Igår kväll sprack nollan.

Det kom sakta smygande och när det var dags att krypa i säng så gjorde det rejält ont.

Hällde i  mig en av mina mirakelkurer - två brus-Alvedon i ett halvt glas vatten.

Natten blev sisådär, och när jag vaknade tidigt i morse så gjorde det ännu ondare.

Tog en dos till av mirakelkuren.

Den kraftigare varianten - dvs Betapred - den sparar jag tills det blir ännu värre.

Som tur var hade jag just i morse en tid hos min urolog, en tid som jag så sent som i går morse allvarligt funderade på att boka av eftersom jag mådde så bra. Men jag har gjort sådana avbokningar tidigare och ångrat mig så den här gången tänkte jag att även om jag mår bra så kan jag ju gå och prata lite med henne. T ex om det förhöjda blodtrycket och Arcoxian.

Himla tur att jag inte bokade av.

Blev fulladdad med Dermovat.

Hela dagen har jag gått med ett smärtande urinrör, men nu sent på kvällen verkar det som att cortisonet börjar göra nytta.

Skönt!!

Vad gäller Arcoxia så 'bestämde' vi att om jag får ett längre dåligt skov och inte har någon möjlighet få Dermovat, så kan jag öka dosen lite, ex ta 90 mg/dag, nu tar jag 60, tills inflammationen lugnar ner sig, och då återgår jag till den lägre dosen.

Good enough - jag kan leva med det.....

Att jag är korkad - det har jag redan dokumenterat flera gånger här i bloggen.

Dessutom kan jag emellanåt vara en slarvlisa.

Igår kväll blev det dessutom helt klart att jag är en riktig klatterpella.......

Tänkte vara lite duktig - men det blev precis tvärtom.

Satt här vid PC´n och ville skapa en ny folder i min uretrit-mailbox för att där samla de mail som kommit in angående den eventuella uretrit-träffen i vår.  Det har redan kommit några.

Min mailbox ligger egentligen i Surftown, men sedan har jag (eller snarare M) kopplat den så att alla mail med automatik går över till Outlook, för det är mycket enklare jobba i den miljön.

Så - jag skapade en ny folder i Outlook som jag kallade Uretrit träff 1. Och det gick som en dans. Men det som jag tyckte verkade lite konstigt, när jag klickade på denna folder för att börja föra över några mail, var att där låg redan en massa mail. Massor. Undrar hur dom kom dit?? En massa skräp som jag helt enkelt tog bort. Utan att titta närmare på dom.

Jag öppnar ALDRIG mail som ser konstiga ut.

Och utan att jag riktigt förstod vad som hände råkade jag deleta hela min inkorg.

Stön!!

Jag trodde att det av någon märklig anledning bildats en kopia av allt annat när jag skapad den nya foldern, men det verkar som att den nya foldern bara blev en annan dörr till alla mailen.

Lite tur i eländet är att allt ligger kvar på Surftown, så inga mail är helt borta, men jag har skaffat mig (och M) en massa extra arbete.....

Och alltså fått bevisat att jag är en riktig klatterpella......

Men - jag MÅR bra!!!  Vaknat efter andra natten i följd där jag inte varit uppe en endaste gång mellan sänggående, vid 23:45-tiden, och uppvaknande, vid 06:15-tiden.

Livet är just nu underbart!!

Nu har snart halva januari sprungit iväg och jag måste säga att 2012 har börjat riktigt bra.

Min uretrit är nästan obefintlig. Trots att jag halverat min Arcoxia dos....

Tänker inte fundera så mycket på varför det är på det viset, men jag njuter av min - för det mesta i alla fall - smärtfria kropp.

Underbart!

Uretriten har hållit sig så borta så jag har t o m glömt bort att föra min lilla statistik. Har inte fyllt i något enda i januari.

Sitter just och funderar på hur jag ska göra. Ska jag ta upp min bortglömda tråd - eller ska jag strunta i det?

