Säga vad man vill - men livet med uretrit blir i alla fall inte enahanda. Fast jag skulle nog ge ganska mycket för att slippa denna berg-och-dalbana mellan smärta och smärtfrihet.

Just nu befinner jag mig någonstans på mitten och har ingen aning om ifall jag är på väg uppåt eller nedåt.

Trodde att skovet i slutet av förra veckan skulle klinga av helt - men icke. Det sitter ett eldklot i min urinblåsa och pyr hela tiden. Även när jag håller mig i stillhet. Tyvärr! Ibland är det ju så att så länge jag är stilla känner jag inget men så fort jag rör mig det minsta skär det till. Men så är det alltså inte nu. Nu kommer jag inte undan. Har tagit mitt universalpiller - Tradolan - och väntar ivrigt på att det ska börja verka.

Jag inbillar mig att jag borde vara van vid denna konstanta smärta, men det innebär inte att jag gillar det här tillståndet.

Det tar så mycket energi att ha ont hela tiden!!

Jag är så attans less på detta eldklot!!!