Nu verkar de värsta trängningarna vara på väg att ge med sig - i alla fall för denna gång. I natt har jag bara varit uppe två gånger - eller egentligen bara en gång, för gång nummer två var nu alldeles innan jag gick upp. Det känns riktigt bra!

Smärtorna håller sig också lugna - det ligger bara lite irritation och stör men det går att hantera -och leva med.

Så - idag tänker jag inte klaga eller gnälla. Inte ens på vädret, för solen strålar på oss.

Mina grönsaker börjar titta upp och det kommer något i alla spår jag sått. Det som tagit allra längst tid på sig att titta upp är persilja. Brukar persilja vara sent??

Jag är säkert jättelarvig men med tanke på att detta är min första 'odling' på en väldig massa år så är jag riktigt stolt.  Om allt går som det ska så är det meningen att jag senare i sommar (eller höst) ska kunna skörda: sockerärtor, morötter, rödbetor, gurka, brocolli, salladslök, sallad (olika sorter), spenat och persilja. Något kryddland har jag inte kommit mig för att fixa - det får vara lite måtta på mina ambitioner......

Efter en lördag som var fullständigt genomgrå och där regnet strilade mer eller mindre kraftigt hela dagen så börjar söndagen med sol igen. Ingen värme att tala om - men sol och det är klart mycket trevligare.

Det finns egentligen bara en fördel med en dags regn:

- man kommer sig för med att ta itu med tråkiga saker att göra inomhus, städa toaletter, tvätta en massa tvätt, dammtorka, dammsuga, fixa i garderoberna, röja i allmänhet.....

Men - jag hör till dom som föredrar att det regnar på nätterna....

Ur uretrit-synpunkt var lördagen en dag av variationer - vissa stunder var rätt OK, sedan fick jag några timmar med riktigt ont, sedan försvann det onda igen. Konstigt. Däremot satt dom jobbiga trängningarna där hela dagen. Vi gjorde en del ärenden i regnet och jag sprang på alla toaletter jag hittade. Så länge jag hittar toaletter så går det bra - och så länge jag inte har ont vid toa-besöken. Det blir bara lite jobbigt i längden......

Här kommer ett litet inlägg i en annan debatt: varför ställer sig herrar och 'pissar' överallt??? På parkeringsplatsen utanför Johanssons Järn & Bygg igår t ex. Mitt framför vägen. När det finns en toalett inne i butiken. Jag om någon har förståelse för att det kan tränga på - men varför kan dom inte visa lite hyfs och åtminstone gå runt hörnet - eller använda toaletten.....?   

Den här dagen börjar ganska bra. Sitter med mitt vattenglas och min kaffemugg och känner bara av ett svagt obehag i underlivet. Hoppas, hoppas att det inte blir värre än så här.

Kan inte låta bli att dela med mig av den gråa gårdagen:

Tyvärr är det nog så att det där fantastiska, smärtfria, besvärsfria tillståndet är över för denna gång. Jag mäter ju nivån på smärtor, kramper och trängningar och när det är som allra värst då är det höga siffror för alla dom tre komponenterna.

Men nu har jag ju varit inne i en skön period där det har varit noll för alla tre i flera dagar.

Och fortfarande har jag inga större problem med smärtor och inga problem alls med kramper - men trängningar. Stön!  Det började på allvar i går kväll,var tvungen att springa på toa varje halvtimme och i natt har det varit i princip varje timme plus att jag ändå känner mig kissnödig - hela tiden...... Trist!

Snacka om överaktiv blåsa!!!  Det är bara förnamnet.......

Det finns läkemedel som kan dämpa blåsans tömningsbehov, Vesicare heter ett, Detrusitol SR ett annat. (Det kanske finns fler...) Vesicare har jag aldrig provat, däremot Detrusitol SR - för många år sedan. Men jag gillade inte biverkningarna - så jag slutade med dom. Min läkare har uppmanat mig att inte äta jämt - men ha tillgängligt och ta 'vid behov'. Dvs vid tillfällen som detta när uretriten går in i en trängningsfas, eller om jag vet att jag måste klara mig utan en toalett en längre stund. Men - jag har bestämt mig för att klara mig utan dessa piller. Så jag får väl skylla mig själv.