Varenda dag (nästan) i två års tid har jag ju bokfört vilken nivå av smärta, kramper och trängningar jag haft och hur många nattliga toabesök jag tvingats upp till. Plus att jag har noterat när jag varit så dålig så jag stoppat i mig Betapred.

Förutom att lägga ut månadsstatistiken här på bloggen har jag printat ut och tagit med och visat min läkare hur den senaste tiden varit.  Och det har varit ganska bra. Det är mycket enklare att förklara hur jag har mått när jag kunnat visa siffror och kurvor än om jag bara skulle berättat. Man glömmer ju så fort.

Ska nog ta upp tråden.....ibland sitter jag och tittar igenom hur min uretrit-utveckling sett ut under de här två åren. Ganska intressant faktiskt - och jag ska nog köra det här året ut också. Mallarna är redan fixade för varje månad, så det är bara att fylla i. Tar bara någon minut.....

Om någon vill ha mina mallar för att fixa egen statistik så skicka ett mail.

Nu till en annan sak:

Jag har fått ett förslag från en kvinna som bor här i Stockholm.

Hon undrar om jag tror det finns ett intresse av anordna en liten uretrit-träff.

Ett tillfälle när vi kan sitta ner och prata, berätta om våra erfarenheter, dela med oss av våra tips. Kanske också känna att vi är några som verkligen förstår hur det är att leva med uretrit.....

Så jag skickar frågan vidare:

Ska vi organisera en sådan träff någon gång i vår??

Skicka ett mail till kontakt@uretrit.se.

Finns det ett intresse så ska vi nog kunna ordna något.

Dagens väderrapport:  grått, blött och trist. Morgonens busregn har övergått till något slags blötsnöregn - fortfarande av buskaraktär.

Litar inte på yr.no längre.... Enligt deras prognos skulle regnandet upphöra vid 14-tiden så jag hade planerat in en längre promenad i eftermiddag. Men istället för att sluta regna blev det alltså blötsnöstorm.....

Ja, ja - det är bara att gilla läget och fortsätta montera ner julen.

Jag vet att det inte är tjugondag knut förrän i morgon men vi har haft jul sedan början på advent så nu får det vara nog av tomtar, gran, änglar, röda ljus, glitter osv.

Nu ska hela skiten tillbaka till förrådet.

Dagens uretritrapport: bra, bra, bra! Natten - fram till ca tre - var lite jobbig. Inga smärtor men ett förfärligt springande på toa. Märkligt att en liten urinblåsa kan störa nattsömnen så. På dagen igår hade jag inga som helst problem att klara mig i tre (!!!) timmar, och det är likadant idag. Det är klart att jag känner av urinröret ibland, men inte värre än att jag kan förtränga eller negligera det. Men det är omöjligt på natten. Måste bara upp och skvätta några droppar allt som oftast. Ibland väldigt tätt, ibland mer sällan, men jag har inte sovit en hel natt på 16 år nu.

Jobbigt, jobbigt - men det kunde vara värre.

Jag har fått några mail till från kvinnor som berättar hårresande historier om hur illa dom blir bemötta och behandlade, och jag blir så ledsen - och uppgiven.

Varför tas inte våra besvär på allvar? Tror läkarna verkligen att vi hittar på denna smärta?

Jag har skrivit det förut - men här kommer en upprepning: jag tror att det är så enkelt att om man inte har upplevt denna skärande smärta som en inflammation i urinröret innebär så förstår man inte hur hemskt det är. Eller ett brinnande eldklot i underlivet, eller trängningar en gång i kvarten som bara inte går att strunta i.....

Jag önskar att det gick att realisera en idé som M fick för en tid sedan: tillverka ett piller som under en dag framkallar uretrit-symtom (av det värre slaget) - och sedan skulle det vara obligatoriskt att alla läkare/läkarstuderande tog detta piller....

