Igår hade vi verkligen vårkänning här i Sthlm.

Solen strålade från en klarblå himmel, det droppade och rann från smältande snö och trottoarerna var på vissa ställen helt torra.

Hörde på radion att man någonstans i Sverige börjat se knopparna sticka upp i rabatterna. Riktigt där är vi inte ännu här där jag bor. Jag gick en lång promenad och kikade i alla rabatter - men såg inga sådana tecken.

Däremot blev jag faktiskt lite sugen på att åka skidor - trots att jag ju längtar efter vår och sommar.

Vasaloppsåkarna hade ju toppenväder. Min ena dotter kom hem från Bruksvallarna och visade bilder från skidbackar med strålande sol. Min ena syster och hennes man körde upp till Grövelsjön och SMS-ade rapport om strålande sol och snövita berg.

Allt detta sammantaget fick det att suga lite i min skidtarm.

Jag har inte stått på ett par skidor sedan vintern -95.

Jag minns så väl det sportlovet. Det var då jag började bli dålig. Vi var i Rättvik och alla i familjen - utom jag - åkte till skidbacken. Jag hade börjat få så konstigt ont i underlivet. Det sved och värkte och trängde på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Jag vågade helt enkelt inte utsätta mig för att bli kall om baken. Längdskidor fungerade inte heller. Ont att gå. Svårt att röra mig. Alltid kissnödig..... Märkligt!!  Jag förstod igenting.....

Och på den vägen har det varit sedan dess.

Men nu vädrar jag morgonluft - eller vad man ska kalla det när det gäller möjligheten att åka skidor. Jag börjar ju må så bra att om nästa vinter blir lika snörik som denna - och jag fortfarande mår bra emellanåt - då ger jag mig ut i skidspåret. Jag gillar verkligen att åka skidor.

Jag har faktiskt inte startat om mitt experiment med pH Kalk. Testade pH-värdet i urinen i slutet av förra veckan igen  - och värdet var helt normalt. Inte alls så surt som gången innan. Förstår inte varför. Men det känns onödigt att dricka kalk om jag inte är sur....  Dessutom har jag inte haft några som helst uretrit-känningar på över en vecka nu. Vilket är helt underbart.

Tänk att jag har blivit så bra!!

Tack alla ni som skickat tips på olika saker att göra, äta eller inte äta för att lindra uretrit. Tack doktor Catharina för att du tog tag i mig på allvar för ca sex år sedan. Tack doktor Annika för att du tagit dig tid att prata med mig - och för att du vågade testa ett starkare cortison på uretrit-patienterna.

Det känns så skönt att skriva 'mars' i rubrik-fältet. Vi går verkligen mot vår, ljus och värme. Äntligen!

Jag har inte hunnit sticka ut näsan utanför huset ännu idag, men bara att titta ut får livsandarna att vakna och energin att komma farande.  Det finns inte ett moln på himlen.  Sedan vet jag ju att - i alla fall här där jag bor - trottoarerna fortfarande är täckta av en blandning av snömodd, is och förmodligen vattenpölar. Så det är fortfarande förenat med livsfara att ge sig ut. Men ändå!! Det är snart slut på eländet för denna gång.

Mitt alldeles egna elände har hållit sig borta i flera dagar nu.  Det känns som att jag har hittat mitt sätt att både hålla inflammationen borta så mycket som möjligt, men även ett sätt att snabbt bli av med den när den väl blommar upp. De senaste svåra skoven jag haft har ju bara suttit i ett par dagar.

Det är fantastiskt!!

När jag tänker tillbaka på hur mitt liv var under många, många år, där jag JÄMT hade ont, mycket ont, nästan dagligen hade kramper, trängningar som höll på att göra mig galen, knappt kunde gå för smärtan som rev i underlivet - då förstår jag knappt hur jag stod ut. Att jag överlevde rent mentalt.... Att jag orkade jobba heltid... Fast det kanske var det som gjorde ATT jag 'överlevde'? Att jag tvingades tänka på något annat än min smärtande kropp?

Jag vet inte. Men jag är så ofantligt glad att jag är ute ur den fasen.

Det som gör mig lite förtvivlad nu är vetskapen om att det finns många som fortfarande är kvar i ett sådant stadium därför att dom inte haft turen hitta en läkare som kan hjälpa dom. Som inte vet hur man hanterar uretrit. Som kanske inte ens vet att det finns något som heter uretrit.

I förra veckan skrev jag mail till Malou och 'Efter tio-redaktionen'. Uppmanade dom att ta upp detta ämne. Vi får väl se om det blir någon respons. Jag har ju försökt med flera andra tidigare, Amelia, Fråga Doktorn osv, utan att det hänt något.