Alla väderprognoser hade rätt denna gång - det har verkligen blivit kallare och regnigare - så jag är glad att jag gick min lilla golfrunda i ensamhet i torsdagskväll. Då sken faktiskt solen!

Men vi - jag och M och våra vänner B & H - är lite galna, så vi spelade faktiskt i går också. Då var vi också nästan ensamma på banan, för det var kallt och efter halva rundan började det regna. Men - då tar man på sig regnkläder (inkl sydväst!!), tar fram paraplyet, sveper in golfbagen i ett svart plastskynke - och spelar vidare.

Jag råkade ut för ett litet missöde: skulle hjälpa till att hämta H´s boll som hade hamnat i vattnet och klev rakt ner i 2 dm svart gyttja - med båda fötterna... En desperat stund trodde jag att jag skulle fastna i gyttjan - men lyckades kliva loss. Detta hände på hål nr 2 - sedan klafsade jag omkring i leriga skor resten av tiden. Tur att jag hade tagit på mig ett par gamla, slitna golfskor - dom är det bara att skeppa nu - sockorna också. Dom har legat i blöt hela natten men kommer aldrig att bli vita igen.....

Och för att hålla mina kalla fötter varma gick jag sedan hela kvällen omkring i min dotters 20 år gamla toflor:

Jag borde vara van vid det här laget - van vid uretritens nyckfullhet - men jag kan ändå inte låta bli att undra vad det är som styr kroppens olika beteenden och reaktioner.

Molvärken som jag klagade på i går morse, den försvann efter några timmar och resten av dagen blev en bra dag - bara lite för mycket toaspring. Men det var antagligen en följd av att jag satte i gång att dricka kopiösa mängder med vatten.

Kvällen var helt fantastiskt skön, och eftersom väderprognosen för helgen är att det ska bli kyligare och regnigt så tog jag mig en tur till golfbanan vid 19:30-tiden och gick nio hål - alldeles ensam. Så skönt! Kunde gå fort, utan att ha ont, och jag njöt av promenaden, naturen, golfen, värmen, solen. Jag t o m spelade bra!!

Åt en kvällssmörgås tillsammans med M när jag kom hem och kröp i säng vid 23-tiden.

Och då - precis då - slår uretriteländet till.

Helt plötsligt, utan någon som helst förvarning, är smärtnivån uppe på en fyr/femma - och jag fattar absolut ingenting. Varför? Vad har jag gjort nu?

Petar i mig en Tradolan och väntar på att det ska gå över - men det gör det inte. Sover dåligt hela natten, slumrar, går på toa, vrider mig.

Sedan - återigen helt plötsligt - vid 3:45 ungefär - så är smärtan borta. Helt borta! Sömnen också.

Jag blir icke klok på detta!!!

Men - smärtfrihet klagar jag inte på......

Skulle bara vilja sova några timmar till - men är fullständigt klarvaken. Tröttheten kommer väl när det borde vara dags att stiga upp....

Kort rapport:

Efter fyra STORA glas med vatten, två muggar kaffe och en Tradolan så har molvärken släppt. Sköööönt!!

Idag ska jag ta hand om mig lite bättre.

Sitter och försöker förtränga, eller förneka, att det faktiskt gör ont idag....

Och arbetar stenhårt på att den ska försvinna - molvärken som har hållit sig borta i så många dagar, men alltså är tillbaka nu på morgonen.

Inser också att det förmodligen är mitt eget fel att den har kommit tillbaka. Gårdagen blev en konstig dag - jag åt nästan ingenting förrän klockan 19:30 och då var jag så hungrig så efter att jag ätit maten (som var sallad plus rester av kycklingwoken från dagen innan) så fortsatte jag att vräka i mig nötter & kakor. Dessutom drack jag på tok för lite under hela dagen.

Vadå leva som man lär........

Så nu har jag börjat stjälpa i mig vatten och kaffe.

Dessutom blev inte Gepan-behandlingen av igår. Dom ringde från Urohälsan och berättade att dom inte fått någon leverans av Gepan och alltså inte kunde behandla. Vi sköt på det till nästa onsdag. Dom lovade också att det inte skulle betyda något negativt för mig - men jag undrar. Visst blev jag lite besviken och vem vet - även om mitt medvetna jag säger att det är OK så kanske mitt undermedvetna jag tycker annorlunda och påverkar kroppen fysiskt. Och vips sitter molvärken där igen...