Då kanske det skulle hända något!!

Men jag har också fått positiva mail. En kvinna berättar att hon blivit hjälpt av akupunktur och jag vet att det är flera som har samma erfarenhet. Jag testade själv för några år sedan - men tyvärr fick jag inte samma positiva resultat. Jag skulle kunna tänka mig att det finns flera faktorer som spelar in, t ex vad som i grunden orsakat uretriten och hur länge man gått med den. Ju tidigare man tar itu med den desto större är chansen att man svarar på akupunkturen. Är i alla fall min lilla teori.

Gamla vanor är svåra att bryta. Och ibland kan det straffa sig.

Jag hade ställt väckarklockan på 06:30 men vaknade redan en timme tidigare. Vet inte varför, hade inga som helst känningar av mitt urinrör. Var bara lite småtäppt i näsan så jag klev upp för att snyta mig lite - och av gammal vana passade jag på att gå på toaletten. När jag ändå var uppe. Fast det inte behövdes. Hade bara varit uppe EN gång tidigare i natt - så mentalt kändes det som att det borde behövas - men kroppen bad inte om det.

Så oerhört korkat av mig. Det som hänt så många gånger förr hände nu igen. Dvs knivsmärtan kom farande - som ett brev på posten. Nu går det definitivt inte att somna om och dagens första frukost får bli en dubbel dos brus-Alvedon.

Riktigt onödigt.

Nu kan jag nog konstatera att det är Arcoxian som ligger bakom mitt förhöjda blodtryck.

Har ätit halv dos i ca en vecka nu och när jag mätte mitt blodtryck nyss så visade det 145/70, dvs bra mycket lägre än för bara en vecka sedan. Visserligen fortfarande högre än vad jag brukar ha, men klart godkänt/acceptabelt.

Och kroppen verkar också klara en lägre dos av Arcoxia.

Kanske har jag hunnit med att äta det så länge så att det lugnat ner min 'kroniska' ínflammation så pass att det räcker med den lägre dosen.

Det vore verkligen toppen!!

Helt 'normala' lär mina urinvägar aldrig bli. Men fortsätter det som nu är jag glad. Inga större smärtor, bara lite småknivar ibland, inga kramper och inga alltför jobbiga trängningar. Långa stunder då jag inte ens tänker på, eller är medveten om, mitt urinrör.

Jag behöver fortfarande tömma min blåsa oftare än 'normalt' (vad det nu är som är normalt??) men inte varje timme hela dygnet.

Jag jämför mig faktiskt lite med mitt ena barnbarn. Hon är 3½ och tömmer inte sin blåsa oftare än tre/fyra gånger på dagen.  Bara det att hon sover hela natten, sedan kan sitta och äta frukost och leka lite i ungefär en timme innan hon kommer på att hon behöver kissa.  Hennes blåsa måste vara många gånger större än min.....

Snart är det tre år sedan det företag jag jobbade på (och som fr o m 1 jan i år är helt ombildat) bestämde sig för att lägga ner verksamheten i Kista, där jag var placerad, och jag förlorade jobbet.

I början tyckte jag det var OK, jag hade ju så ont för det mesta och det var skönt att kunna ta det lite lugnt. Men nu när min kropp lever upp igen börjar jag krypa på väggarna av rastlöshet. Har känt en längre tid att jag måste fixa någon form av jobb, samtidigt som jag vet att 63-åringar inte står högst på företagens önskelista.

Men nu är det klart. Med start i morgon ska jag jobba två dagar i veckan som volontär på Erikshjälpen.

Och känns riktigt, riktigt bra, även om det är en helt annan miljö än den tekniska som jag kom ifrån.

Det är nästan så jag fått lite abstinens...

Har inte rört min PC på fyra dagar nu. Det är det längsta blogg-uppehåll jag haft sedan jag startade, hösten 2009.

