I natt plockade jag fram min värmedyna för första gången sedan årsskiftet. Närmare bestämt klockan fyra i natt. För då hände det konstiga som händer emellanåt - att ett toabesök framkallar smärtan.

Jag hade en bra natt och toabesöket klocckan fyra var det första sedan jag somnade vid 23-tiden - vilket nästan är rekord, så länge brukar jag inte kunna sova i ett svep. Och jag kände absolut inget innan jag kröp i säng. Men detta toabesök satte igång något som gjorde fruktansvärt ont. Jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände - eller varför för den delen.

Det var inte kramp i urinröret utan snarare en skärande smärta i själva blåsbotten. Märkligt!!  Och frustrerande! Och smärtsamt!  Låg en stund i sängen och väntade på att smärtan skulle sjunka undan. Men icke, den satt knivskarp i underlivet så då klev jag upp och plockade fram min gamla trotjänare, satte den på max och la den på magen. Och det fungerade!! Efter ca 30 minuter var magen så varm så smärtan fösvann in i värmen, jag kunde somna och nu på morgonen kan jag bara svagt ana ett obehag. Den skärande smärtan är borta.

Hoppas det håller i sig för idag ska det spelas golf.

Dels var jag hemma i Sverige fyra dagar, dels har jag haft besök av en icke-golfande väninna i en vecka så nu suger det i golftarmen. Jag längtar verkligen ut. Och vädret ska vara bra idag medan prognosen framåt ser riktigt eländig ut. Regn, regn, regn - så det gäller att passa på......

Jag besökte min läkare när jag var hemma i Sverige och visade henne min statistik och den enorma skillnaden som visade sig just vid årsskiftet. Hon var lika fascinerad som jag. Vi konstaterade att Glytrinet hade gjort nytta mot dom hemska kramperna på Nyårsafton och hon var förvånad över att kramperna hållit sig helt borta sedan dess. Jag berättade om Magnesiumoljan - som hon aldrig hört talas om och hon gjorde en anteckning om den i min journal. Det  var väl i princip vad vi pratade om.   Fortsätter med samma medicinering, dvs Arcoxia & Xatral OD plus Vagifem.

Det jag undrar över emellanåt är om inte en inflammation kan läka ut?? Eller - jag vet att inflammationer kan läka ut - det jag undrar över är snarare varför inte MIN inflammation kan läka ut!!!!   Så mycket anti-inflammatoriska piller som jag stoppat i mig så borde väl skiten försvinna helt någon gång - eller hur?

Trots att jag numera mår hyfsat så är jag rejält trött på denna uretrit.

Det blev en segdragen historia denna gång. Inte så kraftig men skovet satt i längre än vad jag blivit van - och bortskämd - med.  Och fortfarande inga kramper!  Det är nog det som känns allra bäst. Däremot kommer den märkliga fantomliknande smärtan krypande emellanåt. Lite för ofta för att det ska vara trevligt. Vet inte riktigt vad det är. Känns inte som dom alltför välkända uretrit-smärtorna. Och jag hittar inget mönster. Inget som jag kan se framkallar dessa smärtor. Rätt som det är så finns dom där - och ett par timmar senare kan dom vara borta. Märkligt!

På onsdag flyger jag hem till Sverige för att hälsa på barn och barnbarn och ska då även besöka min urolog. Ska bli intressant höra hennes förklaring till att jag mår så pass mycket bättre nu än jag gjorde före jul. I vanlig ordning printar jag ut min månadsstatistik och visar henne. Det blir så lätt att man glömmer när man mådde bra, när man mådde dåligt, hur bra/resp dåligt man mått osv och dessa små staplar visualiserar detta väldigt tydligt.

Det har blivit en förfärlig massa golf den senaste tiden. Dels vårt besök som vi spelade med nästan varje dag förra veckan, och dessutom några tävlingar som jag anmält mig till. Den i lördags vann jag!! Kors i taket. I måndags, dvs igår, spelade jag så fruktansvärt dåligt så jag bröt efter halva rundan. Var gråtfärdig. Larvigt - jag vet - men jag var helt frustrerad över att inga - absolut inga - slag blev bra. Livet är verkligen upp och ner. Även på golfbanan.