Nej - jag vill inte tro det - jag tror det beror på att jag drack för lite igår.

Nu har M hjälpt mig att publicera mina uppdaterade sidor - så nu kan ni läsa Carinas berättelse på www.uretrit.se - under fliken 'Du är inte ensam'.

Om det inte vore för det evinnerliga springet på toa på nätterna så skulle min tillvaro just nu vara helt underbar. Jag har vaknat ännu en morgon och inser med glädje och förundran att jag har inte ont i mitt underliv.

Och konstaterar att natt-springet är helt OK - så länge det inte gör ont varje gång jag går på toa.   Jag har ju trots allt fyllt 60 och då hör det väl till med lite natt-spring .......

Jag antar att om man inte genomlevt det helvete som jag för tillfället har sluppit ut ur, så är det väldigt svårt att förstå den enorma lättnad, glädje, t o m upprymdhet, som jag känner när jag nu sitter framför min dator. Jag kan röra mig utan att det skär knivar i kroppen. Jag kan gå - fort - utan att varje steg är som ett skarpt hugg. Fantastiskt!!!

Jag önskar så att alla mina medsystrar i uretrithelvetet skulle få uppleva denna enorma befrielse. Jag vet att ni är många, och att många av er slåss mot oförstående läkare.

Tänk om jag hade ett universalråd att ge - men jag vet ju inte exakt varför jag helt plötsligt mår så oförskämt bra. Dessutom så kan ju orsaken till uretrit variera - och därmed antagligen också metoderna för att bli bättre...

Men - jag tror att Gepan-behandlingen har gjort nytta. Idag ska jag få den tredje behandlingen. Dessutom äter jag fortfarande mina anti-inflammatoriska piller och kramplösande piller - det vågar jag inte sluta med.

Har googlat lite kring det här med njursten/njurgrus och så här stod det på ett ställe: 

Olika sjukdomar ……………………, urinvägskatarr ………och olämplig kost och dryck är med till att ändra urinens surhetsgrad och innehåll av mineralsalter så det under vissa förhållanden, när urinen mättas med dessa salter, bildas njursten.

Urinvägskatarr = uretrit.... innebär det att uretriten är med och orsakar mina njurgrusanfall? Måste fråga min läkare idag.

Nu har jag fyra dagar i rad varit helt utan smärta, helt utan kramper och bara haft små antydningar till trängningar.

Trängningar är ju egentligen en definitionsfråga. För en sådan som mig är tre timmar utan behov av att gå på toaletten underbart - medan jag har observerat att många av mina vänner klarar sig betydligt längre. Dessutom handlar det om hur trängningsbehovet visar sig. Innan jag blev sjuk kunde jag förtränga behovet en eller två timmar - om jag var mitt uppe i något eller befann mig på en plats där det inte fanns någon toalett. Det är fullständigt omöjligt för mig när jag är inne i ett dåligt skov. Då är det NU som gäller.....

Men - just nu lyser solen - både ute och inne - och jag bara hoppas att detta härliga tillstånd håller i sig länge, länge. (har en känsla av att jag har önskat detta vid några tidigare tillfällen....)  T o m morgonmolvärken håller sig borta.

Igår skickade jag ett mail till 'Uppdrag Granskning'.

I deras förra program avslutade dom med en kort trailer om vad nästa program skulle handla om, och det var en vanlig kvinnosjukdom, som ca 30000 kvinnor lider av. Dom sa inte vad sjukdomen hette - men jag tror dom menade Vestabulit - fick det intrycket av den som var med i trailern.

Och jag kände att jag bara måste göra dom observanta på att det finns något som heter Kronisk Kvinnlig Uretrit. En sjukdom som orsakar enormt lidande om man inte får rätt behandling, att kunskapen är riktigt dålig inom allmänvården och att den hamnar mellan stolarna - ingen vill egentligen bry sig......

Det ska bli intressant se om jag får något som helst svar på mitt mail.

Jag håller också på med en liten uppdatering av www.uretrit.se. Dels har jag lagat en trasig länk, jag har lagt till ytterligare ett litet mail-klipp och har dessutom lagt in en berättelse från en av dem som mailat mig i vinter.

Förhoppningsvis kommer websidan att vara uppdaterad innan denna vecka är slut.