Orsak:

Jag har varit barnvakt åt mina två barnbarn, 1½ och 3½ år, i fyra dagar och tre nätter medan deras föräldrar roat sig nere i och omkring Frankfurt.

Puh!!

Jag förstår varför naturen sänker fertiliteten när man kommer upp i åren.

Dom är naturligtvis det finaste och bästa som finns, men orken min är inte densamma som den var för trettio år sedan.

Ändå har det gått riktigt bra och den äldsta grät när jag åkte hem - fastän mamma och pappa var hemma igen.

Det värmer ett gammalt hjärta.

Uretriten har skött sig ganska bra.

Jag har börjat testa med att dra ner på min Arcoxia-dos och de första dagarna var jag övertygad om att hela experimentet skulle barka åt skogen - men sedan har det lugnat ner sig. Jag hade rätt rejält ont de första dagarna (och nätterna, fick peta i mig brus-Alvedon mitt i natten). Plus att den första natten med barnbarnen var jag uppe på toa minst en gång i timmen hela natten.  Andra natten blev lite lugnare och nu den sista natten var jag bara uppe två gånger.

Men jag tror att det är för tidigt att dra några slutsatser än, och jag har inte testat blodtrycket än. Det ska få gå några dagar till.

Men samtidigt har jag kommit fram till att om det nu är så att Arcoxia är vad min kropp (dvs urinrör) behöver för att inte löpa amok hela tiden, så får det vara värt lite blodtryckssänkande piller. Det är bara att skaffa en större necessär för alla piller som ska med vid nästa resa.....

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på.

Och jag är faktiskt lite ledsen.

Jag har varit så glad nu i höst för att jag blir bättre och bättre i (eller snarare från) min uretrit. Och jag är övertygad om att det är Arcoxia som haft denna positiva effekt.

Men - nu visar det sig alltså att Arcoxia också ger mig biverkningar som inte är så bra.

Förhöjt blodtryck!   Attans också!!!!

Tydligen inte bra att gå omkring med för länge.

Dessutom har jag mina misstankar om att min förstärkta tinnitus kanske också beror på Arcoxian.

Ännu mer attans!!

Så vad göra?

Min läkare föreslår att jag ska dra ner på Arcoxia-dosen och se vad som händer. Jag äter 2 * 60 mg, en på morgonen och en på kvällen. Jag ska idag börja med att ta bort morgonpillret.

Jag är bara så orolig för att jag blir sämre igen.

Jag har fått smak för att 'vara normal', dvs inte vara styrd av mitt urinrör och min urinblåsa.

Jag får ju fortfarande mina skov men dom är färre och kortare nuförtiden. Vill inte tillbaka till ett liv där jag har ont ofta, ofta.

Men det är klart, om blodtrycket blir OK igen och tinnitusen blir lägre......

Alternativet är ju att fortsätta med Arcoxia-dosen och börja äta blodtryckssänkande läkemedel - också.

Ett surt äpple som man får bita i ibland. Jag är inte den första som tvingas äta motmedicin mot ett läkemedels biverkningar, har jag förstått.

Men - det verkar inget kul.

Måste finnas ett annat sätt.

Tills jag hittar ett alternativ så har jag bestämt mig för att köra på det första alternativet, dvs minska dosen.

Känns visserligen inte så bra för just idag är jag inne i ett litet skov. Det började igår, strax efter lunch och bara kom - 'out of the blue'.

Helt plötsligt - som så ofta förr - så satt knivsmärtan där igen. Den sjönk undan lite, men inte helt och jag var tvungen dricka ett glas brus-Alvedon för att kunna somna. Natten har varit OK, bara två toa-besök, men nu på morgonen då sitter smärtan där igen. Får bli ett glas Brus-Alvedon igen....

Så - just nu är jag inte särskilt motiverad att sänka min Arcoxia-dos, men 'jag har bestämt mig'..... Nu kör jag.....