Men som sagt: kvinnors urinvägar är väl inte så intressanta. Och vi dör ju inte av det. Vi bara får jobbiga liv......

Varför är inte det viktigt???

Antagligen är det så att om man inte drabbats av detta hemska så förstår man inte hur hemskt det är. Då framstår vi bara som gnäll-kärrringar. Oavsett ålder!!! 

Allra värst tycker jag det är när unga kvinnor drabbas - och inte får förståelse.

Det MÅSTE gå att få en ändring på det här.

Sedan har jag ett annat litet problem - av teknisk natur. Min web-sida www.uretrit.se verkar inte vilja fungera samtidigt för vissa olika webläsare. I förra veckan fick jag veta att den inte fungerar för Mozilla & Google Chrome. Så fixades det - och nu fungerar den inte för Explorer.

Stöön!!!

Själv är jag helt borta vad gäller tekniken men folk omkring mig har lovat försöka lösa problemet.

Hoppas det går att åtgärda snabbt.

Jubel och fröjd!!!   Visst var det så Mattis brukade säga?

Är det något man har lärt sig efter att ha dragits med en kronisk åkomma i många år så är det att uppskatta de dagar och stunder när åkomman lägger sig till ro. Och att inte ta något för självklart eller givet.

Bara den stora lyckan - som nu idag - att vakna utvilad och inse att man faktiskt sovit större delen av natten. Bara ETT enda toabesök!!! Kors i taket!!

Eller den om möjligt ännu större lyckan - som i går & förrgår - att få en hel dag utan några som helst uretrit--besvär.

Igår sken solen, både rent bokstavligt och sjukdomsmässigt, på hela mig.

Jag svävade fram. Njöt av fullständig smärtfrihet.

Idag är himlen utanför fönstret täckt av moln - men min uretrit-sol lyser fortfarande.

Jag tänker faktiskt inte grubbla över varför jag blev så dålig för några dagar sedan - eller varför jag helt plötsligt inte är det längre.

Jag tänker bara vara....

Och gå på gym.

Och baka.

Och stryka.

Och pyssla inför besök av syster & svåger i helgen.

Och så kan jag inte låta bli att dela med mig av några av mina kossor igen....

Jag 'skröt' häromdagen med att det inte var något fel med min nattsömn.

Hmmm.

Det var då det. Och så brukar det vara.

Men i natt är det lögn att kunna sova.

Jag har INTE ont någonstans.

Mitt underliv rivs inte av täta trängningar så jag måste springa på toa en gång i halvtimmen.

Jag bara vaknade för en timme sedan - och kan inte somna om.

För mycket tankar som snurrar runt i huvudet. Tänk om man hade en knapp någonstans, bakom ett öra, där man kunde stänga av hjärnan när det var dags att sova. Skulle vara väldigt praktiskt.

Jag har i alla fall gett upp sov-försöken och satt mig vid PC´n en stund. Pysslat med februari månads uretrit-statistik. Ser rätt OK ut faktiskt. Definitivt OK om man jämför med förra årets februari. Det går helt klart åt rätt håll.

Det som snurrar i huvudet så att jag inte kan somna är dels hur jag ska göra med pH kalket. Ska jag sätta igång igen?  Är det rätt grej för mig? Jag kikade på en liten videosnutt om pH kalkens nytta på youtube - och det låter så bra det som sägs där. Där intevjuas också några kvinnor som blivit bättre (bra?) av att äta pH kalk. Men en berättade också att det hade börjat med att hon blev sämre - innan det vände. Kanske är jag en sådan....

Annat som snurrar i huvudet är en film som jag var på Zita och såg i går kväll. Det var en dokumentär som hette 'Kokvinnorna' och handlade om två systrar som mjölkade kor för hand. Den äldsta av systrarna bodde kvar på hemgården  (i Skåne någonstans) - och hade aldrig varit gift. Den andra bodde i närheten och hade barn och barnbarn. Men hon med gården och korna hade problem med kroppen så syrran var tvungen och och hjälpa henne mjölka i princip varenda dag. Fascinerande!  Kan inte släppa tankarna på dessa systrar...

Här kommer februari månads statistik - följt av förra årets februari för jämförelsens skull. Det man kan se är att för ett år sedan hade jag väldigt mycket mer kramper, och smärtan låg oftare på en högre nivå. I år har jag bara två högre smärttoppar. Helt klart lättare att leva nu än för ett år sedan. Däremot verkar trängningarna  spöka mer i år - eller så har jag omedvetet ändrat mina bedömningskriterier.....