Jag vågade bada halva mig - kanske blir jag modigare vid nästa tillfälle. Fast  badandet bestod mest i att slunga runt 2-åriga barnbarnet i vattnet så att hon tjöt av glädje.

Jag blir lätt lite överentusiastisk. Igår morse - när jag jublade över att kroppen kändes så bra - så trodde jag ett tag att jag blivit som 'vanliga människor'. Men riktigt så bra var det inte. Dvs om jag dricker en massa vatten och/eller kaffe så måste blåsan tömmas inom en kort tid. Klarar alltså inte att hålla så stora mängder. Hade glömt detta - och gav mig ut på en bilfärd i går förmiddags och tvingades till ett antal oplanerade toa-besök innan morgonens drycker hade runnit igenom. Sedan var det lugnt igen.

Och framförallt - fortfarande inga som helst smärtor eller kramper. Det är så fantastiskt skönt att kunna röra sig utan dessa knivar som skär genom kroppen vid minsta rörelse.

Idag styr vi kosan mot Sbg igen - det har varit ett förfärligt rännande upp och ner genom Sverige denna sommar - och det känns lite sorgligt. Här är så underbart skönt. Detta år har det verkligen blivit sommar. En del år har det bara varit regn och blåst nästan hela semestern, men icke i år. Vi får njuta av sol och värme nästan varje dag. Härligt!!!

Ska man försöka säga något som helst positivt om uretrit så skulle det väl vara att livet - tillvaron - i alla fall inte blir enahanda. Dagsformen kan variera ibland från dag till dag, ibland från timme till timme.

De senaste dagarna har kännetecknats av jobbiga trängningar och konstant irritation i urinröret, men igår kväll inser jag helt plötsligt att båda delarna har upphört. Bara försvunnit. Någon gång under bilfärden från Skellefteå tillbaka till Rättvik så har uretrit-skovet dragit sig tillbaka. När vi var framme vid stugan i skogen så var jag helt bra i kroppen.

Jag förstår ingenting!!!

M tror att det är för att jag 'kommit hem igen' och att kroppen är lugnare då. Jag vill inte gärna tro att det är så - jag gillar ju att resa.....

Jag har ingen som helst teori - jag är bara så ofantligt tacksam att jag slipper ha ont, slipper känna ett irriterat urinrör hela tiden, slipper springa på toaletten en gång i halvtimmen. 

Nu ska jag bara njuta och vara glad så länge det varar.

Jag ska t o m följa med till en liten sjö och bada idag. Eller - är det att utmana ödet??

Just nu testar jag tekniken - sitter i bilen på väg söderut igen och bloggar 'i farten', dvs kan intyga att det mobila bredbandet fungerar även i en bil som rullar. I alla fall när vi kör genom områden med täckning. Har just passerat Umeå....

Är en smula orolig för hur den här resan ska avlöpa - kroppen är inte på sitt bästa humör och gårdagen var riktigt jobbig. Framförallt med trängningar. Jag tycker det blir ganska pinsamt när jag är den enda som måste lämna middagsbordet fyra gånger under en middag. Och jag försökte verkligen hålla mig så länge som möjligt. Men när dessa trängningar slår till då är det kört. Går inte att hålla fokus på annat och att delta i konversationen runt matbordet är inte att tänka på.

Natten fortsatte i samma stil, med den skillnaden från tidigare nätter att det började regna så jag fick springa i det blöta.....

Naturligtvis hann vi med en golfrunda i Skelleftå - en kuperad bana med ett litet rött utedass som självklart fick ett besök av mig.

Dessutom hade en liten luggsliten ren beslutat sig för att bosätta sig på övningsgreenen framför klubbhuset. Den såg lite ensam ut....

Denna eländans, attans, tröstlösa uretrit!!

Den ger sig inte!

Och jag tycker jag försöker allt som går för att bli av med den. Men icke!!

Hela dagen igår gick jag omkring med smärta i urinblåsan, minst en fyra på min 10-gradiga skala.  Jag har ändå sovit bättre denna natt än den förra. Varit uppe lika många gånger - minst fem - men så länge jag låg stilla i sängen så brann det inte så kraftigt i underlivet - och då går det bättre att sova.

Men nu - nu sitter jag här med samma gamla brännande smära igen. Jag blir så trött!!! Jag ska ta en Tradolan- kanske kan det dämpa det onda lite i alla fall.

Annars har vi en helt fantastiskt vistelse i Skellefteå. Vädret är suveränt. Igår vandrade vi runt på en liten marknad i 'Bonnstan' och jag införskaffade en liten silverring, gjord av en gammal tesked!! Plus min obligatoriska honungsburk. Denna gång en liten burk Blåbärshonung - har aldrig stött på det tidigare. Annars har jag en hel massa roliga honungssorter hemma.

Och på kvällen var det middag med goda vänner - som jag känt i mer än 40 år, men träffar ganska sällan. Toppenkul! Det är bara så trist med denna smärta som inte ger med sig. Den tar så mycket energi bara att stå ut med och försöka dämpa så man orkar inte ta in allt det roliga på samma sätt som om man inte hade ont.

