Jag har fått mig en tankeställare nu på morgonen.

Fick en kommentar som gav mig en liten aha-upplevelse.

Att drabbas av en kronisk sjukdom är aldrig roligt men jag har på något sätt ändå accepterat och lärt mig att gilla läget. Jag gör vad jag kan för att minska besvären och smärtorna, och jag försöker göra roliga saker för att tänka bort det eländiga.

Men - det finns hela tiden en frustration i botten. En fråga: varför har detta drabbat mig?

Det Ingalill skrev var att hon 'ser till att göra det så tryggt som möjligt för sig'.

Tryggt!!

Det andas en känsla av att 'nu mår min kropp inte så bra - nu ska jag vara snäll mot den'. Det måste vara mycket bättre än den uppgivenhet och ilska som jag ofta kan känna. Snällheten löser nog bättre upp spänningar. Kanske går dom dåliga skoven över fortare med Ingalills atttityd??

Jag ska försöka lära mig att tänka i dom banorna.