Jag läste en artikel för någon vecka sedan där man försökt mäta hur länge semesterkänslan satt kvar i kroppen - och i vilken grad den som varit på semester mådde bättre än den som inte varit på semester.  Man hade också försökt mäta vem som var lyckligast: den som var på semester, just varit eller fortfarande hade semestern framför sig.

Man hade fått ganska intressanta resultat:

- efter ca en vecka tillbaka på jobbet mådde man likadant som dom som inte varit på semester, dvs semsterkänslan gick ganska fort ur kroppen

- allra lyckligast var dom som fortfarande hade sin semester att se fram emot. När väl semestern infunnit sig sjönk lyckokänslan.

Jag gjorde mina egna parallella funderingar: gäller detta möjligen allt i livet?

Är vi så funtade att vi mår bäst när vi längtar efter något?

Jag kan i varje fall intyga att det INTE är så när det gäller längtan efter att bli fri från smärta, att bli frisk från en sjukdom. Det är nog den längtan som är starkast och jag kan garantera att när den infrias då blir lyckokänslan enorm. Jag är nämligen där just nu.

Hela gårdagen var fantastisk, natten har varit lugn, i skrivande stund jublar det inom mig - jag har inte ont! jag har inte ont!! 

Jag vet att det kommer att vända igen - men så länge detta varar så ska jag njuta av varje steg jag tar.

Att solen lyser, det är varmt och jag ska spela en golfrunda idag gör inte tillvaron sämre.