Och jag grubblar och grubblar på vad jag kan ha gjort för att starta detta 'skov', men kan inte komma på något - mer än att jag kanske druckit för lite - så nu sitter jag här med världens största vattenglas och ska försöka spänna ut blåsan - och har en desperat förhoppning att det ska hjälpa......

Har också sammanställt juni månads statistik.

I går kväll var det kört igen!

Resan upp till Skellefteå gick bra, vi fick middag när vi kom fram och sedan körde vi till en annan liten by där det var en jazzkonsert i kapellet. Riktigt häftigt bra musik - men där någonstans satte mitt elände igång igen.

Det började så smått med irritation, sedan kom trängningarna. Som tur var inga smärtor eller kramper, men tillräckligt med trängningar och irritation för att det sedan blev helt omöjligt att sova.

Det går helt enkelt inte att sova när man hela tiden känner sin urinblåsa och sitt urinrör. Hur jag än låg, på rygg, på mage, på sidan - samma frustrerande känsla.

Jag somnade inte förrän framåt 3-tiden och då hade jag varit minst fyra gånger på dass - och då menar jag verkligen dass - utedass. Helt OK, rent och fräscht. Och det var faktiskt en rätt häftig känsla att kliva ut i morgonrock och trätofflor i den ljusa, halvljumma sommarnatten och vandra fram till dasset. I den totala tystnaden. Bara frustrerande - jag ville ju helst sova.

Jag fick till slut några timmars sömn - men besvären är kvar. Jag jobbar på att hålla humöret uppe och hoppas att det inte blir värre än så här.

Vid en av de nattliga vandringarna tog jag med mig telefonen och tog lite bilder - gjorde en liten 'road-movie' av min vandring till dasset - som jag här delar med mig av till er:

Jag mår oförskämt bra!!!

Om jag tänker tillbaka bara två veckor så är det knappt jag kan tro att jag har samma kropp. Då var jag på väg till Gbg och var mitt i ett fruktansvärt uretrit-skov.

Nu sitter jag utanför Ö-vik, på ett enkelt litet hotellrum vid Veckefjärdens Golfbana och har överhuvudtaget ingen som helst antydning av något som kallas uretrit.

Vi körde upp hit igår och det behövdes inga extra stopp via bensinmackar eller i buskar för min skull. I natt har jag varit uppe en gång och i övrigt sovit som en stock.

Kan det vara luften vid Höga Kusten som har denna fantastiska påverkan på mig?

Nu är vi uppe ganska tidigt, ska äta frukost och sedan gå en runda på Foppas golfbana. Det ska bli jättekul! Den ligger fantastiskt vackert, alldeles vid vattnet. Och vädret är suveränt härligt. Man kan inte ha det bättre.

Det finns en liten 9-hålsbana med bara korthål och den gick jag runt några varv i går kväll. Tog bara några klubbor i näven och några bollar i fickan. Första varvet gick M med, andra varvet gick jag själv. Och njöt av min smärtfrihet, av ljuset, av utsikten.

Efter golfrundan - och lite mat - kör vi vidare. Målet är en liten by utanför Skellefteå.

Onsdagen blev en regnandets dag. Och åskandets.

Dotter V med familj föreslog vid frukosrten att vi skulle göra en utflykt till Nusnäs och Mora och jag hoppade på förslaget. Blev lite bekymrad ett tag för direkt efter frukosten hamnade jag i en riktig trängningsdipp. Fyra toabesök på drygt en timme!!!  Funderade starkt på att hoppa av utflykten men tänkte att det finns gott om buskar på väg till Mora så det ordnar sig väl alltid med trängningarna......

Första timmarna blev också lite jobbiga men sedan lugnade det ner sig och eftermiddag och kväll var helt OK. Och i natt har jag - kors i taket - sovit från 00:30 till 07:30 i ett enda sträck!!!

På kvällen igår skulle dotter P med pojkvän J tillsammans med M och mig besöka Dalhalla för en konsert med ett kanadensiskt band som heter Fire Arcade. Jag har aldrig hört talas om dom men enligt P och J så är dom väldigt bra och detta var deras enda spelning i Sverige.

Dalhalla är ju en utomhusscen i ett gammalt kalkbrott - absolut värt ett besök - och det regnade som sagt hela dagen. Så vi tog på oss många lager med varma kläder, regnponchos packades ner, filtar, sittunderlägg osv. Och det regnade och regnade. Ända tills i princip 20 minuter innan konserten skulle börja. Då sprack molnen upp och resten av kvällen blev helt perfekt.

Och jag - som fyllt 61 - befann mig ståendes längst fram vid räcket mot vattengraven framför scenen omgiven av folk som bara var hälften så gamla som jag - eller yngre. Och jag stod inte stilla en sekund. Riktigt bra var det. Och alla sjöng med i alla låtar - utom jag och M, som aldrig hört dom förr....

Dalhalla är egentligen en lokal där man sitter stilla och lyssnar - igår var det inte någon som satt stilla.....

Och i Nusnäs köpte jag mig ett par nya träskor: