Jag är inne i en konstig period.

Både bra och dålig på samma gång. Lite upp och ner, hipp som happ, utan någon vettig anledning, som det känns i alla fall.

Middagen med mina gamla kolleger i går kväll blev verkligen jättetrevlig. Vi satt i princip ute på gatan - på Folkungagatan, Bishop Arms - och njöt av värme och god mat - och lite rosévin. Och jag sprang som en tätting på toaletten hela tiden. Utan att ha ont, bara konstant toanödig.

Har sovit bra i natt - bara två toabesök på hela natten, vilket är märkligt med tanke på hur trängningarna pinade mig i går kväll.

Och nu på morgonen sitter smärtan där igen. Och är så pass kraftig att jag faktiskt petat i mig en dos Betapred.

Vet inte om det är så bra egentligen, men jag vill verkligen inte ha ont. Jag har haft så mycket ont så jag visserligen borde vara van - men jag VILL INTE ha ont längre.

Jag börjar bli obstinat.

Jag har varit tålig tillräckligt läge känns det som.

Varför ska jag - eller vem som helst - acceptera en smärtande kropp??

Varför ska jag inte kunna röra mig ett steg utan att det skär som knivar genom kroppen?

Varför är inte smärtlindrig en av de grundläggande mänskliga rättigheterna?

Nu börjar snart cortisonet verka och jag kommer att kunna ge mig ut och njuta av ännu en underbar sommardag. Inte ett moln är det på himlen. Och i eftermiddag är det dags för en golfrunda igen - denna gång med mina golfande tjejkompisar, det s k Shattegänget. Vi ska spela på Brollsta, norr om Stockholm. Det blir premiär för mig på den banan.

Jag fyller mina dagar med kuliga saker.....