Den här veckan har bara svischat iväg.

Hux flux har det blivit lördag - utan att jag skrivit här sedan i tisdags.....

Veckan har varit rätt OK. Jag fick uretrit-känningar både torsdag och fredag men klarade mig igenom dagarna utan någon extra medicinering och nu verkar det vara över för denna gång.   Det var inga kramper eller sylvassa smärtor i urinröret denna gång - mer av molvärk i själva blåsan.

Märkligt hur olika det kan vara från det ena anfallet till det andra. Om det nu var ett uretrit-skov??  Det kanske var något annat som orsakade min molvärk. Ibland vet jag inte riktigt vad som pågår i min kropp.

Har suttit och läst lite på Fannys blogg, bl a om vikten av att acceptera sin sjukdom - för att klara av att leva med den.

Ska jag vara ärlig tog det många år innan jag accepterade min sjukdom. Jag vägrade att inse att det var sjuk jag var. Visst - jag hade vidrigt ont i mitt urinrör. Kraftiga trängningar. Svårt att gå. Måste alltid ha en toalett inom räckhåll. Men sjuk???  Icke!!!

Och det blev mitt sätt att klara av vardagen. Envis som en gris jobbade jag på.

När jag tänker tillbaka på dom åren så förstår jag faktiskt inte hur jag orkade...... Men jag hamnade väl i något slags tillstånd av acceptans - trots allt. Inte acceptans av sjukdomen - mer av situationen. Så här är det - och det verkar inte gå att göra något åt det. Det är bara att gilla läget. Alternativet 'ge upp' fanns inte i min värld.

Men - hade jag inte hittat min nuvarande läkare, och fått den hjälp hon har gett mig, hittat Dermovat på nätet, startat web-sida, blogg & forum med allt vad det inneburit av tips, råd och stöd från alla er där ute - då vet jag inte hur jag hade klarat mig i längden......

För visst är det så som Fanny skriver: uretrit är en sjukdom, eller snarare en samling olika sjukdomar, som det tyvärr finns alldeles för lite kunskap om, alldeles för lite förståelse för och alldeles för dåligt med hjälp emot och som därför är extra jobbig att drabbas av.

Vissa dagar är jag övertygad om att det måste gå att lyfta upp uretrit i ljuset, andra dagar tar hopplösheten överhand.

Just idag är jag optimist - sitter och funderar på agendan för uretrit-mötet. Visst - vi som kommer ska dela med oss av våra erfarenheter, få en chans prata av oss och ställa frågor till min urolog - men tänk om vi också kunde ta några första steg mot en patientförening??