man få vara lite tokig. Det gör det lättare att stå ut.

Men - idag mår jag bra!!! Och det är så skönt!!

Så fort tiden går.

Swisch!!!! - så är julhelgen över och vardagen tillbaka.

Lite märkligt är det att det är plus åtta grader. En väldig skillnad mot förra julen. Det är mörkare än när snön ligger vit - men så mycket enklare att röra sig utomhus. Både när det gäller gå och köra bil.

Om man inte hör till dom som allra helst vill åka skidor på vintern - dom har det inte lätt i år.....

Nog med small-talk.

Jag gjorde en tabbe dagen före julafton. Jag åt parma-skinka. Som inte hade varit uppvärmd. Fast jag vet att det är en av de rätter jag ska akta mig för. Korkade mig. Det började lite smått på julaftonskvällen, sedan var det dags för en dos Betapred på juldagen och ytterligare en i morse. Plus ett antal laddningar med mina numera välbekanta Brus-Alvedon.

Nätterna har varit jobbiga, och inte blev det bättre av att Gudrun ven och slog så jag trodde taket ska flyga av huset. Vid tre-tiden var jag tvungen att stoppa in hörproppar i öronen för att kunna somna. Mitt eget örontjut är jag så van vid - men så fort något annat tjuter då är det lögn att somna. Plus dessa eviga toabesök förstås. Ibland blir det lite för mycket av allting......

Men nu verkar cortisonet ha gjort verkan och någonstans på eftermiddagen idag kände jag hur den stora lättnaden började infinna sig.

Är optimistisk - i morgon kommer jag att vara bra igen!!

Har påbörjat min nästa stora uppgift: fixa nyårsaftonsmenyn. Jag är ingen stor matguru, har ingen fantasi att hitta på egna underbara, fantastiska maträtter, så jag säger bara: tack och lov att internet finns!!! Enda problemet är att det finns så  mycket som ser så gott ut. Svårigheten blir att välja. Men det är ett roligt bekymmer.

Egentligen borde jag/vi också provlaga & provsmaka det vi ska bjuda på - som alltså inte är klart än - för att vara säkra på att vi fixar det när det gäller. Har tyvärr trista (men till alla andras stora nöje) erfarenheter av att INTE ha gjort det och åstadkommit rent hemska saker..... Ingen i min närmaste krets glömmer någonsin när jag försökte göra en alldeles äkta pumkin paj.  Oj oj oj..... Eller när jag försökte mig på en avancerad efterrätt med ingefära och glass. Ingen åt......

Men - nu ska jag vara barnvakt några dagar så det lär inte bli tid till något övningspass i köket.

Får väl välja recept som ser hyfsat säkra ut och inte ge mig ut på alltför okända marker.

Det ska nog gå bra.....

Bara kroppen sköter sig  så ska jag nog fixa maten - det blir lite lättare om man slipper smärtorna - eller trängningarna. Håller tummarna för att den lindring jag känner nu ska hålla i sig länge, länge. Har hållit tummarna för det många gånger tidigare, och det är inte alltid det har hjälpt.

Men - hoppet är ju det sista som dör, eller hur??