Men - vi har fått sommar. Idag var det närmare 24 grader i skuggan och absolut klarblå himmel. Underbart skönt med denna värme.

Detta vackra Mimosaträd står på 'min' golfbana:

Tyvärr gick det inte alls åt rätt håll!!!

I går morse (dvs onsdag) hade jag så attans ont så det var bara att plocka fram Betapred-burken och starta upp en behandling. Hela dagen gick i smärtans tecken - men nu på morgonen verkar det ha lugnat ner sig och natten har varit hyfsad - med mina mått mätt. Bara tre toabesök..... Har just tagit Betapred-dos nummer 4 (dvs 6 piller) och kanske kan jag helt hoppa över dos nummer 5.

Trots smärtan igår gav jag mig ut på en liten vandring i Cascais. Vi har besök denna vecka av dotter P´s sambos föräldrar - inbitna golfare - men igår tog hans mamma och jag en paus från golfandet och tittade på omgivningarna istället. Tog en promenad - i sakta mak - utmed strandpromenaden bort mot Estoril, besökte marknaden i Cascais centrum och beskådade alla frukter, grönsaker, ostar, fiskar, blommor osv som saluförs där och avslutade med en enkel sushilunch på Design Hotel Farol - som ligger alldeles vid vattnet och har en strålande utsikt över inloppet mot Lissabon. Gott och vackert:

Nu är det flera veckor sedan jag skrev något här - och det beror helt enkelt på att jag mår så pass bra så jag glömmer bort min blogg!!

Mår på det stora hela riktigt, riktigt bra. Har inte rört Betapred-burken sedan det förra skovet och det är snart tre veckor sedan. Jag får känningar ibland, senast nu i går kväll och i natt och blev faktiskt orolig denna gång. Smärtan bara kom, som en raketsmäll, vid ett toabesök, och ville inte släppa. Natten var den mest toatäta jag haft på väldigt länge, jag var säkert uppe en gång i timmen hela natten och i morse funderade jag på om det trots allt inte var dags för lite kortison igen. Ont, ont, ont. Någonstans kring 3-4 på min skala. Men jag bet ihop och nu i eftermiddag är det nästan helt borta. Inte helt, helt - men nästan helt. Så det går åt rätt håll!! 

Och framförallt - fortfarande inga kramper. Inte en kramp sedan nyårsafton!!

Fortsätter att spraya min mage med magnesiumoljan varje kväll och är säker på att det är en starkt bidragande orsak till att mina kramper är borta.  Ett stort TACK till min väninna L här nere i Cascais som tipsade om denna magnesiumolja!!

Fortsätter också med mina zonterapi behandlingar. En gång i veckan. Underbart!!   Jag ligger i en fantastiskt skön stol, lyssnar på vacker musik, blundar, blir knådad på hela fötterna av en annan väninna (A) - och känner mig som en ny människa efter en timme.

Äter fortfarande mina Arcoxia och Xatral OD - vågar inte sluta....

Och jag blir så fruktansvärt upprörd när jag tänker på hur många som drabbas av denna hemska uretrit och hamnar hos läkare som säger att 'det inte finns något att göra'!!!! Det finns massor att göra för att lindra både smärta, trängningar och kramper. Bota vet jag inte - men definitivt lindra, så man kan leva normalt. Röra sig obehindrat. Sova utan att gå på toa en gång i timmen - eller oftare.

Ibland önskar jag att ALLA läkare fick känna på ett ordentligt uretritskov under ett dygn. Då kanske dom skulle förstå att det inte är inbillning. Förstå hur hemskt det är att ha ont i sin urinblåsa, att hela, hela tiden känna sig toanödig, att knappt kunna gå för att urinröret krampar.....

Tänk om jag hade ett trollspö!!!!

Och - på tisdagarna målar jag!! Känner mig så priviligierad som fått denna möjlighet. Njuter av varenda sekund i 'målar-garaget'. Här är mitt senaste 'verk' - äpplet:

Äntligen verkar det vara över för denna gång. I natt vaknade jag inte vid tre av det brinnande eldklotet i underlivet. Sov ända till sju och är totalt smärtfri!! Underbart!

