Mitt liv med uretrit - är just för tillfället ett liv utan några som helst känningar av någon uretrit.

Så länge det nu varar......

Men - jag tar inte ut något elände i förskott utan njuter av varje sekund utan smärta och kramper.

Att jag dock fortfarande vaknar tre/fyra gånger per natt för att gå på toa - det är bara att acceptera.

Men det är en sak som förvånar mig lite. Jag upptäckte ju - av en slump först - att mitt blodtryck hade ränt i höjden i samband med att jag började äta Arcoxia i höstas. Jag som normalt är en lågtryckare (ca 120/60) låg helt plötsligt på ca 170/85. Inte bra....

Det blev t o m så illa en gång så jag fick riktig hjärtklappning och hamnade på St Görans akutmottagning.

I början av året var jag faktiskt riktigt nojig över det här. Jag blir sällan nojig - men högt blodtryck ville jag verkligen inte ha.

Slutade med Arcoxia under en period, men märkte att uretriten blev sämre igen.

Sedan släppte jag det hela, började äta Arcoxia igen och tar nu 2 * 60 mg/dag.

Har inte testat blodtrycket på hela våren - förrän för någon vecka sedan - och i förrgår. Och båda  gångerna blir resultatet ca 127/63!!!!!   Dvs - trots Arcoxian är jag nästan nere på mina normala värden igen.

Hur kommer detta sig?

Har kroppen vant sig vid Arcoxian?

Märkligt!!   Måste prata med min läkare om det.

Igår körde vi upp till Rättvik igen - första gången efter vintern. Och trots att det regnar och är grått och trist så känns det skönt att sitta här i tystnaden i skogen igen. Jag hör till dom som ogillar oväsen. Biltrafik, fläktar som brummar, flygplan som startar, motorcyklar som vrålar, tåg - allt detta finns runtomkring i Sumpan.

Jag vet - bor man i stan får man stå ut med ljud - men det är så skönt att komma hit och höra tystnaden.

Fast när man väl är här vill man vara ute och pyssla och väderprognosen säger kyla och regn nästan hela nästa vecka - så vi kanske ger upp och åker tillbaka till stan.....