Det är fantastiskt hur lätt man känner sig i kroppen när smärtan är borta. Det känns som att man kan studsa tio meter upp i luften. Stegen blir så lätta, så lätta, till skillnad mot när smärtan har tagit greppet och varje steg är en plåga.

Nu ska jag njuta av varje sekund - så länge detta underbara tillstånd varar.

Bloggplatsen har svensk tid - så här hos mig är klockan bara 05:00 och jag har suttit uppe i en timme och varit vaken i två...

M a o friden är över för denna gång.

Jag trodde faktiskt att eländet också skulle vara över så här dags för det började redan förra natten, då satt jag också uppe med det brinnande eldklotet i mitt underliv. Tog första Betapred-dosen vid fyra-tiden igår natt och alldeles nyss tog jag den sista. Så nu MÅSTE det gå över snart!!!

Ändå är jag glad.....  Dels är även detta skov hyfsat lindrigt, inga alltför hemska trängningar och framförallt INGA KRAMPER!!!

Och jag har ju mått oförskämt bra i tre veckor sedan förra skovet. Så jag ska inte klaga. Men när man i tre veckor känner sig som en 'normal människa' -  då får man ju smak för det livet. Man börjar t o m hoppas så smått att man blivit botad helt!!  Men så kul är det alltså inte......

Nu är det bara att härda ut, dricka en massa vatten och vänta på att cortisonet gör nytta och att tröttheten blir större än smärtan så att jag kan sova några timmar till.

Positivt är att det hemska väder (regn, storm och dimma) som vi varit insvepta i länge, länge äntligen gett sig av. Igår tittade solen fram och när jag kröp i säng vid 23:30-tiden sken fullmånen från en absolut klar himmel.  Hoppas det håller i sig. Klockan tio är det dags för golfspel och då vill jag varken ha regn, storm eller eldklot!!

Mitt underbara välsignade tillstånd håller i sig!! Jag får små känningar ibland, men dom sjunker undan alldeles av sig själva, utan hjälp av Betapred.  Jag är inte ens i närheten av att behöva ta dessa piller.

Har jag äntligen - efter alla dessa hemska år - hittat det som lindrar min uretrit?   Vågar inte riktigt tro det än. Tar inget för självklart, men är så ofantligt glad.

Något annat som gör mig glad är att jag har börjat måla - igen. Höll på en hel del för över 20 år sedan men har inte rört en pensel på länge, länge nu - förutom att måla väggar och tak i sommarhuset. 

En av mina nyfunna golfväninnor är konstnär och hon har startat en liten grupp (vi är fem) som träffas varje tisdag fm i hennes ateljé-garage och målar, med henne (R) som inspiratör, guide, rådgivare och peppare. Timmarna flyger iväg - det är SÅ roligt!!

Här är början på min första lilla tavla - långt ifrån färdig visserligen, men ändå.....

Konsten att två gånger inom 30 minuter bli fullständigt sjöblöta - den kan vi, M och jag.

Det blåser här nere. Stefanie - eller något i den stilen - har drabbat oss, med över 30 sekundmeter och varning att vara utomhus nu i kväll. Med andra ord - det blåser något så in i bängen.......

Och för ca två timmar sedan fick jag för mig att jag ville gå ner till havet och ta kort på dom mäktiga vågorna som slår in över land. Det tar ca 5 minuter att gå dit. Efter halva vägen började det STÖRTREGNA - och ingen av oss hade något paraply. Det var bara att vända om och gå hem igen. Fullständigt genomsura hann vi bli på den lilla sträckan. Så - på med torra kläder.

Men - mina kort skulle jag ha så den här gången tog vi bilen (regnandet hade upphört, men man vet aldrig här nere). Körde ända ner till havet och hittade en parkeringsplats.Vi var inte dom enda som ville njuta av dom häftiga vågorna. Och vågorna sköljde verkligen in över land. Längre in över land än jag trodde. Över oss!!! Så istället för att bli sjöblöta av regnet blev vi nu formligen dränkta av salta vågor. Och inga kort blev det tagna. Var alldeles för blött för det, men häftigt var det!!!

Vi åt vår söndagslunch på en liten restaurang precis vid havet tidigare idag - och redan då blåste det ganska bra: